Fast i isen

Ludvig vill slå vad. Han tror vi ska kunna ta oss ut ur hamnen på Rörö, och hem. Trots isen. Jag tror det inte, men jag hoppas han har rätt.

Jag känner en viss oro redan när vi lägger till. Vi får trycka på ordentligt med motorn för att ta oss in till bryggan genom isen. Och vi har en kall och stilla natt framför oss. Jag tänker på det när jag somnar, och jag tänker på det när jag vaknar. Det är nästan så jag kan höra isen växa. För det gör den, det vet jag. Frågan är bara hur mycket. Kommer vi kunna ta oss hem igen?

När vi vaknar är det is så långt ögat kan nå. Inte bara i hamnen, utan i hela sundet innanför ön och långt ut på havet. Vi går en runda i hamnen, kollar läget och knackar på hos sjöräddningen. Kanske ska de gå ut och öva, så vi kan följa efter i deras ränna. Men nej, de går ingenstans i den här isen. De har just avsagt sig ett uppdrag. Kollegerna på Käringön är också infrusna.

Vi får klara oss själva. Jag kollar tidtabellen, det är 3 timmar hem med färja, buss och tåg, men det bara två timmar med båt – under normala omständigheter. Vi måste ju försöka. Jag startar motorn,  lägger i växeln och låter propellern jobba vid bryggan ett tag. Det funkar. Isen bakom oss spricker upp när vattnet sätts i rörelse. Snart har vi fritt vatten några meter bakom oss.

Vi drar bak båten, tar sats och lägger full gas framåt. Det går fort, och det går bra. Förvånansvärt bra. Ut ur hamnen. Mot öppet hav. Mary klyver isen fint. Lovis står på första parkett i fören, Otto betraktar det hela från sin favoritplats i bomkapellet. Långt där ute kan man ana en blå strimla vatten. Det här var ju riktigt roligt. Vilket äventyr.

Vi är stolta som tuppar över Mary. Vi har visserligen gått igenom is förut, men aldrig så här långt.  Jag är så upprymd att jag måste skratta. Det är fram tills jag upptäcker röken vill säga. Tjock vit rök som väller ut från skrovsidan. Bekymrad lutar sig Ludvig ut över relingen, och får sina farhågor bekräftade. Inget kylvatten, bara rök.

Vi måste fått in is i kylsystemet, säger jag och skyndar mig att stänga av motorn. Ludvig går ner i motorrummet för att undersöka saken. Filtret är fullt av slush. Ingen fara. Filter kan tömmas, och vi är snart på väg igen. Fem minuter senare är det samma sak igen. Proceduren upprepas, om och om igen. Tills vi äntligen är ute på öppet vatten. Skönt, det är över. Eller?

Nej, det är inte över. Norr om ön blir isen tätare igen. Snart är vi helt omringade av tallriksis och issörja. Stoppen blir allt tätare. Så hörs plötsligt ett illavarslande ljud, ett hostande från motorn. Nästan som den kippar efter ett sitt sista andetag. Vad har vi gjort? Vår fina gula Vetus, sluta inte funka nu. Inte idag, två dagar efter att Sjöräddningssällskapet sista isgående räddningsbåt gått i pension.

”Diesel, kan det vara slut på diesel?”, säger jag. Vi skyndar oss att byta tank. Men innerst inne vet jag, det är inte slut på diesel. Det är något annat. Jag får rätt, det hjälper inte. Älskade motor, förlåt. Ludvig fortsätter felsöka, medan isen sluter sig runt oss. Jag kollar väderprognosen. 3-4 minusgrader, inte en vindpust. Vi kan inte segla. Inte än på många timmar.

Jag ser isen sluta sig bakom oss och slänger ett öga på sjökortet. För att se vilket håll strömmen och isen för oss. Nordväst. Det är ingen fara. Inga grund på det hållet. Ingen kraftig ström. Men hur kan det ha bildats så mycket is på bara en natt? Vi gick ju nästa samma sträcka igår. Fast längre in. Hur kan det ha gått så fort? Det hade visserligen varit 11 minusgrader under natten. Långt kallare än utlovat. Och stilla. Men ändå, jag förstår inte.

Det blir nog bättre när ni kommer ut ur sötvattnet, skriver en kompis på Messenger. Vadå sötvatten? Vad menar han? Vi är ju i Bohuslän. På den salta Västkusten. Jag funderar en stund. Då förstår jag. Så måste det förstås vara. Nordre Älv rinner ut några sjömil längre in i skärgården. Sötvatten är lättare än saltvatten, och fryser fortare. Att det kan göra sådan skillnad. Tydligen.

Det visar sig att vi har luft i bränslesystemet. Ludvig hade kommit åt en grej när han tömde filtret. Skönt, detta kan vi åtgärda. Bara att täta, lufta och fortsätta. Så fortsätter vi hemåt. En bit i taget. Mot Marstrand. Tänk om vi inte ens kommer in i hamnen där hemma, tänker jag plötsligt. Om det är is här ute, är det väl is därinne. Eller?

Marstrand är nästan alltid isfritt, det är därför samhället ligger där det gör. Vi hoppas på det. Vända om känns inte som ett attraktivt alternativ. Och mycket riktigt. Så snart vi rundat Ärholmen luckrar isen upp sig. Små motorbåtar tuffar runt på söndagstur mellan fläkten. En man passar på att paddla runt ön på sin SUP i det vackra vädret. Fågellivet sprudlar och folk är ute och promenerar. Vi är framme vid våren. Vi är hemma!

Det gick, Ludvig fick rätt. Skönt!

Home Sweet Home

Fler inlägg om vintersegling:

4 reaktioner på ”Fast i isen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s