Fast i isen

Ludvig vill slå vad. Han tror vi ska kunna ta oss ut ur hamnen på Rörö, och hem. Trots isen. Jag tror det inte, men jag hoppas han har rätt.

Jag känner en viss oro redan när vi lägger till. Vi får trycka på ordentligt med motorn för att ta oss in till bryggan genom isen. Och vi har en kall och stilla natt framför oss. Jag tänker på det när jag somnar, och jag tänker på det när jag vaknar. Det är nästan så jag kan höra isen växa. För det gör den, det vet jag. Frågan är bara hur mycket. Kommer vi kunna ta oss hem igen?

När vi vaknar är det is så långt ögat kan nå. Inte bara i hamnen, utan i hela sundet innanför ön och långt ut på havet. Vi går en runda i hamnen, kollar läget och knackar på hos sjöräddningen. Kanske ska de gå ut och öva, så vi kan följa efter i deras ränna. Men nej, de går ingenstans i den här isen. De har just avsagt sig ett uppdrag. Kollegerna på Käringön är också infrusna.

Vi får klara oss själva. Jag kollar tidtabellen, det är 3 timmar hem med färja, buss och tåg, men det bara två timmar med båt – under normala omständigheter. Vi måste ju försöka. Jag startar motorn,  lägger i växeln och låter propellern jobba vid bryggan ett tag. Det funkar. Isen bakom oss spricker upp när vattnet sätts i rörelse. Snart har vi fritt vatten några meter bakom oss.

Vi drar bak båten, tar sats och lägger full gas framåt. Det går fort, och det går bra. Förvånansvärt bra. Ut ur hamnen. Mot öppet hav. Mary klyver isen fint. Lovis står på första parkett i fören, Otto betraktar det hela från sin favoritplats i bomkapellet. Långt där ute kan man ana en blå strimla vatten. Det här var ju riktigt roligt. Vilket äventyr.

Vi är stolta som tuppar över Mary. Vi har visserligen gått igenom is förut, men aldrig så här långt.  Jag är så upprymd att jag måste skratta. Det är fram tills jag upptäcker röken vill säga. Tjock vit rök som väller ut från skrovsidan. Bekymrad lutar sig Ludvig ut över relingen, och får sina farhågor bekräftade. Inget kylvatten, bara rök.

Vi måste fått in is i kylsystemet, säger jag och skyndar mig att stänga av motorn. Ludvig går ner i motorrummet för att undersöka saken. Filtret är fullt av slush. Ingen fara. Filter kan tömmas, och vi är snart på väg igen. Fem minuter senare är det samma sak igen. Proceduren upprepas, om och om igen. Tills vi äntligen är ute på öppet vatten. Skönt, det är över. Eller?

Nej, det är inte över. Norr om ön blir isen tätare igen. Snart är vi helt omringade av tallriksis och issörja. Stoppen blir allt tätare. Så hörs plötsligt ett illavarslande ljud, ett hostande från motorn. Nästan som den kippar efter ett sitt sista andetag. Vad har vi gjort? Vår fina gula Vetus, sluta inte funka nu. Inte idag, två dagar efter att Sjöräddningssällskapet sista isgående räddningsbåt gått i pension.

”Diesel, kan det vara slut på diesel?”, säger jag. Vi skyndar oss att byta tank. Men innerst inne vet jag, det är inte slut på diesel. Det är något annat. Jag får rätt, det hjälper inte. Älskade motor, förlåt. Ludvig fortsätter felsöka, medan isen sluter sig runt oss. Jag kollar väderprognosen. 3-4 minusgrader, inte en vindpust. Vi kan inte segla. Inte än på många timmar.

Jag ser isen sluta sig bakom oss och slänger ett öga på sjökortet. För att se vilket håll strömmen och isen för oss. Nordväst. Det är ingen fara. Inga grund på det hållet. Ingen kraftig ström. Men hur kan det ha bildats så mycket is på bara en natt? Vi gick ju nästa samma sträcka igår. Fast längre in. Hur kan det ha gått så fort? Det hade visserligen varit 11 minusgrader under natten. Långt kallare än utlovat. Och stilla. Men ändå, jag förstår inte.

Det blir nog bättre när ni kommer ut ur sötvattnet, skriver en kompis på Messenger. Vadå sötvatten? Vad menar han? Vi är ju i Bohuslän. På den salta Västkusten. Jag funderar en stund. Då förstår jag. Så måste det förstås vara. Nordre Älv rinner ut några sjömil längre in i skärgården. Sötvatten är lättare än saltvatten, och fryser fortare. Att det kan göra sådan skillnad. Tydligen.

Det visar sig att vi har luft i bränslesystemet. Ludvig hade kommit åt en grej när han tömde filtret. Skönt, detta kan vi åtgärda. Bara att täta, lufta och fortsätta. Så fortsätter vi hemåt. En bit i taget. Mot Marstrand. Tänk om vi inte ens kommer in i hamnen där hemma, tänker jag plötsligt. Om det är is här ute, är det väl is därinne. Eller?

Marstrand är nästan alltid isfritt, det är därför samhället ligger där det gör. Vi hoppas på det. Vända om känns inte som ett attraktivt alternativ. Och mycket riktigt. Så snart vi rundat Ärholmen luckrar isen upp sig. Små motorbåtar tuffar runt på söndagstur mellan fläkten. En man passar på att paddla runt ön på sin SUP i det vackra vädret. Fågellivet sprudlar och folk är ute och promenerar. Vi är framme vid våren. Vi är hemma!

Det gick, Ludvig fick rätt. Skönt!

Home Sweet Home

Fler inlägg om vintersegling:

Ett vintrigt Pater Noster

”Men vet du vad, det ska vara hyfsat vindstilla ett par timmar i eftermiddag. Och det borde inte vara så mycket dyning. Tänk, Pater Noster omgiven av ett vitt snötäcke. Vilken dröm. Ska vi prova?” Ungefär så gick resonemanget när vi i lördags bestämde oss för att segla ut till vad som måste vara världens kanske vackraste fyr, belägen på lilla Hameskär fem sjömil utanför Marstrand.

Den gamla fyrvaktarhamnen vid Pater Noster är för grund för vår båt, men numera finns även en nybyggd betongbrygga på nordöstra sidan av ön. Visserligen helt oskyddad, och utsatt för både vind, vågor och hård ström. Och dessutom av sådan art att man inte kan lägga till långsides. Men väl försedd med akterlinor som man kan använda de få dagar vädrets makter faktiskt tillåter en angöring. Huruvida detta var en sådan dag var svårt att veta på förhand.

Havet var hyfsat stilla, men redan när vi närmade oss kunde jag konstatera att den sydgående strömmen var ovanligt kraftig. Jag gjorde en extra 360-graders sväng för att komma in mer norrifrån och fick iland Ludvig med en förtamp, men hann inte få ombord akterlinan innan strömmen tog tag i båten och förde oss in på grunt vatten. Så grunt att vi inte vågade släppa förtampen, med risk att driva upp på grund.

Så började det svettiga arbetet med att försöka få ut aktern mot strömmen. Vi hade tre akterförtöjningar norr om oss. Alla för korta för vår dåliga vinkel, att en av dem dessutom verkade ha fastnat en bit in gjorde inte saken enklare.  Vi kämpade tills vi var blöta av svett i våra flytoveraller. Vinschade in båten, bit för bit. Det är få gånger jag saknar en bogpropeller, men ibland händer det faktiskt. Ludvig muttrade till och med något om ett elektriskt vinschhandtag, då har det gått långt.

Det tog nästan 1½ timme innan vår 17 ton tunga båt var så pass förtöjd att vi vågade gå iland en stund. På ön finns en fin liten konferensanläggning som bara är öppen när de har gäster, och det hade de den här dagen. Det var bra, för det betyder att man kan låna nyckeln till fyren. Det var första gången för oss, och en härlig belöning för allt slit med tilläggningen. Och wow alltså, maken till välvårdad och fräsch 150-åring.

Pater Noster byggdes 1868, och fortfarande i full funktion. Eller igen ska man väl säga, den mäktiga fyren släktes 1977 men återinvigdes 2007 efter en imponerande totalrenovering av frivilliga krafter. Tack Pater Nosters Vänner. Fyren är ett mästerverk i sin konstruktion, lika vacker nu som när den byggdes. Utsikten är inte heller så pjåkig trots gråväder, men bilderna gör inte platsen rättvisa. Inte alls. Vissa saker måste helt enkelt upplevas.

Mary af Rövarhamn vid Pater Noster. Foto: Tobias Nicander.

dsc_0967

Pater Noster fyller 150 år i år!

P1320240

Lätt bris från nordost, det ser man på vindkraftverket i lilla masttoppen.

P1320226

Halvägs upp.

P1320043

Den lilla hamnen och bryggan från ovan.

P1320033

Smäckert ornamenterade konsoler i järn.

P1320293

Fyrtornet är uppfört helt i järn och reser sig 32 meter över marken. 35,6 meter över havet.

P1320162.jpg

Pater Noster är döpt efter den bön sjömännen bad när de närmade sig skären.

P1320079

Pater Noster släcktes 1977, men tändes igen 2007 efter varsam renovering.

P1320073

Högst upp i fyrtornet finns en kikare. En grå dag, men fint ändå.

P1320205

Pater Nosters fina lilla konferansanläggning med restaurang, 35 bäddar och två badtunnor.

P1320190.jpg

Mistsignalhuset från ovan.

20180310_151810

Otto försöker kastar snöboll i havet. Och jodå, ibland lyckas han.

P1320203

Vackra detaljer

P1320116.jpg

I den gamla fotogenboden vid Pater Nosters fot finns en liten utställning om fyrplatsens historia.

P1320255

Läad grillplats med utsikt över både fyr …

P1320243

… och båt. Här är avstånden små.

P1320249 (2)

Mary vrider sig obekvämt vid bryggan, det börjar bli dags för avfärd.

P1320323

Lättare komma loss än lägga till.

På återseende kära fyr.


Vill du också besöka Pater Noster?

På sommaren går det dagsturer till Pater Noster från Marstrand, bokas på www.paternosterlighthouse.com. Men är vädret rätt kan fyren besökas året om, och det finns en rad olika paketerbjudanden för både företag och privatpersoner att välja på. Själv tycker jag Fyrvaktarpaketet med tunnbad, fyrbesök, skaldjursbuffé och övernattning låter riktigt härligt. Det skulle jag bra gärna prova nån gång.

Vintersegling när den är som bäst

Vi är påpälsade till oigenkännlighet när vi kastar loss från Gullholmen, förberedda på motvind och snö. För det är vad prognosen utlovar. Och visst kommer det snö, och nog är det kallt. Men vindriktningen blir bättre än väntat och vi får en underbar segling söderut mellan snöpudrade skär och mysiga fiskelägen.

Vi är ensamma där ute, sånär som på fåglar och bruksbåtar. Färjorna, lotsen, bogserbåtarna och kustbevakningen – alla vinkar de lika trevligt. Sjöräddningen far förbi i 190. Hoppas ingen gått genom isen inne i Stigfjorden, tänker jag. Vi ville ta den vägen, men ändrade våra planer när vi förstod att isen låg tjock mellan Orust och Tjörn.

Här i ytterskärgården är vattnet fortfarande öppet med undantag av några enstaka vikar. Vi hade nog hoppats det skulle vara lite mer fruset, att bryta is är kul i lagom dos, men får nöja oss med lite slush och några enstaka isflak här och var.

Vi lägger till i Kyrkesund för natten. Hamnvärden Lennart kommer ner för att slå på elen, och bjuder hem oss på en kopp te. Någon hamnavgift vill han däremot inte ha. Sånt händer bara på vintern. Vi tackar nej just idag – det är så härligt ute att man inte vill gå in – och avslutar istället dagen med korvgrillning och snöbollskrig på bryggan.

Nästa morgon är båten täckt av ett tjockt snötäcke. Till min förvåning har någon skottat hela gångvägen från land och ut till vår båt längst ut på bryggan. Det visar sig vara Hans-Erik, en pensionerad fiskare i byn. Så otroligt omtänksamt.

Hans-Eriks visar sig sin charmiga sjöbod, medan Ludvig och barnen gör en snögubbe på bryggan. Sedan bär det av mot Åstol. De ryktas att de gjort en egen isbana på den lilla ön och den måste förstås testas innan vi återvänder till Marstrand och vardagen.

Fyra härliga dagar i skärgården går till ända. Först till Mollösund för tunnbad och bastu, sedan Måseskär, Gullholmen, Kyrkesund och Åstol. En fin liten sväng, men som vanligt alldeles för kort. Vi hade kunnat segla runt i skärgården så här hela vintern. Kanske blir det också så en dag.

DSC_5747

DSC_6339

DSC_5665

DSC_5764

DSC_5693

DSC_5736

DSC_5751

DSC_5716

svan

DSC_5815

DSC_5989

DSC_5994

DSC_6058

DSC_5997

DSC_6137

DSC_6049

DSC_6132

DSC_6041

DSC_6133

DSC_6120

DSC_6159

DSC_6172

DSC_6214

DSC_6174

DSC_6225

DSC_6240 (2)

DSC_6245

DSC_6247

DSC_6285

DSC_6263

DSC_6296

DSC_6276

DSC_6301

DSC_6357

DSC_6599

DSC_6360

DSC_6492

DSC_6464

DSC_6503

DSC_6567

LÄS MER: För- och nackdelar med vintersegling

Vinternatt vid Vinga fyr

Klockan är tolv på natten, det är ett par minusgrader ute och blåser en kall bris från norr. Ändå fryser jag inte där jag ligger på det nakna berget. Jag ligger bara där, vid foten av Vinga fyr, och stirrar leende upp mot stjärnhimlen. Det är som jag vore trollbunden. Fångad av fyrens gigantiska ljusarmar. Långa strålar som sträcker sig ner mot horisonten. Sakta kretsar de runt mig, varv efter varv. Omsluter mig. Omringar mig. Virar mig i sin linda. Tills hela världen börjar snurra. När jag sluter ögonen känns det som om jag försvinner in i ett svart hål. Allt blir tyst, och stilla.

Jag vet inte hur länge jag ligger där, men plötsligt hör jag dottern ropa mitt namn. Först svagt, sedan allt starkare. Hypnosen bryts, och jag är tillbaka där på det kalla berget, vid foten av Vinga fyr. Det är dags att gå tillbaka till båten som ligger förtöjd i den lilla lotshamnen söder om ön. Men först gör jag ett sista försök att fånga känslan på bild.

Vissa saker måste upplevas. Men fotografierna blev vackra på sitt sätt. Titta gärna på dem på en stor skärm i ett mörkt rum för att upptäcka alla detaljer. Släck alla ljus eller gå in i en garderob. Försök räkna strålarna, och identifiera stjärnbilderna. Dröm dig bort, till universums mitt!

Vinga fyr för landkrabbor

Vill du också uppleva Vinga fyrs magiska sken, men saknar egen båt? Ön ligger bara 10 sjömil utanför Göteborgs centrum. På Winga Vänners hemsida finns information om både boende och hur man tar sig dit. Jag inbillar mig dock att det här med att ”ligga fyr” som det kallas på Vinga är mäktigast på vintern när man är alldeles ensam på ön. Men en varm sommarnatt kan säkert duga till nöds.

Göteborgs hamn om natten

Vi älskar att segla in i stora städer om natten. Att se ljusen i fjärran, närma sig sakta sakta. Glida in under broarna och se stadens konturer växa fram ur mörkret. Först industriområdena, med de stora lyftkranarna, containrarna och fraktfartygen på redden. Sedan de mer centrala delarna, med belysta fasader och segelskutor längs stadens kajer. Möta barnens förväntansfulla blickar, känna stadens puls. Särskilt magiskt blir det så här års, när allt är lite extra upplyst. Vi avslutar därför bloggåret 2017 med en serie bilder från gårdagens angöring av Göteborgs hamn, och passar på att önska er alla ett riktigt gott nytt år!

Fars dag på båten

När resten av världen vallfärdade till Marstrand för att gå på julmarknad i helgen, då packade vi båten och drog till sjöss. Inte för att vi inte gillar julmarknader. För det gör vi, åtminstone ibland. Men bara i december, aldrig början av november. Och absolut inte i samband med Fars dag.

P1250066

Full fart söderut

Som så många gånger förr var det vindriktningen som fick bestämma vår kurs. En kylig nordvästan förde oss till Rörö, 10 sjömil söder om Marstrand. I hamnen hittade vi en läad plats där vi kunde grilla vår vanliga korv och våra marshmallows innan vi snörade på kängorna för en tur runt ön.

20171111_150550.jpg

Efter korv kommer marschmallows – lika gott året om.

Vi har varit på Rörö förut, många gånger. Det är landskapet som lockar. Stora delar av ön är naturreservat, med öppna vindpinade hedar och stora klapperstensfält i väst. Det var till stenstränderna på öns västra sida vi nu var på väg. För att höra stenarna som rullar mot varandra av vågornas kraft,  se solen gå ner i horisonten och leta efter fynd bland drivved och vrakgods.

P1250143

Gott om drivved på klapperstenstranden på Rörö

Någon solnedgång att tala om blev det inte denna lördag. Men väl en härlig promenad, som promenader i naturen brukar vara. Väl tillbaka i båten väntade gofika och kortspel. Sedan var det dags för Ludvig att ta sig en tupplur i akterhytten medan barnen tog sig an utmaningen att förvandla dagens strandfynd till vackra farsdagspresenter.

P1250424

Stilla morgon i hamnen på Rörö.

Nästa morgon var jag som steg upp först för att baka scones, för ovanlighetens skull. Det var en strålande vacker morgon, inte alls lika blåsig och kall som dagen innan, så frukosten serverades utomhus. I sittbrunnen, med varm choklad och presentutdelning. Ludvig sa att Lovis och Ottos presenter var de finaste han någonsin fått. Tillverkade av kärlek, drivved och allehanda strandfynd. Den här gången var jag beredd att hålla med.

P1250283

Sconesfrukost i sittbrunnen

Efter ännu en härlig promenad var det dags att sätta kurs hemåt. Färden hem gick över ett alldeles stilla hav, fullt av lekande sälar. Väl tillbaka i Marstrand möttes vi av den strida strömmen av julmarknadsbesökare igen. Men den här gången var de på väg åt andra hållet, från fästningen mot färjan, och med händerna fulla av bruna papperskassar. Alla till synes lika belåtna med helgen som vi. Tänk så olika vi är.

P1250329.jpg

Lovis och Otto har pyntat varsin halva av hjärtat.

På kvällen ringde jag min egen pappa i Blekinge, och kände mig tacksam över att faktiskt ha en far att få gratulera en dag som denna. Han är 88 år, och vi pratade länge och väl. Man hör ofta att Fars dag bara är ett kommersiellt jippo, påhittat av handeln själv. Må så vara, men i min familj har det aldrig varit annat än en anledning att skänka varandra lite extra omtanke. Och det tycker jag känns bra.

Hur firar man fars dag i din familj?

Därför seglar vi på vintern

Våren är här och det är ju egentligen alldeles underbart. Men när man har haft sin bästa vinter någonsin, då är det lite vemodigt när den tar slut. I ett halvår har vi haft hela skärgården för oss själva. Vi har seglat nästan varje helg, och vi har verkligen njutit av friden där ute.

Men vintersegling passar kanske inte alla. Vi har ju lite olika förutsättningar och preferenser. Jag har punktat några för- och nackdelar med att segla på vintern. Vid en första anblick är nackdelarna fler, men de väger kanske inte nödvändigtvis tyngre.


FÖRDELAR MED VINTERSEGLING

  • Naturen är vackrare. Jag tycker generellt att all natur upplevs mer storslagen när det inte det inte är så många andra människor emellan. Och det är något alldeles speciellt med snö och is i skärgården. Men är det för mycket is går det förstås inte segla alls.
  • Mer tid tillsammans. Det är precis som om vi i familjen kommer närmare varandra, när inga andra är i närheten. Men skulle man mot förmodan stöta på någon annan vinterseglare, är det också kul som omväxling – eftersom det händer så sällan.
  • Mer plats i hamnarna. Vår båt är svår att manövrera i trånga utrymmen, det gör att vi helst undviker gästhamnar på sommaren. De besöker vi på vintern istället, när det inte finns några andra båtar som tar skada om vi skulle bli lite närgångna.
  • Ingen eller låg hamnavgift. Ibland får man betala en hundring eller så för elen, men oftast är det helt gratis att ligga i hamnarna på vintern. Till skillnad från sommaren när man ofta kan få betala 300-400 kronor för en båt i vår storlek.
  • Ingen att ta hänsyn till. Det är roligare att utforska skärgårdssamhällena på vintern, när man kan gå runt och kika in överallt utan att man råkar kränka någons privata sfär eller trampa på någon annans tomt eller brygga. Och vill jag bada naken så gör jag det.
  • Bofasta mer välkomnande. Till skillnad från sommaren när de bofasta ute på öarna kan vara trötta på alla båtgäster så blir de ofta glada och nyfikna när de får besök på vintern. Det brukar vara trevligt, de har ofta mycket intressant att berätta om platsen man är på.

NACKDELAR MED VINTERSEGLING

  • Risk för frostsprängning. Frostsprängda genomföringar har sänkt många båtar. En del väljer att stänga genomföringar och tömma alla slangar eller fylla dem med glykol. Men då är man inte så snabb iväg. Vi lämnar värmen på istället, funkar bra men kostar en del.
  • Större risk för mögel. När det är fuktigt och rått börjar det lätt växa lite här och var. I salongen gör värme och avfuktare stor skillnad. Men räkna med att däck, tampar och segel blir lite gröna.
  • Våldsammare väder. Vår hamn i Malmö var skyddad i alla väder, men här Marstrand kan det bli rätt stökigt när det stormar. Förra året fick vi ofta åka ut och se till båten. Men nu när vi har båten utanför fönstret hinner oron inte växa till sig på samma sätt.
  • Kräver flexibilitet. Vintersegling är extremt väderberoende. Det är inget man kan eller vill planera mer än ett par dagar i förväg. I Marstrand har vi många skyddade hamnar och farleder i olika väderstreck att välja på. Det ökar våra chanser att komma iväg.
  • Vanligt med dimma. Det är ofta dimma längs kusten under vinterhalvåret. Just i år känns det som vi har haft extra mycket av den varan. Plotter, radar och AIS underlättar. Och varma kläder, dimma kan vara ruskigt kall.
  • Det är kallt! Ja, det kan verkligen bli enormt kallt där ute. Särskilt om det blåser och stänker. Ett par timmars segling om dagen räcker, helst i medvind. Flytoveraller, balaklavor och vattentäta fodrade handskar är ett måste. Och ett bra värmesystem.
  • Risk för nedisning. Vid minusgrader är det viktigt att undvika stänk. Det krävs inte mycket is för att block, vinschar och rullsystem ska bli obrukbara och linor frysa fast. Isbildning kan också tynga ner båten, eller förvandla däck till en skridskobana.
  • Isen kan skada båten. Ibland blir man infrusen eller behöver gå igenom partier med is. Detta kan skada gelcoaten på plastbåtar och skava bort lite färg för oss andra. Men det kan det vara värt, tycker vi som har stålbåt.
  • Högre försäkringspremie. Många försäkringsbolag kräver tilläggsförsäkring för båtar som ligger i under vintern. Men det kan kanske variera beroende på båttyp och region. Ring och kolla vad som gäller för dig.
  • Ingen service i hamnarna. El finns i många hamnar året runt, i alla fall på västkusten. Men toaletter, duschar och butiker oftast stängda. Det här är inget stort problem för oss, men kanske för andra. Man får helt enkelt ta med sig det man behöver.
  • Inte så mycket att göra. Uteställen och minigolfbanor är stängda på vintern, och det är för kallt för att bada. Det finns inte heller så många andra att umgås med, det gäller att man trivs med varandra. Vi brukar gå långa promenader, spela spel och fika mycket.
  • Ingen tid till annat. Det har varit underbart att segla så mycket som vi har gjort i vinter, men det har inte blivit så mycket annat gjort. Vill du renovera huset, röja i skogen, åka utomlands eller till fjällen är det kanske bättre att ta upp båten på land.

Det var värst så många nackdelar vi kom på. Kanske är det vårt undermedvetna som talar. Innerst inne vill vi förstås ha skärgården för oss själva även i framtiden. Frågan är om det funkade. Du som orkat läsa ända hit, blev du mer eller mindre sugen på att vintersegla?

(Bilden togs på Väderöarna på sportlovet. Vi var helt ensamma där ute. Magiskt.)

Med skidor på Vinga

Vi hade varit ute på en promenad på Vinga ö när segelbåten Andante kom in i hamnen. Vi känner inte varandra. Men paret ombord sa att de hade med sig ett paket till oss, och langade upp en stor svart skidbag på bryggan. En leverans från Sea Wind, sa de, deras båtgranne i Lilla Bommen i Göteborg.

Vi fattade genast galoppen. Lasse på Sea Wind hade annonserat ut de där skidorna på Facebook några veckor tidigare, och vi hade slagit till. Tanken var att vi skulle hämta upp dem någon gång när vi hade vägarna förbi. Eller att de skulle ta med dem näst de hade ärende till Marstrand. Så när han fick höra att deras båtgranne skulle till samma hamn som vi över helgen, såg han naturligtvis en chans att bli av med de där skidorna.

Under världsomseglingen fick vi många leveranser på det här sättet. Reservdelar och annat som skickades från båt till båt, från hamn till hamn, tvärs över världshaven. För att i de flesta fall faktiskt hamna rätt till sist. Ibland gick det till och med fortare än den traditionella vägen. Med tanke på hur isolerat vissa platser ligger, och hur omständliga och långsamma tullmyndigheterna kan vara ute i världen.

Den här gången var knappast tullen något problem. Men detta var ändå en utmärkt smidig lösning, på alla sätt och vis. Och en härlig överraskning. Jag menar, det är ju verkligen inte var dag man får en skidleverans till Vinga. Frågan är om det någonsin hänt förut. Men jo, kanske. I gamla tider, när lotsar och fyrvaktare och deras familjer bodde på ön året om.

Ja, så kom det sig i alla fall att vi seglade runt med en skidväska på däck under resten av förra helgen. Men själva skidåkningen får nog vänta till nästa år. Nu vill man ju ha vår.

Världens bästa lekplats

LILLA KORNÖ, BOHUSLÄN. Vi bygger i timmar. Ett hus av sten och en koja av drivved. En bar, en skoaffär och en lekplats. Vi bygger av det som vinterns stormar spolat iland. Vi bygger av det vi hittar i naturen. Hittegods från fjärran länder. Flaskor och dunkar från Holland och England, fiskeutrustning från Yttre Hebriderna. Drivved, vrakgods och allehanda sopor. Udda skor i det oändliga. De ligger i drivor. Övergivna, och väderbitna. Gammalt skräp som sätter fantasin i rörelse, och kommer till glädje igen.

”Jag förstår inte varför folk klagar på att det inte finns lekplatser till barnen när man kan bygga en själv. Det är ju roligt att både bygga och leka”, kvittrar Otto där han sitter på sin gungbräda.

Jag vill frysa tiden. Inga Pokemons, inga Skylanders, inget Clash Royale. Bara vi fyra. I skärgården. Tillsammans, för oss själva. För alltid.

Roderhaveri vid Hälsö

Vi har just styrt upp mot Hälsö för ta ner våra segel och gå in i hamn när jag märker att något inte är som det ska. Ratten gör konstigt motstånd, som om den fastnat i något.
”Ludvig, jag tror det är något fel på styrningen,” ropar jag och vrider på ratten igen. Den hackar till några gånger, och går sedan lättare. För lätt. Vi har förlorat styrningen.

Ludvig skyndar sig bak till rodret. Det sitter där det ska, men styrvajern är lös. Vad det än beror på så åtgärdas det bäst i hamn. Vi har en kort rorkult i aktern som kan användas för nödstyrning. Enda problemet är att den sitter längst bak på båten, utom räck- och synhåll från gasreglage, ekolod och navigationssystem.

Jag ser mig om. Det är becksvart ute. Inte ens månen är framme. Och det blåser friskt. Vi har aldrig varit i hamnen förut, inseglingen är inte belyst och inloppet ser smalt ut på sjökortet. Men strålkastarna är laddade och Ludvig och jag är samkörda. Vi fixar detta. Jag lägger i lätt gas och går bak till rodret för att styra ut på djupt vatten medan Ludvig tar ner alla segel och förbereder linor och fendrar. Sedan styr vi in mot hamnen.

Alla sinnen skärps, all nonchalans är som bortblåst. Ludvig sitter fullt fokuserad vid rorkulten, med strålkastaren riktad mot de röda och gröna pinnarna som markerar inloppet. Jag sköter gasreglaget och håller koll på instrumenten. Helt lätt är det inte. Man kan likna det vid att styra en bil från baksätet, medan någon annan sitter där fram och växlar och gasar. Men det går, och snart ligger vi tryggt förtöjda i hamnen.

Ludvig och jag ser på varandra och ler lättat. Barnen tittar fortfarande på film i salongen, trygga och lyckligt ovetandes. Bra så. Nu ska vi bara få ordning på styrningen, så vi kan segla hem igen. Ludvig börjar felsöka. Det visar sig att en av vajrarna mellan rodret och ratten har brustit. Den måste bytas. Vi rotar runt lite, och hittar det vi behöver ombord. Ett par timmar senare är felet åtgärdat.

”Det var nästan lite uppfriskande att få mecka igen”, säger Ludvig belåtet. Jag skrattar. Det är lustigt det där. På vägen dit hade vi pratat om att vintersegling på många sätt påminner om när man avviker från de vanliga rutterna på en långsegling. Man får kämpa lite extra, men belönas mångfaldigt. Det som just hänt förstärker den känslan. Vi hamnade i en svår situation, och vi löste den. Det är onekligen något tillfredsställande i det.