Fast i isen

Ludvig vill slå vad. Han tror vi ska kunna ta oss ut ur hamnen på Rörö, och hem. Trots isen. Jag tror det inte, men jag hoppas han har rätt.

Jag känner en viss oro redan när vi lägger till. Vi får trycka på ordentligt med motorn för att ta oss in till bryggan genom isen. Och vi har en kall och stilla natt framför oss. Jag tänker på det när jag somnar, och jag tänker på det när jag vaknar. Det är nästan så jag kan höra isen växa. För det gör den, det vet jag. Frågan är bara hur mycket. Kommer vi kunna ta oss hem igen?

När vi vaknar är det is så långt ögat kan nå. Inte bara i hamnen, utan i hela sundet innanför ön och långt ut på havet. Vi går en runda i hamnen, kollar läget och knackar på hos sjöräddningen. Kanske ska de gå ut och öva, så vi kan följa efter i deras ränna. Men nej, de går ingenstans i den här isen. De har just avsagt sig ett uppdrag. Kollegerna på Käringön är också infrusna.

Vi får klara oss själva. Jag kollar tidtabellen, det är 3 timmar hem med färja, buss och tåg, men det bara två timmar med båt – under normala omständigheter. Vi måste ju försöka. Jag startar motorn,  lägger i växeln och låter propellern jobba vid bryggan ett tag. Det funkar. Isen bakom oss spricker upp när vattnet sätts i rörelse. Snart har vi fritt vatten några meter bakom oss.

Vi drar bak båten, tar sats och lägger full gas framåt. Det går fort, och det går bra. Förvånansvärt bra. Ut ur hamnen. Mot öppet hav. Mary klyver isen fint. Lovis står på första parkett i fören, Otto betraktar det hela från sin favoritplats i bomkapellet. Långt där ute kan man ana en blå strimla vatten. Det här var ju riktigt roligt. Vilket äventyr.

Vi är stolta som tuppar över Mary. Vi har visserligen gått igenom is förut, men aldrig så här långt.  Jag är så upprymd att jag måste skratta. Det är fram tills jag upptäcker röken vill säga. Tjock vit rök som väller ut från skrovsidan. Bekymrad lutar sig Ludvig ut över relingen, och får sina farhågor bekräftade. Inget kylvatten, bara rök.

Vi måste fått in is i kylsystemet, säger jag och skyndar mig att stänga av motorn. Ludvig går ner i motorrummet för att undersöka saken. Filtret är fullt av slush. Ingen fara. Filter kan tömmas, och vi är snart på väg igen. Fem minuter senare är det samma sak igen. Proceduren upprepas, om och om igen. Tills vi äntligen är ute på öppet vatten. Skönt, det är över. Eller?

Nej, det är inte över. Norr om ön blir isen tätare igen. Snart är vi helt omringade av tallriksis och issörja. Stoppen blir allt tätare. Så hörs plötsligt ett illavarslande ljud, ett hostande från motorn. Nästan som den kippar efter ett sitt sista andetag. Vad har vi gjort? Vår fina gula Vetus, sluta inte funka nu. Inte idag, två dagar efter att Sjöräddningssällskapet sista isgående räddningsbåt gått i pension.

”Diesel, kan det vara slut på diesel?”, säger jag. Vi skyndar oss att byta tank. Men innerst inne vet jag, det är inte slut på diesel. Det är något annat. Jag får rätt, det hjälper inte. Älskade motor, förlåt. Ludvig fortsätter felsöka, medan isen sluter sig runt oss. Jag kollar väderprognosen. 3-4 minusgrader, inte en vindpust. Vi kan inte segla. Inte än på många timmar.

Jag ser isen sluta sig bakom oss och slänger ett öga på sjökortet. För att se vilket håll strömmen och isen för oss. Nordväst. Det är ingen fara. Inga grund på det hållet. Ingen kraftig ström. Men hur kan det ha bildats så mycket is på bara en natt? Vi gick ju nästa samma sträcka igår. Fast längre in. Hur kan det ha gått så fort? Det hade visserligen varit 11 minusgrader under natten. Långt kallare än utlovat. Och stilla. Men ändå, jag förstår inte.

Det blir nog bättre när ni kommer ut ur sötvattnet, skriver en kompis på Messenger. Vadå sötvatten? Vad menar han? Vi är ju i Bohuslän. På den salta Västkusten. Jag funderar en stund. Då förstår jag. Så måste det förstås vara. Nordre Älv rinner ut några sjömil längre in i skärgården. Sötvatten är lättare än saltvatten, och fryser fortare. Att det kan göra sådan skillnad. Tydligen.

Det visar sig att vi har luft i bränslesystemet. Ludvig hade kommit åt en grej när han tömde filtret. Skönt, detta kan vi åtgärda. Bara att täta, lufta och fortsätta. Så fortsätter vi hemåt. En bit i taget. Mot Marstrand. Tänk om vi inte ens kommer in i hamnen där hemma, tänker jag plötsligt. Om det är is här ute, är det väl is därinne. Eller?

Marstrand är nästan alltid isfritt, det är därför samhället ligger där det gör. Vi hoppas på det. Vända om känns inte som ett attraktivt alternativ. Och mycket riktigt. Så snart vi rundat Ärholmen luckrar isen upp sig. Små motorbåtar tuffar runt på söndagstur mellan fläkten. En man passar på att paddla runt ön på sin SUP i det vackra vädret. Fågellivet sprudlar och folk är ute och promenerar. Vi är framme vid våren. Vi är hemma!

Det gick, Ludvig fick rätt. Skönt!

Home Sweet Home

Fler inlägg om vintersegling:

Vintersegling när den är som bäst

Vi är påpälsade till oigenkännlighet när vi kastar loss från Gullholmen, förberedda på motvind och snö. För det är vad prognosen utlovar. Och visst kommer det snö, och nog är det kallt. Men vindriktningen blir bättre än väntat och vi får en underbar segling söderut mellan snöpudrade skär och mysiga fiskelägen.

Vi är ensamma där ute, sånär som på fåglar och bruksbåtar. Färjorna, lotsen, bogserbåtarna och kustbevakningen – alla vinkar de lika trevligt. Sjöräddningen far förbi i 190. Hoppas ingen gått genom isen inne i Stigfjorden, tänker jag. Vi ville ta den vägen, men ändrade våra planer när vi förstod att isen låg tjock mellan Orust och Tjörn.

Här i ytterskärgården är vattnet fortfarande öppet med undantag av några enstaka vikar. Vi hade nog hoppats det skulle vara lite mer fruset, att bryta is är kul i lagom dos, men får nöja oss med lite slush och några enstaka isflak här och var.

Vi lägger till i Kyrkesund för natten. Hamnvärden Lennart kommer ner för att slå på elen, och bjuder hem oss på en kopp te. Någon hamnavgift vill han däremot inte ha. Sånt händer bara på vintern. Vi tackar nej just idag – det är så härligt ute att man inte vill gå in – och avslutar istället dagen med korvgrillning och snöbollskrig på bryggan.

Nästa morgon är båten täckt av ett tjockt snötäcke. Till min förvåning har någon skottat hela gångvägen från land och ut till vår båt längst ut på bryggan. Det visar sig vara Hans-Erik, en pensionerad fiskare i byn. Så otroligt omtänksamt.

Hans-Eriks visar sig sin charmiga sjöbod, medan Ludvig och barnen gör en snögubbe på bryggan. Sedan bär det av mot Åstol. De ryktas att de gjort en egen isbana på den lilla ön och den måste förstås testas innan vi återvänder till Marstrand och vardagen.

Fyra härliga dagar i skärgården går till ända. Först till Mollösund för tunnbad och bastu, sedan Måseskär, Gullholmen, Kyrkesund och Åstol. En fin liten sväng, men som vanligt alldeles för kort. Vi hade kunnat segla runt i skärgården så här hela vintern. Kanske blir det också så en dag.

DSC_5747

DSC_6339

DSC_5665

DSC_5764

DSC_5693

DSC_5736

DSC_5751

DSC_5716

svan

DSC_5815

DSC_5989

DSC_5994

DSC_6058

DSC_5997

DSC_6137

DSC_6049

DSC_6132

DSC_6041

DSC_6133

DSC_6120

DSC_6159

DSC_6172

DSC_6214

DSC_6174

DSC_6225

DSC_6240 (2)

DSC_6245

DSC_6247

DSC_6285

DSC_6263

DSC_6296

DSC_6276

DSC_6301

DSC_6357

DSC_6599

DSC_6360

DSC_6492

DSC_6464

DSC_6503

DSC_6567

LÄS MER: För- och nackdelar med vintersegling

Göteborgs hamn om natten

Vi älskar att segla in i stora städer om natten. Att se ljusen i fjärran, närma sig sakta sakta. Glida in under broarna och se stadens konturer växa fram ur mörkret. Först industriområdena, med de stora lyftkranarna, containrarna och fraktfartygen på redden. Sedan de mer centrala delarna, med belysta fasader och segelskutor längs stadens kajer. Möta barnens förväntansfulla blickar, känna stadens puls. Särskilt magiskt blir det så här års, när allt är lite extra upplyst. Vi avslutar därför bloggåret 2017 med en serie bilder från gårdagens angöring av Göteborgs hamn, och passar på att önska er alla ett riktigt gott nytt år!

Därför seglar vi på vintern

Våren är här och det är ju egentligen alldeles underbart. Men när man har haft sin bästa vinter någonsin, då är det lite vemodigt när den tar slut. I ett halvår har vi haft hela skärgården för oss själva. Vi har seglat nästan varje helg, och vi har verkligen njutit av friden där ute.

Men vintersegling passar kanske inte alla. Vi har ju lite olika förutsättningar och preferenser. Jag har punktat några för- och nackdelar med att segla på vintern. Vid en första anblick är nackdelarna fler, men de väger kanske inte nödvändigtvis tyngre.


FÖRDELAR MED VINTERSEGLING

  • Naturen är vackrare. Jag tycker generellt att all natur upplevs mer storslagen när det inte det inte är så många andra människor emellan. Och det är något alldeles speciellt med snö och is i skärgården. Men är det för mycket is går det förstås inte segla alls.
  • Mer tid tillsammans. Det är precis som om vi i familjen kommer närmare varandra, när inga andra är i närheten. Men skulle man mot förmodan stöta på någon annan vinterseglare, är det också kul som omväxling – eftersom det händer så sällan.
  • Mer plats i hamnarna. Vår båt är svår att manövrera i trånga utrymmen, det gör att vi helst undviker gästhamnar på sommaren. De besöker vi på vintern istället, när det inte finns några andra båtar som tar skada om vi skulle bli lite närgångna.
  • Ingen eller låg hamnavgift. Ibland får man betala en hundring eller så för elen, men oftast är det helt gratis att ligga i hamnarna på vintern. Till skillnad från sommaren när man ofta kan få betala 300-400 kronor för en båt i vår storlek.
  • Ingen att ta hänsyn till. Det är roligare att utforska skärgårdssamhällena på vintern, när man kan gå runt och kika in överallt utan att man råkar kränka någons privata sfär eller trampa på någon annans tomt eller brygga. Och vill jag bada naken så gör jag det.
  • Bofasta mer välkomnande. Till skillnad från sommaren när de bofasta ute på öarna kan vara trötta på alla båtgäster så blir de ofta glada och nyfikna när de får besök på vintern. Det brukar vara trevligt, de har ofta mycket intressant att berätta om platsen man är på.

NACKDELAR MED VINTERSEGLING

  • Risk för frostsprängning. Frostsprängda genomföringar har sänkt många båtar. En del väljer att stänga genomföringar och tömma alla slangar eller fylla dem med glykol. Men då är man inte så snabb iväg. Vi lämnar värmen på istället, funkar bra men kostar en del.
  • Större risk för mögel. När det är fuktigt och rått börjar det lätt växa lite här och var. I salongen gör värme och avfuktare stor skillnad. Men räkna med att däck, tampar och segel blir lite gröna.
  • Våldsammare väder. Vår hamn i Malmö var skyddad i alla väder, men här Marstrand kan det bli rätt stökigt när det stormar. Förra året fick vi ofta åka ut och se till båten. Men nu när vi har båten utanför fönstret hinner oron inte växa till sig på samma sätt.
  • Kräver flexibilitet. Vintersegling är extremt väderberoende. Det är inget man kan eller vill planera mer än ett par dagar i förväg. I Marstrand har vi många skyddade hamnar och farleder i olika väderstreck att välja på. Det ökar våra chanser att komma iväg.
  • Vanligt med dimma. Det är ofta dimma längs kusten under vinterhalvåret. Just i år känns det som vi har haft extra mycket av den varan. Plotter, radar och AIS underlättar. Och varma kläder, dimma kan vara ruskigt kall.
  • Det är kallt! Ja, det kan verkligen bli enormt kallt där ute. Särskilt om det blåser och stänker. Ett par timmars segling om dagen räcker, helst i medvind. Flytoveraller, balaklavor och vattentäta fodrade handskar är ett måste. Och ett bra värmesystem.
  • Risk för nedisning. Vid minusgrader är det viktigt att undvika stänk. Det krävs inte mycket is för att block, vinschar och rullsystem ska bli obrukbara och linor frysa fast. Isbildning kan också tynga ner båten, eller förvandla däck till en skridskobana.
  • Isen kan skada båten. Ibland blir man infrusen eller behöver gå igenom partier med is. Detta kan skada gelcoaten på plastbåtar och skava bort lite färg för oss andra. Men det kan det vara värt, tycker vi som har stålbåt.
  • Högre försäkringspremie. Många försäkringsbolag kräver tilläggsförsäkring för båtar som ligger i under vintern. Men det kan kanske variera beroende på båttyp och region. Ring och kolla vad som gäller för dig.
  • Ingen service i hamnarna. El finns i många hamnar året runt, i alla fall på västkusten. Men toaletter, duschar och butiker oftast stängda. Det här är inget stort problem för oss, men kanske för andra. Man får helt enkelt ta med sig det man behöver.
  • Inte så mycket att göra. Uteställen och minigolfbanor är stängda på vintern, och det är för kallt för att bada. Det finns inte heller så många andra att umgås med, det gäller att man trivs med varandra. Vi brukar gå långa promenader, spela spel och fika mycket.
  • Ingen tid till annat. Det har varit underbart att segla så mycket som vi har gjort i vinter, men det har inte blivit så mycket annat gjort. Vill du renovera huset, röja i skogen, åka utomlands eller till fjällen är det kanske bättre att ta upp båten på land.

Det var värst så många nackdelar vi kom på. Kanske är det vårt undermedvetna som talar. Innerst inne vill vi förstås ha skärgården för oss själva även i framtiden. Frågan är om det funkade. Du som orkat läsa ända hit, blev du mer eller mindre sugen på att vintersegla?

(Bilden togs på Väderöarna på sportlovet. Vi var helt ensamma där ute. Magiskt.)

Med skidor på Vinga

Vi hade varit ute på en promenad på Vinga ö när segelbåten Andante kom in i hamnen. Vi känner inte varandra. Men paret ombord sa att de hade med sig ett paket till oss, och langade upp en stor svart skidbag på bryggan. En leverans från Sea Wind, sa de, deras båtgranne i Lilla Bommen i Göteborg.

Vi fattade genast galoppen. Lasse på Sea Wind hade annonserat ut de där skidorna på Facebook några veckor tidigare, och vi hade slagit till. Tanken var att vi skulle hämta upp dem någon gång när vi hade vägarna förbi. Eller att de skulle ta med dem näst de hade ärende till Marstrand. Så när han fick höra att deras båtgranne skulle till samma hamn som vi över helgen, såg han naturligtvis en chans att bli av med de där skidorna.

Under världsomseglingen fick vi många leveranser på det här sättet. Reservdelar och annat som skickades från båt till båt, från hamn till hamn, tvärs över världshaven. För att i de flesta fall faktiskt hamna rätt till sist. Ibland gick det till och med fortare än den traditionella vägen. Med tanke på hur isolerat vissa platser ligger, och hur omständliga och långsamma tullmyndigheterna kan vara ute i världen.

Den här gången var knappast tullen något problem. Men detta var ändå en utmärkt smidig lösning, på alla sätt och vis. Och en härlig överraskning. Jag menar, det är ju verkligen inte var dag man får en skidleverans till Vinga. Frågan är om det någonsin hänt förut. Men jo, kanske. I gamla tider, när lotsar och fyrvaktare och deras familjer bodde på ön året om.

Ja, så kom det sig i alla fall att vi seglade runt med en skidväska på däck under resten av förra helgen. Men själva skidåkningen får nog vänta till nästa år. Nu vill man ju ha vår.

Världens bästa lekplats

LILLA KORNÖ, BOHUSLÄN. Vi bygger i timmar. Ett hus av sten och en koja av drivved. En bar, en skoaffär och en lekplats. Vi bygger av det som vinterns stormar spolat iland. Vi bygger av det vi hittar i naturen. Hittegods från fjärran länder. Flaskor och dunkar från Holland och England, fiskeutrustning från Yttre Hebriderna. Drivved, vrakgods och allehanda sopor. Udda skor i det oändliga. De ligger i drivor. Övergivna, och väderbitna. Gammalt skräp som sätter fantasin i rörelse, och kommer till glädje igen.

”Jag förstår inte varför folk klagar på att det inte finns lekplatser till barnen när man kan bygga en själv. Det är ju roligt att både bygga och leka”, kvittrar Otto där han sitter på sin gungbräda.

Jag vill frysa tiden. Inga Pokemons, inga Skylanders, inget Clash Royale. Bara vi fyra. I skärgården. Tillsammans, för oss själva. För alltid.

Ibland ska man ha tur

Vi hade turen att bli fångade på bild på vägen hem från Skärhamn idag. En av bilderna hamnade på Instagram, djungeltrumman gick och vips så fick jag hela bildserien i min mejlbox. Alltså, ibland kan man ju inte annat än älska sociala medier. Visst är bilderna fantastiska? De är tagna av en Gordon Pettersson, med en Canon PowerShot SX60. Från Bleket på Tjörn där Gordon bor med sin familj. Nästan tre kilometer bort från båten, och runt en mil från fyrarna Pater Noster och Hätteberget som syns på några av bilderna. Otroligt att en kompaktkamera kan ha en sådan zoom. Kolla gärna in Gordons Instagram-konto för fler häftiga bilder från vår vackra västkust.

Julbadet

STORA DYRÖN, BOHUSLÄN. Det är den 17 december. Klockan är halv fem på eftermiddagen.  Mary ligger tryggt förtöjd i Dyröns södra hamn. Det regnar och blåser. I ficklampans sken försöker vi försiktigt ta oss fram över de våta klipporna och hala brädgångarna utan att trilla och slå oss. Vi är på väg mot bastun på södra Dyrön. Det är dags för årets juldopp.

Någon annan har varit där före oss. Bastun är redan varm, och barnen sträcker nostalgiskt ut sig på sina filtar på bänkarna. Vi hittade inga badhanddukar i båten, så det fick bli fleecefiltar. Det är först nu jag förstår hur mycket vi har saknat bastun i huset. Minnena kommer tillbaka. Vi bastade bara på vintern, när man kunde springa ut och mula varandra, göra snöänglar eller rulla sig i snön.

Bastun på Dyrön har utsetts till Sveriges bästa bastu, mycket tack vare sin vackra placering vid havet. Vi vet hur den ser ut, för vi har varit här förut. Men just idag är vi omgivna av ett kompakt mörker. Allt vi ser genom bastuns fönster är ljuset från fyrarna på Meholmarna. Och lanternorna från ett fartyg som passerar alldeles utanför, tätt följt av något som troligen är en bogserbåt eller lots.

Och så var det dags för det där julbadet. Vågorna utesluter den vanliga badstegen som leder ner i öppna havet. Vi siktar istället in oss på feghålan – en skyddad klyfta i berget som fylls av nytt vatten för varje våg. Sakta sänker jag ner min uppvärmda kropp i det kalla vattnet, tar ett djupt andetag och sjunker ner under ytan. Sedan är det barnens tur. Alla vågar. Ingen fegar ur.

Gång på gång hettar vi upp våra kroppar i den 80-gradiga bastun, för att sedan kyla ner oss i det tregradiga vattnet. Jag älskar kontraster, de får mig att känna mig levande. Vi skrattar och pratar. Barnen dansar nakna på bryggan. Vi är tillsammans, och berömmer oss själva för att vi blivit så duktiga på att skita i alla måsten på helgerna. För att istället ge oss ut i skärgården så här. Heja oss.

När alla stjärnor står rätt

Detta bildspel kräver JavaScript.

RÖRÖ-MARSTRAND. Det är en liten dröm jag har haft, att få uppleva skärgården i vinterskrud. Att få glida fram mellan snöklädda öar en klar vinterdag. Men det är lättare sagt än gjort. På vintern är det bara de stilla dagarna som lusten att ge sig ut på sjön brukar infinna sig. Dagarna med snö hos oss på västkusten är dessutom lätträknade, och oddsen för att de ska sammanfalla med hyfsat lätta vindar är låga. Sen har vi ju det där med att man ska jobba måndag till fredag var eviga vecka, då minskar chanserna ytterligare. Och så gäller det ju att man inte redan gjort upp andra planer, just den helgen när alla stjärnor står rätt på himlen.

Men helt omöjligt är det förstås inte. Förra helgen hände det faktiskt. Drömmen blev sann. Så som drömmar blir ibland, när man bara vill tillräckligt mycket.

Vintersegling

Detta bildspel kräver JavaScript.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Ibland är livet lite mer motigt än andra gånger. Som i helgen när vi ville utnyttja det vackra vädret för att gå ut en sväng med båten. Men så dog bilen, och fick bogseras till verkstaden. Och när vi fått lift till båten, ja då ville inte värmesystemet gå igång. Sedan var det inte alldeles lätt att få loss alla infrusna tampar från den stormförtöjda båten. Men loss kom vi, för att en kvart senare konstatera att isen låg ogenomtränglig i hamninloppet.

Nu ger vi oss ju inte så lätt. Så vi lyckade vända om för att prova lyckan söder om ön istället. Där såg det bättre ut. Men väl ute hade klockan blivit mycket, solen stod redan lågt på himlen och det snabbt blev kallare. Utan värme i båten ville vi inte ta några risker. Så vi vände om, och gick in i hamn igen. Jag kunde riktigt se hur isen slöt sig runt omkring oss medan jag kämpade för att få de stela förtöjningstamparna på plats.

Vi hade egentligen tänkt övernatta på båten, så Ludvig gjorde ett sista försök med att få igång värmen. Men icke, vattnet i värmesystemet vägrade cirkulera. Troligen en isplugg någonstans. Systemet läcker lite, och mängden glykol har nog spätts upp med tiden. Jaja. Bara att packa ihop sitt pick och pack igen då, vänta två timmar på nästa buss och sedan gå den sista biten hem från busshållsplatsen – över berget i mörkret.

Det låter kanske eländigt, allt det här. Kanske lite misslyckat. Men nej. Den där timmen när vi gled fram där mellan isflaken var värd varenda sekund av besvär. Att få stå där och värma sig med blåbärssoppa, och se ut över den gnistrande skärgården. Ja, till och med den sista promenaden från busshållsplatsen var magisk. Månskenet som visade vägen genom snön, knarrandet under våra fötter.

Väl hemma grävde Ludvig fram våra sista vedträn under verandan. Sedan drog vi på oss raggsockorna, slog oss ner på fårskinnet framför brasan och firade årets första vintersegling med glasstårta. Utetermometern visade på minus tolv grader. Inne var varmt och skönt. Det är kontrasterna som gör livet värt att leva.