skutsegling

Detta bildspel kräver JavaScript.

I början av sommaren fick jag möjlighet att prova livet ombord på Svenska Kryssarklubbens skolfartyg Gratitude. Upplevelsen gav mersmak, och nu i helgen var det dags igen. Den här gången tog jag med mig barnen. Jag skulle bara våga annat. Lovis har längtat efter att få klättra upp i riggen på en sån där traditionell gammal skuta, ända sedan den dagen för drygt två år sedan då hon fick komma ombord på ett holländskt segelfartyg i Port Louis på Mauritius.

”Du har väl inte glömt klätterselarna?” frågade Lovis på väg till Nya Varvet där vi skulle mönstra på. Hur skulle jag kunna glömma dem? Hon hade påmint mig femtielva gånger. Jag hade förvarnat att det fanns risk för att barn under en viss ålder inte fick klättra i riggen på en skuta som denna. Det här är ju trots allt Sverige, det kan finnas regler mot sådant. Men vilken 9-åring vill lyssna på det örat.

Väl framme var Lovis så ivrig att hon glömde hälsa. Frågan kom direkt. Skulle hon och Otto möjligtvis få prova att klättra lite i riggen? Erik som var kapten ombord behövde inte fundera länge. De två barnen var ju onekligen rätt sjövana, väderprognosen såg bra ut och de hade med sig egna selar. Inte ens mamman verkade ha något att invända. Så ja, jo. De kunde ju alltid försöka. Vi tolkade det som ett ja.

Lovis var först ut, och instruktör Elin berättade vad som gällde. Var man får koppla sig, och vad man bör tänka på. På Mary af Rövarhamn är den som klättrar alltid säkrad i en fallina, och det finns steg på masten. På en skuta är det annorlunda. Här är det repstegar längs vanten som gäller, och dubbla livlinor. Så man alltid sitter fast i den ena, medan man kopplar om den andra.

Lovis spärrade upp ögonen när hon fick syn på karbinhakarna i änden på livlinorna, krokarna man använder för att koppla fast sig. De var mer än fyra gånger så stora som de hon var van vid. De behöver vara så stora, eftersom allt annat på båten är grovt. Men det var precis att Lovis lilla hand nådde runt för att öppna dem. Tunga var de också. Så tunga att hon fick lägga den lösa änden över axeln för att kunna hålla i sig medan hon tog sig till nästa infästningspunkt.

Det här var nog svårare än hon föreställt sig. Men Lovis är inte den som ger sig. Sakta men säkert tog hon sig i rätt riktning, lugnt och systematiskt under hög koncentration. Mot slutet klättrade Elin vant upp för att göra Lovis sällskap där uppe på spridarna. ”Du är nog den yngsta som varit här uppe” hörde jag Elin säga. Så nöjd hon såg ut, min envisa unge.

Nu var det Ottos tur att försöka. Men hur han än kämpade så lyckades han inte öppna den där förbaskade haken med bara en hand. Hans händer var helt enkelt för små. Det fick blir en tur i båtsmansstolen istället. Det passade honom egentligen ganska bra. Att bli hissad upp, helt utan egen ansträngning. Han är rätt bekvämt lagd den där Otto. Men nästa gång, då minsann.

Vill du också segla skuta? Så här gör du:

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Hissa i klo. Stå i pik. Hala toppen.” Orderna haglar, och instruktören pekar med hela handen. Jag förstår knappt hälften, men gör för en gångs skulle mitt bästa för att följa order. När 360 kvadratmeter segel ska hissas måste man hjälpas åt.

Jag har alltid romantiserat om att segla skuta. Sett de mäktiga segelfartygen glida förbi med fulla ställ i horisonten, och funderat över hur livet kan te sig ombord. I fredags var det äntligen dags. Framför mig låg två dygn ombord på Gratitude, en 112 år gammal, 100 ton tung och 24 meter lång gammal fiskekutter som sedan 50-talet ägs av Svenska Kryssarklubbens Seglarskola.

Vi är 20 personer ombord. En kapten, en styrman. En maskinist, en kock, två instruktörer. Och 14 elever, indelade i två vaktlag. Vaktlagen turas om att segla båten och hjälpa till i köket. Fyra timmar på, fyra timmar av. Dygnet runt. Jag tillhör styrbordslaget, ledda av instruktören Anna. Knappt 20 år fyllda styr hon oss med självklar auktoritet, trots att många av oss är både dubbelt och trippelt så gamla som henne själv. Jag blir mäkta imponerad.

I byssan är det Emma som bestämmer. Hon började som elev ombord när hon var 13 år. ”Det var mamma och pappa som anmälde mig”, berättar hon. ”Jag ville egentligen inte. Men det är det bästa som har hänt mig.” Nu är Emma stolt kock ombord. Bara 16 år gammal ansvarar hon för planering, inköp och tillagning av mat för 20 personer. Mina tankar går till Ludvigs pappa som gick till sjöss som 14-åring. Än kan ungdomarna.

Seglarskolans huvudsakliga verksamhet är just ungdomsseglingar, och de flesta i besättningen har börjat som elever. Ordet seglarskola är egentligen lite missvisande. Det handlar om så mycket mer än att lära sig segla. Det handlar om äventyr, gemenskap och vänner för livet. Om sjömanskap och kärleken till havet. Och konsten att ta hand om ett gammalt segelfartyg. Men också en möjlighet att växa och visa vad man går för.

Vår kapten Magnus berättar att de förra vintern la ungefär fem manår på att underhålla Svenska Kryssarklubbens tre skolfartyg. Allt arbete sker ideellt, och alla som vill får vara med. Hundratals personer träffas på vinterförrådet Vita gaveln i Göteborg för att hjälpa till, de flesta ungdomar. Det krävs inga förkunskaper, de äldre eller mer erfarna lär de yngre. Det blir ett sätt att umgås, en plats att mötas.

Man måste ha gått ut sjuan för att få börja som elev på Svenska Kryssarklubbens Seglarskola. Så Lovis och Otto får vänta ytterligare några år. Men vill du eller dina tonåringar prova på skutlivet så finns det några platser kvar på sommarens kurser. Det finns också möjlighet för företag att hyra skolfartygen. Bättre teambuilding kan jag inte föreställa mig.