Langkawi

Mot Sydafrika!

S/Y Mary 20 kommentarer
Norr eller söder om Madagaskar, det är frågan ...

Norr eller söder om Madagaskar, det är frågan …

5500 sjömil. Så långt är det härifrån till Kapstaden. Tvärs över Indiska oceanen, som lär vara det mest ogästvänliga havet av är de tre stora. Här finns inga säkra passadvindar att förlita sig på, och snabba väderskiften med mycket åska och regn hör tydligen till. Samtidigt som rastplatserna är få. Hela nordvästra delen har de somaliska piraterna lagt beslag på, från Maldiverna i öst till Madagaskar i söder. Medan man längre söderut riskerar att drabbas av både stormar och monstervågor.

Ja, ärligt talat. Det här havet hade jag gärna hoppat över. Och det är det många som gör. Allt fler köper sig en plats på ett fartyg och skeppar båten direkt till Medelhavet. Men seglar man jorden runt så gör man. Så den stora frågan är vilken väg vi ska ta, för att färden ska bli så angenäm som möjligt. Och det finns det väl egentligen inga säkra svar på. Vi har länge velat fram och tillbaka.

Men nu har vi fått tillstånd från de brittiska myndigheterna att besöka väldens största marinreservat, Chagosöarna mitt i Indiska Oceanen. Och det fattade beslutet åt oss, åtminstone delvis. På vägen tänkte vi göra ett stopp på Sri Lanka, 1200 sjömil västerut. Men om vi efter Chagos vågar oss ner i sundet mellan Mozambique och Madagaskar, eller väljer den sydliga mer oväders-drabbade vägen via Mauritius – det obehagliga beslutet skjuter vi på ett tag till.

Nu gäller det att komma iväg innan monsunen vänder för i år. Och att hinna fram till Sri Lanka före Lovis sjuårsdag den 23 mars. Hon skulle så gärna vilja rida på en elefant på födelsedagen, och det blir nog svårt att ordna till havs. Så imorgon fyller vi båten med mat, diesel och vatten. Sedan bär det av. Följ oss live på SPOTen. Och skicka en hälsning till vår satellittelefon då och då (tel 881631677399). Det kostar ingenting, och vi blir lika glada varje gång.

Mensträsk på höjden

S/Y Mary 8 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi svävar över Langkawis regnskogsklädda toppar, förbi öns högsta vattenfall och 450 miljoner år gamla stenformationer. I jämnhöjd med mäktiga örnar och små bomullstussar till moln. Långt där ner ligger Mary af Rövarhamn för ankar, så liten att man bara ser henne om man vet att hon är där. Och i norr kan man se ända till Thailand.

En kraftig vindby får hela gondolen att skaka, och påminner mig om att vi befinner oss på världens brantaste linbana – med 42 graders lutning och en stigning på 680 meter. Det längsta spannet är nästan en hel kilometer långt, tydligen något slags rekord det också.

Hela linbanan tar bara 17 minuter från början till slut, men det finns flera möjligheter att stiga av och på längs vägen. Till skillnad från världens längsta linbana, som startar i svenska Mensträsk. Den är så lång att det lär finnas en potta under sätet.

Trött på vintern?

S/Y Mary 1 kommentar
Vem behöver snö?

Vem behöver snö?

Det ryktas att det har varit ovanligt kallt därhemma i vinter. Att hela landet haft en vit jul. Jättekul, för alla barn. Men kanske inte lika uppskattat av andra. Vintern är en tid då många svenskar längtar bort. Till en varmare del av världen. Det märks inte minst här på Langkawi; varannan badgäst pratar svenska. Men vintern gör sig också påmind i vår mejlbox, där frågorna duggar tätt från andra som drömmer om att göra som vi – att kapa förtöjningarna och sätta kurs mot varmare breddgrader.

Vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen är fullt av tips för alla er som går i långseglartankar. Läs och begrunda. Och fortsätt att skicka frågor. Vi svarar gärna.

Vi har gjort julen

S/Y Mary 11 kommentarer
Imorgon blir det lussebullar till frukost ombord på Mary af Rövarhamn.

Imorgon blir det lussebullar till frukost ombord på Mary af Rövarhamn.

LANGKAWI, MALAYSIA. Vi brukar försöka ta seden dit vi kommer. Men någonstans går gränsen. Att fira jul på malaysiskt vis är att inte fira jul alls. Och så kan man ju inte ha det, inte om smågastarna får bestämma. Och det får de. Men att komma i julstämning här är inte det lättaste. Det sker liksom inte av sig själv. Så idag tog vi saken i egna händer.

Vi har stekt köttbullar och gjort röbetssallad. Klätt granen, och dragit ljusslingor runt hela båten. Vi har pyntat, pysslat och smusslat med papper och snören i akterhytten. Spelat julmusik, och sjungit julsånger. Rotat fram skumtomtar, julmust, glögg och knäckebröd ur gömmorna. Gjort julgodis av choklad och marsipan, och bakat lussebullar i värmen.

När barnen gick till sängs denna lilljulafton doftade det av saffran, nejlikor och apelsin. Precis som det ska. Och hela båten glimmade och glittrade. ”Det verkar minsann som det blir jul i år också”, sa jag till Lovis där hon låg i sin koj och försökte sova. ”Ja, och det är vi som har gjort den”, svarade hon stolt. ”Alldeles själva.”

Hur och var firar du jul i år? Skriv och berätta.

Lucia Deluxe

S/Y Mary 14 kommentarer
Lucia

Som hemma, fast skönare

Medan Ludvig och jag har jobbat som tokar på båten de senaste tio dagarna har Lovis och Otto tillbringat varje eftermiddag tillsammans med farmor och farfar vid poolen på hotellet som ligger granne med vårt varv. Och som inte det vore roligt nog så bor det tre andra svenska barn på samma hotell. Så efter att knappt sett en annan svensk unge på flera år kunde vi igår skramla ihop till ett helt luciatåg.

Lovis tog täten med ljus i håret, tätt följd av tärnan Liv och den stolte stjärngossen Otto. Och  sist men inte minst kom den ståtlige pepparkaksgubben Jakob, och hans bruna lilla gumma Maja. Deras sång var precis så där trevande och söt som den brukar vara, och lussebullarna och pepparkakorna smakade som de skulle. Ändå saknades något.

Lovis bar ingen bylsig overall under särken, och Otto slapp mössan under struten. Där fanns inga huttrande föräldrar. Och framför allt ingen trängsel i en svettig gammal gymnastiksal, eller opersonlig aula. Bara en osedvanligt avslappnad liten publik under palmerna på stranden. Och fem glada små barn med sand mellan tårna.

Att komma i julstämning i ett land som Malaysia är inte så lätt. Men att fira lucia på värmen, det gör vi gärna igen.

En båt på land …

S/Y Mary 3 kommentarer
Smågastarna drar sitt strå till stacken.

Smågastarna drar sitt strå till stacken.

Dåligt med blogginlägg på sistone, jag vet. Av den enkla anledningen att vi jobbar så hårt på båten om dagarna att vi stupar i säng på kvällarna. Mary af Rövarhamn har flyttat upp på torra land och vi har på bara några dagar bytt alla lager i propelleraxeln, skrapat den 60 kvadratmeter stora botten fri från färg och lyft av rodret sju gånger i processen att få båten mer lättstyrd. Allt i 35-gradig värme, med 80 procents luftfuktighet och dagliga åskskurar.

Och än är det inte klart. Rost ska behandlas, däcksmatta ska limmas och hela båten målas flera gånger. Allt innan jul, om vädergudarna vill. Och det får vi verkligen hoppas. För att fira jul på landbacken, utan vare sig avlopp eller vågskvalp. Det vore bara för deppigt. En båt på land är som … en jul utan snö. Den kommer liksom inte riktigt till sin rätt.

Blev dock väldigt glad när jag såg att så många nominerat vår blogg till Bästa Reseblogg 2012. Stort tack för det. De tio bloggar som får flest nomineringar går vidare till final. Skulle du också vilja muntra upp oss lite, så är detta alltså ett utmärkt sätt. Men använd Internet Explorer. Verkar inte funka att nominera med varken Google Chrome eller Mozilla Firefox.

Tillbaka på Langkawi

S/Y Mary 12 kommentarer
Royal Langkawi Yacht Club

Här bor vi nu!

För första gången sedan vi lämnade Kanarieöarna har vi angjort en hamn där vi varit tidigare. Den kungliga båtklubben på Langkawi. Och knappt hade vi gjort fast förtöjningarna innan vi gav oss iväg till andra sidan marinan. För att se om hon låg kvar. Eole, den båt som för tolv år sedan fick oss att hals över huvud lämna Sverige och fara iväg till andra sidan jorden. I jakten på vår drömbåt.

Men tyvärr. Eole låg inte kvar, och det hade vi väl knappast förväntat oss efter alla dessa år. Nu kan vi bara fantisera om hennes öde. Men i övrigt är det inte mycket som förändrats. Stället är sig likt. Och återseendet är kärt. Vi gillar Langkawi.

Mer om vårt första besök på ön har jag skrivit i ett tidigare inlägg här på bloggen. Läs gärna det.

Jakten på drömbåten

S/Y Mary 5 kommentarer

Dagligen sökte vi igenom internets jättelika annonsmarknad för begagnade båtar. Vi var ute efter en Joshua, en 40 fots stålbåt konstruerad för att klara det mesta på de sju haven. Gick det överhuvudtaget att hitta en flytande Joshua i vår prisklass? Ett 70-tal exemplar byggdes i Frankrike under 60- och 70-talet och spreds därifrån ut i världen. Vem vet hur många som fortfarande flyter.

Hon reades ut för knappt 300 000 kronor. Den franske ägaren hade efter många år till sjöss börjat ett nytt liv hemma i Frankrike och ögonstenen Eole låg nu ensam kvar och vilade i Langkawi Marina på Malaysia. Fotografier visade upp en skönhet för fulla segel. Ketchen Eole såg ut att vara vid god vigör, men man vet aldrig.

På frågan om båten var seglingsbar svarade ägaren att vi nog behövde räkna med några veckors hårt arbete innan vi kastade loss. Några veckor? Det är ju ingenting, tänkte vi och bokade genast flygbiljetter till veckan därpå. Den här chansen fick vi inte missa. Tänk om någon hann före oss till Malaysia?

Ägaren lovade att inte sälja Eole till någon annan innan vi hade sett henne. Själv kunde han tyvärr inte vara på plats för att möta oss men lovade att han skulle informera hamnpersonalen om vår ankomst. Vi var mer än välkomna att sova ombord under vår vistelse. Trevlig kille!

Finansierings- och fraktmöjigheter undersöktes i en hast och snart var vi på väg. Spänningen var hög när taxichauffören släppte av oss vid Royal Langkawi Yacht Club. Vi sprang upp för hamnkontorets trappa, för att förklara vårt ärende. Så ivriga var vi. Personalen skrattade och skakade på huvudet. De kunde inte begripa att vi hade åkt över halva jordklotet för att titta på Eole. De förstod inte bättre, tänkte vi. Eller så var det just precis det de gjorde …

Skrovet var oformligt och inredningen demolerad. Eole hade inte seglats på tre år och vi förstod nu varför. Rullgenuan hängde i trasor. Mantågsstöttorna hade rostat av. Däcket trampade vi igenom. Nedgångsluckan var borta sedan länge. Hela båten luktade gammalt pannrum.

Fotografierna i annonsen hade uppenbarligen några år på nacken. Och att fransmän kan vara en smula våghalsiga det visste vi, men för att segla Eole längre än till grannbryggan måste man vara helt galen även under de bästa omständigheter. Att sova ombord var det inte tal om. Valet var enkelt. Vi tog en taxi till andra sidan ön och checkade in i en hydda på stranden. Inte så dumt det heller. Inte alls dumt faktiskt.

Väl hemma igen fortsatte jakten på drömbåten.  Så en dag var det dags igen. En Joshua på Teneriffa var till salu för en rimlig penning. Åter bar det av till resebyrån. Här fanns ingen tid att förlora. Men det är en annan historia …