Vi har gjort julen

Imorgon blir det lussebullar till frukost ombord på Mary af Rövarhamn.

Imorgon blir det lussebullar till frukost ombord på Mary af Rövarhamn.

LANGKAWI, MALAYSIA. Vi brukar försöka ta seden dit vi kommer. Men någonstans går gränsen. Att fira jul på malaysiskt vis är att inte fira jul alls. Och så kan man ju inte ha det, inte om smågastarna får bestämma. Och det får de. Men att komma i julstämning här är inte det lättaste. Det sker liksom inte av sig själv. Så idag tog vi saken i egna händer.

Vi har stekt köttbullar och gjort röbetssallad. Klätt granen, och dragit ljusslingor runt hela båten. Vi har pyntat, pysslat och smusslat med papper och snören i akterhytten. Spelat julmusik, och sjungit julsånger. Rotat fram skumtomtar, julmust, glögg och knäckebröd ur gömmorna. Gjort julgodis av choklad och marsipan, och bakat lussebullar i värmen.

När barnen gick till sängs denna lilljulafton doftade det av saffran, nejlikor och apelsin. Precis som det ska. Och hela båten glimmade och glittrade. ”Det verkar minsann som det blir jul i år också”, sa jag till Lovis där hon låg i sin koj och försökte sova. ”Ja, och det är vi som har gjort den”, svarade hon stolt. ”Alldeles själva.”

Hur och var firar du jul i år? Skriv och berätta.

Lucia Deluxe

Lucia

Som hemma, fast skönare

Medan Ludvig och jag har jobbat som tokar på båten de senaste tio dagarna har Lovis och Otto tillbringat varje eftermiddag tillsammans med farmor och farfar vid poolen på hotellet som ligger granne med vårt varv. Och som inte det vore roligt nog så bor det tre andra svenska barn på samma hotell. Så efter att knappt sett en annan svensk unge på flera år kunde vi igår skramla ihop till ett helt luciatåg.

Lovis tog täten med ljus i håret, tätt följd av tärnan Liv och den stolte stjärngossen Otto. Och  sist men inte minst kom den ståtlige pepparkaksgubben Jakob, och hans bruna lilla gumma Maja. Deras sång var precis så där trevande och söt som den brukar vara, och lussebullarna och pepparkakorna smakade som de skulle. Ändå saknades något.

Lovis bar ingen bylsig overall under särken, och Otto slapp mössan under struten. Där fanns inga huttrande föräldrar. Och framför allt ingen trängsel i en svettig gammal gymnastiksal, eller opersonlig aula. Bara en osedvanligt avslappnad liten publik under palmerna på stranden. Och fem glada små barn med sand mellan tårna.

Att komma i julstämning i ett land som Malaysia är inte så lätt. Men att fira lucia på värmen, det gör vi gärna igen.

Tillbaka på Langkawi

Royal Langkawi Yacht Club

Här bor vi nu!

För första gången sedan vi lämnade Kanarieöarna har vi angjort en hamn där vi varit tidigare. Den kungliga båtklubben på Langkawi. Och knappt hade vi gjort fast förtöjningarna innan vi gav oss iväg till andra sidan marinan. För att se om hon låg kvar. Eole, den båt som för tolv år sedan fick oss att hals över huvud lämna Sverige och fara iväg till andra sidan jorden. I jakten på vår drömbåt.

Men tyvärr. Eole låg inte kvar, och det hade vi väl knappast förväntat oss efter alla dessa år. Nu kan vi bara fantisera om hennes öde. Men i övrigt är det inte mycket som förändrats. Stället är sig likt. Och återseendet är kärt. Vi gillar Langkawi.

Mer om vårt första besök på ön har jag skrivit i ett tidigare inlägg här på bloggen. Läs gärna det.

Skilda världar

Orangutanger och eldsprutande vulkaner i all ära. Men få saker går upp mot att få leka med ett jämnårigt barn som pratar samma språk.

Ungefär samtidigt som vi påbörjade vår resa runt jorden lämnade en annan barnfamilj Sverige för ett helt annat äventyr. Familjen Hörnfeldt flyttade till Malaysia för att prova på expat-livet i några år. Pappa Martin skulle hjälpa sin arbetsgivare starta upp en fabrik, och familjen följde med.

Igår möttes vi för första gången. Hundra meter upp. På 25:e våningen. I deras lägenhet, som är så stor att barnen lärt sig cykla inomhus. Närmare 500 kvadratmeter, omringade av glasväggar och vidunderlig utsikt . Med en terrass i varje väderstreck, fem toaletter och pool förståss.

Kontrasten var total. Jämfört med det enkla och tidvis ganska obekväma liv som vi lever på båten. På en yta som är mindre än deras badrum. Ändå fann barnen varandra direkt. Ja, vi vuxna också för den delen. Och trots våra helt olika liv slogs jag av hur lika vi egentligen är. Två nästan identiska familjer, med jämnåriga barn och ungefär samma utbildning, intressen och värderingar.

Det hade lika gärna kunnat vara vi, som bodde i den där enorma lägenheten här i Penang, och stillade vår nyfikenhet på världen genom att ta flyget istället för att segla. Ja, det livet har helt klart sina fördelar. Och det var faktiskt väldigt nära att det blev så. När Ludvig var aktuell för ett jobb i Sydafrika för några år sedan.

Och kanske hade det lika gärna kunnat vara familjen Hörnfeldt som seglade runt på de sju haven istället för oss. Helt osannolikt är det nog inte. Men det återstår att se. Idag är det deras tur att komma på studiebesök i vår värld. Kanske kan vi byta ett tag. Hur som helst, vi ser framemot att träffas igen.

Massor av härlig läsning om familjen Hörnfeldts annorlunda liv i Malaysia hittar du på www.malaysiaaventyret.blogspot.com.

Vad gör man inte för lite sill …

Hemlängtan?

Idag har vi rest i fem timmar. Mest med buss och tåg. Men också till fots och med taxi. Vi har åkt ett femtiotal rulltrappor, gått genom flera kilometer av transithallar och köfållor, köpt biljetter tolv gånger, gjort femton byten och fyra gränspassager. Vi har undersökts med metalldetektorer, fått våra väskor genomsökta, lämnat våra fingeravtryck, utsatts för en kemisk helkropsscanning (!?) och fått totalt 16 nya stämplar och fyra klistermärken i våra pass.

Att resa till IKEA i Singapore från den malaysiska gränsstaden Johor Bahru borde inte vara svårare än att ta sig mellan Malmö och Köpenhamn. Men det är det. Men vad gör man inte för lite svensk mat. Nu kan julen komma när den vill; vi är redo.

Jakten på drömbåten

Dagligen sökte vi igenom internets jättelika annonsmarknad för begagnade båtar. Vi var ute efter en Joshua, en 40 fots stålbåt konstruerad för att klara det mesta på de sju haven. Gick det överhuvudtaget att hitta en flytande Joshua i vår prisklass? Ett 70-tal exemplar byggdes i Frankrike under 60- och 70-talet och spreds därifrån ut i världen. Vem vet hur många som fortfarande flyter.

Hon reades ut för knappt 300 000 kronor. Den franske ägaren hade efter många år till sjöss börjat ett nytt liv hemma i Frankrike och ögonstenen Eole låg nu ensam kvar och vilade i Langkawi Marina på Malaysia. Fotografier visade upp en skönhet för fulla segel. Ketchen Eole såg ut att vara vid god vigör, men man vet aldrig.

På frågan om båten var seglingsbar svarade ägaren att vi nog behövde räkna med några veckors hårt arbete innan vi kastade loss. Några veckor? Det är ju ingenting, tänkte vi och bokade genast flygbiljetter till veckan därpå. Den här chansen fick vi inte missa. Tänk om någon hann före oss till Malaysia?

Ägaren lovade att inte sälja Eole till någon annan innan vi hade sett henne. Själv kunde han tyvärr inte vara på plats för att möta oss men lovade att han skulle informera hamnpersonalen om vår ankomst. Vi var mer än välkomna att sova ombord under vår vistelse. Trevlig kille!

Finansierings- och fraktmöjigheter undersöktes i en hast och snart var vi på väg. Spänningen var hög när taxichauffören släppte av oss vid Royal Langkawi Yacht Club. Vi sprang upp för hamnkontorets trappa, för att förklara vårt ärende. Så ivriga var vi. Personalen skrattade och skakade på huvudet. De kunde inte begripa att vi hade åkt över halva jordklotet för att titta på Eole. De förstod inte bättre, tänkte vi. Eller så var det just precis det de gjorde …

Skrovet var oformligt och inredningen demolerad. Eole hade inte seglats på tre år och vi förstod nu varför. Rullgenuan hängde i trasor. Mantågsstöttorna hade rostat av. Däcket trampade vi igenom. Nedgångsluckan var borta sedan länge. Hela båten luktade gammalt pannrum.

Fotografierna i annonsen hade uppenbarligen några år på nacken. Och att fransmän kan vara en smula våghalsiga det visste vi, men för att segla Eole längre än till grannbryggan måste man vara helt galen även under de bästa omständigheter. Att sova ombord var det inte tal om. Valet var enkelt. Vi tog en taxi till andra sidan ön och checkade in i en hydda på stranden. Inte så dumt det heller. Inte alls dumt faktiskt.

Väl hemma igen fortsatte jakten på drömbåten.  Så en dag var det dags igen. En Joshua på Teneriffa var till salu för en rimlig penning. Åter bar det av till resebyrån. Här fanns ingen tid att förlora. Men det är en annan historia