Två år gammalt mysterium får sin lösning

Vissa möten ger mer intryck än andra ...

Caféhäng på Madagaskar

Den lilla ön Île Ste Marie var vår första hamn på Madagaskar. Vi kände direkt att vi gillade ön. Piratkyrkogården, och dess spännande historia. Det sömniga lilla samhället, lemurerna och de vackra stränderna i söder. Och valarna förstås. Varje vinter samlas tusentals knölvalar här för att para sig. Man kunde se dem direkt från ankarviken.

Île Ste Marie är en av Madagaskars största turistorter. Det betyder inte att den är stor. Några enkla hotell och ett par restauranger, det är allt. Men varje dag anländer några nya vitingar med färjan från fastlandet. En dag kom det två svenskar. Mia Liljeberg, och hennes nyblivne man Roger. Vi träffades på öns sjystaste café. Det låg precis vid stranden, och man kunde se valarna hoppa långt där ute.

Mia och Roger berättade att de var ute på sin smekmånad. En rundresa. De skulle besöka fyra eller fem länder på tio dagar, och kunde således bara stanna på ön över natten. En bil väntade vid färjelägret på fastlandet. Ludvig och jag tittade oförstående på dem. Hur var det ens möjligt att förflytta sig så snabbt i den här delen av världen. Så onödigt, och så otroligt stressigt det lät.

Men Mia och Roger verkade allt annat än stressade. Tvärtom. De hängde med oss hela eftermiddagen. Vi hann prata om lite allt möjligt. De hade båda jobbat över hela världen, verkade framgångsrika i sina yrken och visste typ allt om allt. På ett ödmjukt och trevligt sätt.  Det märkliga var, att de spelade Triomino med barnen hela tiden som de pratade med oss. En riktigt klurig variant av Domino, som kräver största möjliga koncentration. Jag hade inte en chans att hänga med.

Var det så här folk var hemma i Sverige? Snabbtänkta, effektiva, smarta. Jag mötte Ludvigs blick; han tänkte samma sak som jag. Var det verkligen så illa ställt med oss? Visst, vi hade dragit ner en hel del på tempot de senaste åren, hade rätt dålig koll på vad som hände i omvärlden och gjorde helst inte mer än en sak i taget. Det passade långseglarlivet bra. Men hur skulle vi klara oss när vi kom hem?

Vi tog upp saken med Mia och Roger. Berättade hur vi uppfattade dem och uttryckte vår oro. De skrattade och viftade bort det hela. Menade att livet i Stockholm gick rätt fort men att man vande sig snabbt. Sa sedan något snällt som fick oss att känna oss kloka och duktiga igen, och gled snabbt in på ett annat samtalsämne. Vi har inte träffats sedan dess. Men mötet gjorde stort intryck.

I brist på andra referenser kom Mia och Roger att symbolisera Sverige för oss, de effektiva svenskarna. Vi hade bara ett år kvar på vår resa. Skulle vi någonsin passa in i det svenska samhället igen?  Ville vi ens? Ja, det var inte utan att vi blev rätt oroliga. Mötet spädde på vår hemkomstångest något alldeles kollosalt. Lite i onödan, kan man tycka. För häromveckan dök nämligen Mia upp i teverutan, som en av tolv deltagare i Genikampen.

Genikampen är ett underhållningsprogram där Sveriges största snillen tävlar mot varandra. Mia är ett geni. Och hennes man ligger nog inte långt efter. De besitter förmågor utöver det vanliga. Jag måste erkänna, beskedet kom som en lättnad.  Fjärde avsnittet av Genikampen sänds i SVT1 nu i helgen, och Mia är fortfarande kvar i programmet. Vi kollar inte gärna på teve, men ibland måste man göra undantag. Heja Mia!

Ett fynd för den händige

KAPSTADEN, SYDAFRIKA. Vi har haft en del problem med våra jollemotorer på sistone, den ena håller på att falla i bitar och den andra startar aldrig när det gäller. Så vi bestämde oss för att köpa en ny för några dagar sedan. Nej, inte ny förståss. Men nyservad. Det var i alla fall vad säljaren sa, innan han gick upp i rök. För den nya motorn dog redan under premiärturen, och vi hade plötsligt tre trasiga utombordare istället för två.

Inte mycket att göra än att plocka fram verktygslådan igen. Stämningen har inte direkt varit på topp sedan dess, men vår kapten är envis. Så igår när barnen och jag kom hem från en välbehövlig och upplyftande dag med goda vänner på V&A Waterfront, ja då hade vi inte mindre än TRE fungerande motorer. Men vi har bara har bara plats till två av dem, så vi måste avveckla en – vilket trots allt känns som ett ganska angenämt problem jämfört med tidigare.

Vi har bestämt oss för att vår trogna gamla fyrahästars från -93 gjort sitt ombord på Mary af Rövarhamn. Tanken är att plocka isär den, och behålla reservdelarna till den nästan identiska men några år nyare motorn vi blev pålurade häromdagen. Om ingen vill köpa den av oss vill säga. Finns för avhämtning i Kapstaden idag, eller Lüderitz om en vecka . Kolla videoklippet, ett riktigt fynd för den händige ; )

Efter regn kommer solsken …

Utsikten är det i alla fall inget fel på.

Utsikten är det i alla fall inget fel på.

KAPSTADEN, SYDAFRIKA. Om det bara kunde sluta blåsa.  Vi har 20 sekundmeter, nästan jämnt. Med bara några timmars uppehåll var tredje dag eller så. Det vibrerar, knakar och slår. Så man blir helt galen. Och om vinden skulle lätta får man inte ens hänga upp sin tvätt på tork – på sin egen båt. Nej. Sånt passar inte här på Royal Cape Yacht Club, den kungliga båtklubben. Då får man en sträng tillrättavisning av självaste ”Commodoren”. Ja, herr ordförande kallar sig så.

Ni anar inte hur många fisförnäma typer med fina titlar som rantar runt här och är otrevliga dagarna i ända. Och inte en unge så långt ögat når. De är tydligt att man har ansträngt sig för att skapa en så barnfientlig miljö som möjligt, en egen frizon i det annars så barnvänliga Sydafrika. Och de har verkligen lyckats. Ingen lekplats, inget gräs som man får trampa på, inga aktiviteter, inga spel eller leksaker. Ingenting. Häromdagen blev vi inte ens insläppta. Inga barn på hamnområdet, sa vakten. Då blev jag arg, det hjälpte. Annars hade vi inte kommit hem.

Inte kan man gå någonstans heller. Utsikten över Tafelberget är fantastisk, men marinan ligger insprängd i det mest ruffliga hamnområde dit inte ens taxibilarna hittar. Hela båten täcks av industridamm. Man får skräp i ögonen så snart man sticker upp näsan. Sa jag att kaptens bankomatkort blev skimmat för några dagar sedan, det blev det i alla fall. Inte blev det bättre av att vår nygamla jollemotor dog redan under premiärturen.  Och säljaren, ja han har gått upp i rök förstås.

Igår blev jag så trött på alltsammans att jag grävde ner mig under täcket och grät en skvätt. Det hjälpte inte, men det var skönt att ta en paus från de stackars uttråkade barnen och för en stund drömma sig bort till en stilla ankarvik i Karibien. För sådana här dagar, när allt känns motigt och jobbigt – då är det inte på tal att segla till Amazonas. Vill inte göra livet svårare än det redan är. Men sånt kan ändra sig fort, det har det gjort förr.

Håller prognosen vad den lovar kan vi avsegla på tisdag morgon. Bort från den snobbiga båtklubben. Första anhalt blir Namibia, sedan Santa Helena. Det blir bra, jättebra. Känns redan mycket bättre faktiskt.

Bakom Sveriges största reseblogg

Att blogga under resan har sina utmaningar, denna eviga jakt på uppkoppling.

Att blogga under resan har sina utmaningar, denna eviga jakt på uppkoppling.

KAPSTADEN, SYDAFRIKA. De flesta har en hobby, min är att blogga. Jag tycker om att skriva och fota, att berätta. Men någon måste lyssna också. Det är viktigt, helt avgörande faktiskt. Kommentarer, små meddelanden och gillanden – det är sådant som får mig att fortsätta. Att bloggen är ett bra sätt att dokumentera vår resa, visa upp våra sponsorer och hålla familjen uppdaterad. Det är bara positiva bieffekter.

Jag brukar slå mig ner vid datorn med en kopp te så snart barnen gått till sängs på kvällen, ska bara fixa något litet men blir ofta sittande halva natten. Stackars Ludvig, han brukar tröttna på att vänta. Går och lägger sig ensam, men klagar inte.  För han är lika förväntansfull som jag varje gång det är dags att ladda ner dagens skörd av hälsningar från världen utanför. Sånt är beroendeframkallande ska ni veta.

Men ärligt talat. Jag lägger ner helt orimligt mycket tid på den här bloggen. Den är min baby. Och kanske är det just därför jag blir så himla glad när jag får lite bekräftelse. På samma sätt som jag känner mig stolt när någon säger att de tycker om min båt, eller mina barn. Just idag är en sådan dag. Mediabyrån Cision har lanserat en topp-10 lista över svenska resebloggar, och vår blogg hamnade högst upp. Ja, det är sant.

Vår lilla seglingsblogg, som oftast inte uppdateras med annat än enkla textmeddelanden skickade via satellit (<19,2 kb/s), har alltså helt oväntat rankats som Sveriges största reseblogg. Baserat på antalet besök, kommentar, länkar och aktivitet i sociala medier.  Bara hårda fakta, inga subjektiva bedömningar. Visst är det rätt fantastiskt ändå.

Läs mer:
Intervju om tankarna bakom bloggen 
– Hela topplistan med resebloggar
Topplistor inom andra kategorier
Tips till andra resebloggare

Dimma vid stormarnas kap

Kapet är rundat!

KAPSTADEN, SYDAFRIKA. I Simon’s Town blåser det jämnt, och hårt. Så hårt att det kan gå veckor innan det är möjligt att gå ut ur hamnen. Än mindre gå söderut för att runda ”Stormarnas kap”, som de gamla sjöfararna kallade Godahoppsudden. Men idag utlovas en lätt bris, så iväg bär det. Redan klockan fem på morgonen, den här chansen får vi inte missa.

På andra sidan kapet seglar vi rakt in i en vägg av dimma, och blir snuvade på utsikten under resten av dagen. Något snopet, men flera sydkapare och knölvalar har vänligheten att komma tillräckligt nära för att vi ska kunna se dem. Så mäktigt när dessa havets bjässar dyker upp ur ingenstans. Precis intill båten. Större än båten. Jag tröttnar aldrig.

Väl framme i Kapstaden kröp duken ovanpå Tafelberget in i sitt skåp igen. Så vi kunde fira rundningen med en drink i solen, innan det var dags för dagens gast att ta tåget tillbaka till Simon’s Town. Vi andra blir kvar i några dagar. För att reparera mitt kameraobjektiv. Och invänta lämpligt väder för att segla vidare. Mot Namibia. Eller direkt till Santa Helena, dit tomten lovat att leverera barnens klappar i år.

(I vårt bildgalleri på Flickr finns bilder från förra veckans besök på Godahoppsudden, med bil – i solsken. )

Äventyrliga familjer emellan

Familjen Fredholm-Ferreira, och vi. Ett lustigt sammanträffande.

Ett historiskt möte.

SIMON’S TOWN, SYDAFRIKA. Häromdagen fick jag ett mejl från en svensk kvinna som har tre barn tillsammans med en sydafrikansk man. Hon berättade att de seglat i Karibien de senaste två åren, men att familjen nu var hemma i Kapstaden för en kort paus innan de fortsätter ut på Stilla Havet. De hade blivit tipsade om att det låg en svensk båt i hamnen och undrade om vi ville ses. Det ville vi förståss. Men jag tyckte det var något bekant över deras namn. Så jag googlade, och polletten trillade ner.

I början på vår resa nominerades vi till en tävling där Sveriges äventyrligaste familjer skulle utses. Vi kom på andra plats, och belönades med ett presentkort på 15 000 kronor på Stadium (perfekt när vi återvänder till Sverige som utfattiga trashankar). Medan förstapriset på 50 000 kronor gick till en familj som ägnade sig åt att dyka med vithajar här nere i Sydafrika. Och det var alltså denna familj som nu kontaktat oss, också de helt ovetandes om det lustiga sammanträffandet.

Så kom det alltså sig att Sveriges två ”äventyrligaste familjer” idag träffades för en vänskaplig lunch här på False Bay Yacht Club utanför Kapstaden. Hur trevligt som helst. Så trevligt att jag först ikväll insåg att både Ludvig och jag glömt bort notan. Den hade tydligen våra rivaler fått ta hand om. Pinsamt så klart. Men va sjutton, de snuvade oss trots allt på 50 000 kronor :)

Stängt för inventering

Utbudet är stort i de sydafrikanska mataffärerna.

Utbudet är stort i de sydafrikanska mataffärerna.

SIMON’S TOWN, SYDAFRIKA. Det sägs att Sydafrika är ett av världens billigaste och bästa länder för att bunkra mat, och det kan nog stämma. Utbudet är fantastiskt jämfört med vad vi är vana vid, och priserna humana. Bäst sedan Panama, utan tvekan. Båten är som vanligt full till bredden, men det går alltid att klämma in lite till. Det gäller att passa på. Man vet ju aldrig när nästa möjlighet ges. Ibland kan det dröja flera månader.

Så jag har vänt ut och in på halva båten. Rensat, städat och inventerat. I dagarna tre. Från tidig morgon, till sen kväll. För att göra mer plats. Och igår bar det av till stormarknaden. Ludvigs pappa gjorde oss sällskap, han bara skrattade och skakade på huvudet. Hade aldrig sett någon handla så mycket mat i hela sitt 72-åriga liv, och då var det ändå bara första lasset. Barnen tyckte det var farfar som var konstig, för dem var detta som vilken storhandling som helst. Det är ju så här vi brukar göra.

Utrymmesbristen bjuder visserligen på vissa utmaningar ombord. Men vi börjar så sakteliga lära oss vad som går åt, och inte går åt. Och hur maten bör förvaras för att inte hålla så länge som möjligt. Om detta har jag skrivit en hel del i en artikel i senaste numret av tidningen Praktiskt Båtägande. Den innehåller massor av matnyttig läsning även för landkrabbor, så spring och köp.

Tidigare blogginlägg på temat Mat Ombord

Cigarr eller piraya?

Om man inte vet vart man är på väg så kommer man kanske inte dit. Och i den riskzonen befinner vi oss just nu. Vi kan inte bestämma om vi ska ta vägen hem via Amazonas eller Kuba. Korsa Atlanten ska vi hur som helst, vindar och strömmar blir mer fördelaktiga så, men frågan är alltså vart vi ska sätta kurs. Det må vara ett angenämt val, men vi kan lik förbaskat inte bestämma oss, och det är hög tid. Vi avseglar från Sydafrika om en dryg vecka.

Planen är att vara hemma till skolstart 2014. Det låter kanske som lång tid i dina öron, men segling är ett långsamt sätt att resa och mycket av hamntiden går till underhåll av båten. Vi vill dessutom ta omvägen hem via Newfoundland, Grönland och Island, vilket gör tidsschemat ännu tajtare. Och tidspress är aldrig bra. Tanken är därför att segla så långa etapper som möjligt, och bara göra få men lite längre väl utvalda stopp.

Amazonas-deltat och Kuba är två platser vi länge velat besöka. Att vi inte kommer hinna med båda är ett faktum. Att Amazonas skulle vara ett större äventyr än Kuba, därom råder det inget tvivel. Å andra sidan vore det nog rätt skönt att vila upp sig på Kuba ett tag innan vi fortsätter norröver. Det är naturligtvis en svår fråga att råda i, eftersom det handlar om två helt olika platser, och få har upplevt båda.  Och inte ens då går dessa två vitt skilda platser att jämföra. Ändå måste vi välja.

AMAZONAS
+ några bekanta som seglat här säger att Amazonas inte får missas
+ helt olikt allt annat vi gjort under resan
+ svårt att besöka på annat sätt än med båt
+ okänt och spännande – äventyr
+ vi har några vänner som ska dit samtidigt, en trygghet i en okänd värld
– vi kan inte portugisiska
– svårnavigerat med mycket tidvatten och dålig sikt
– få seglare, begränsad tillgång på information
– mycket motorgång
– piratattacker har förekommit
– fuktigt, regnigt, varmt och risk för mycket mygg

KUBA:
+ alla som seglat här stortrivs
+ min spanska är helt ok
+ ett land under stor förändring, blir aldrig det samma igen
+ en sista månad med turkosa varma vatten och lata dagar
+ lättare att slappna av när vi har den långa sydatlanten bakom oss
+ förhållandevis billigt
– vi ska till USA efteråt (risk för krångel med myndigheter)
– turistdestination, dit vem som helst kan åka hit med flyg
– vi har redan sett en del stränder

Vi har ältat den här frågan fram och tillbaka i minst en månad nu. Utan att komma någonstans. Ändrar oss ofta flera gånger om dagen. Så nu tänkte vi låta er bloggläsare bestämma istället. Lägg din röst, och motivera gärna ditt val i en kommentar. Tack!

Tunga kroppar på trötta ben

Detta bildspel kräver JavaScript.

TAFELBERGET, SYDAFRIKA. I Sydafrika finns nästan inga trottoarer, inga cykelbanor. Och även om de fanns skulle ingen använda dem. I vart fall inga vita. För det här är de bilburnas land. Landet där man hellre kör för rött än att stannar sin bil efter mörkrets intrång. Där man bor bakom höga murar och elsträngsel, äter meterlånga kringelkorvar med pommes och sköljer ner med mängder av öl och läsk. Allt medan rugbyn rullar på teven.

Jag generaliserar en del. Men faktum är att de vitas liv här i Sydafrika är något av det mest ohälsosamma vi upplevt under vår resa. Och det syns. Har inte sett så stora magar och breda rumpor sedan Söderhavet. Då är det ändå betydligt bättre här nere, jämfört med Sydafrikas östkust. Men det värsta är, att vi dras med. Växer och tappar flåset vi också.

Så igår bestämde vi oss för att det var dags att röra på oss lite. Det var en vacker dag. Molnfri himmel och vindstilla. Perfekta förhållanden för att ta sig upp på det drygt tusen meter höga Taffelberget. Så vi lämnade av farmor och farfar på linbanestationen och snörade våra vandrarkängor. Sedan bar det av uppför berget. I gassande solsken.

Vi valde den kortaste leden upp. Vandringen var inte svår, men ack så brant. 600 meters stigning, på tre kilometer. Två och en halv timme tog det. Det var länge sedan jag svettats så mycket. Men upp kom vi, och kunde ta linbanan ner med gott samvete. Vi var nere på fem minuter, men jag föredrar faktiskt apostlahästarna. Då hinner man i alla fall se något. Måste bara träna lite mer. Så vi är i form till Jakobs stege Santa Helena.

Många mil för lite vin

Detta bildspel kräver JavaScript.

CAPE WINELANDS, SYDAFRIKA. Vi blev bjudna på vinprovning häromdagen. Besökte tre olika vingårdar i området, ingen den andra lik. Jag är ingen stor vinkännare, och tycker spontant att det är en rätt märklig underhållning. Att åka runt mellan gårdarna och dricka vin. Särskilt med tanke på att någon måste köra. Och det blev rätt många mil, det blev det.  Men vinet smakade, det gjorde det onekligen. Och sällskapet var trevligt, det var det förståss. Men framförallt så var omgivningarna helt fantastiska. Så jo, jag får nog tillkänna. Att jag kan tänka mig betydligt värre sätt att tillbringa en söndag med familj och vänner. Så stort tack till värdparet Kruger, för att ni vidgar mina vyer.

Mer om vår vinturné finns att läsa på familjen Krugers egen blogg