Detta bildspel kräver JavaScript.

TAFELBERGET, SYDAFRIKA. I Sydafrika finns nästan inga trottoarer, inga cykelbanor. Och även om de fanns skulle ingen använda dem. I vart fall inga vita. För det här är de bilburnas land. Landet där man hellre kör för rött än att stannar sin bil efter mörkrets intrång. Där man bor bakom höga murar och elsträngsel, äter meterlånga kringelkorvar med pommes och sköljer ner med mängder av öl och läsk. Allt medan rugbyn rullar på teven.

Jag generaliserar en del. Men faktum är att de vitas liv här i Sydafrika är något av det mest ohälsosamma vi upplevt under vår resa. Och det syns. Har inte sett så stora magar och breda rumpor sedan Söderhavet. Då är det ändå betydligt bättre här nere, jämfört med Sydafrikas östkust. Men det värsta är, att vi dras med. Växer och tappar flåset vi också.

Så igår bestämde vi oss för att det var dags att röra på oss lite. Det var en vacker dag. Molnfri himmel och vindstilla. Perfekta förhållanden för att ta sig upp på det drygt tusen meter höga Taffelberget. Så vi lämnade av farmor och farfar på linbanestationen och snörade våra vandrarkängor. Sedan bar det av uppför berget. I gassande solsken.

Vi valde den kortaste leden upp. Vandringen var inte svår, men ack så brant. 600 meters stigning, på tre kilometer. Två och en halv timme tog det. Det var länge sedan jag svettats så mycket. Men upp kom vi, och kunde ta linbanan ner med gott samvete. Vi var nere på fem minuter, men jag föredrar faktiskt apostlahästarna. Då hinner man i alla fall se något. Måste bara träna lite mer. Så vi är i form till Jakobs stege på Santa Helena.