Fader vår som står i havet …

Fem sjömil rakt ut från Marstrand ligger Pater Noster-skären. Pater Noster är latin och betyder Fader vår. Det är inte svårt att gissa var namnet kommer ifrån. Starka havsströmmar och förrädiska grund har lett till att det idag finns mer än 150 vrak i området. Inte undra på att skepparna förr i tiden brukade be till till högre makter när de närmade sig området.

Som svar på sjömännens böner byggdes 1868 en fyr på Hamneskär, ett av de yttersta skären i området. Eller så var det någon som tyckte att gud behövde lite hjälp på traven. Oavsett, det var överfyringenjör Gustav av Heidenstam som fick uppdraget att rita fyren. Samma kille som ligger bakom fyren på Måseskär, som vi besökte i början av sommaren. Det syns. Men Pater Noster är ännu mäktigare.

Den 32 meter höga fyren syns tydligt från Marstrandsön, och en av mina första frågor när vi flyttade hit var om det skulle gå att lägga till på Hamneskär med vår båt. Men nej, det kunde man helt säkert inte. Bara med ribbar, och andra grundgående båtar. Den lilla fyrvaktarhamnen är alldeles för trång och grund, sas det. Då får vi väl försöka svajankra utanför och ta oss iland med jollen, tänkte vi. För dit skulle vi.

För några veckor sedan var jag ute och seglade jolle med barnen på Marstrands skola. Just den dagen var vindarna gynnsamma för en sväng till Pater Noster och tillbaka. Vi tog chansen, och jag fick samtidigt möjlighet att reka lite. Jag förvånades över hur liten ön var, den erbjöd verkligen inget skydd för vare sig vind eller sjö. Och det var verkligen inte en chans i världen att Mary skulle komma in i den grunda lilla hamnen. Däremot fanns det en betongbrygga på den nordöstra delen av ön. Varför hade ingen nämnt den?

Jag hann inte kontrollera djupet vid bryggan eller se om det fanns något att förtöja i. Men häromdagen när Ludvig och jag pratade om att vi borde passa på att gå ut med båten någon vardagkväll, nu innan det blir för mörkt, då kom Pater Noster åter på tal. Tänk om man kunde förtöja vid den där bryggan.

Igår kväll utlovade vindprognosen  2-4 sekundmeter från olika sydliga riktningar. Det var tillräckligt svag vind för att vi skulle våga ta oss en titt i alla fall. Vi bestämde oss för att ta chansen. Det visade sig vara djupt ända fram till bryggan. 5-6 meter. Men dess konstruktion var sådan att ingen fritidsbåt skulle kunna förtöja långsides. Och lika bra var kanske det, det hissade en hel del. Men någon hade lagt ut akterlinor som troligen gick ner till någon form av bojstenar. Det såg ut att vara rejäla doningar, så vi använde dem. Det verkade funka.

Det finns en restaurang och ett pensionat på ön, men just den här kvällen var vi ensamma. Sånär som på en kille som ankrat med sin motorbåt på 18 meters djup på nordsidan. Han låg mycket bättre där än vad vi gjorde vid bryggan; det var intressant att se. Men det lustiga var att Ludvig kände igen den där killen, och han kände igen Ludvig. Det visade sig att han driver ett rederi i Panama, och det var där vi hade träffats. För fem år sedan. Vilket osannolikt sammanträffande.

Panamakillen var tydligen släkt med en kvinna som varit lärare åt fyrvaktarbarnen på Hamneskär. Så han hade tillbringat mycket tid på ön som barn. Han berättade att betongbryggan vi låg vid var ny, den hade tagit flera år att bygga eftersom förhållandena här ute är så tuffa. Och bojstenarna hade föreningen Pater Nosters vänner lagt ut för bara några veckor sedan. Det tackar vi för.

Hur som helst. Väderprognosen hotade med ett negativt vindvrid så vi skyndade oss att dra igång grillen. Och mycket riktigt. Vindvridet kom, och med det lite starkare vind. Ja, det blåste egentligen inte särskilt mycket. 4-5 sekundmeter. Men det räckte. Det blev allt plågsammare att se Mary rycka i tamparna nere vid bryggan. Värst var det när svallen från de stora fraktfartygen rullade in mot ön.

Jag bad en stilla bön för att tamparna skulle hålla tills vi avslutat vår middag, men bestämde mig för att spara efterrätten till en annan dag. För nu hissade det så mycket att det snart skulle vara omöjligt att komma ombord och kasta loss på ett säkert sätt. Det var hög tid att bege oss hemåt.

Det blev onekligen lite stressigt och halvdramatiskt mot slutet. Och molntäcket snuvade oss på solnedgången. Men oj så nöjda vi var när vi seglade hemåt i skymningen. Tänk, vi hade angjort Pater Noster med Mary. Det kändes som en liten dröm gått i uppfyllelse.

c

d

dsc_0016-3

 

dsc_0967

dsc_0031

dsc_0074

dsc_1001

dsc_0974

dsc_0996

dsc_0950

dsc_0979dsc_0092

dsc_0054

dsc_0109

dsc_0079

dsc_1006

b

a

 

Svampjakten

Detta bildspel kräver JavaScript.


SVARTEDALEN, BOHUSLÄN. Vi hade nioårig bröllopsdag i söndags. Det ville vi gärna fira med att göra något mysigt tillsammans. Och kanske äta något lite extra lyxigt. Efter att ha funderat ett tag packade vi in barnen i bilen och satte kurs mot naturreservatet Svartedalen. Där skulle det nämligen finnas gott om kantareller enligt en säker källa, och svamp är ju både mysigt att plocka och lyxigt att äta.

Vi körde, och vi körde. Allt djupare in i den stora skogen, ända tills vägen tog slut. Där parkerade vi, och en härlig doft av mossa, svamp och barr slog emot oss när vi öppnade bildörren. Det var som att stiga in en annan värld, in i en mystisk och prunkande grön sagoskog. Och mitt i grönskan låg sjön Härsvattnet, en sån där mörk skogstjärn där man föreställer sig att både älvor och näck håller till.

Kontrasten mot skärgårdens karga landskap kunde inte varit större. Och det fullkomligt kryllade av svamp. Men inga kantareller. Vi letade och letade, helt utan framgång.  Hade någon annan varit där före oss? Var vi på fel ställe, eller var det för tidigt på säsongen? Kanske saknade vi det rätta ögat för svamp. Hur som helst, vi gav upp och bestämde oss för att gå en runda runt sjön istället.

Vi följde den östra strandkanten norrut. Det var rätt blött på sina ställen, och det var en kul utmaning att hoppa mellan tuvor och stenar för att försöka ta sig fram torrskodd. Västra sidan av sjön var mer kuperad, stundtals ganska brant. Men här anslöt stigen till Bohusleden och vi kunde dra nytta av färdiga spångar och rep som fanns utplacerade här och var.

Tre timmar senare var vi tillbaka vid parkeringen. Men då hade vi också stannat flera gånger för att fika, bada och proppa oss fulla av blåbär. Några kantareller hade vi däremot inte sett röken av. Det irriterade mig, så jag beslöt mig för att gå en sista sväng medan de andra pustade ut efter dagens vandring. Det var tur, för den här gången kom jag inte mer än 10 meter in i skogen förrän de uppenbarade sig framför mig.

Ett helt gäng kantareller stod och solade sig mitt i en glänta. Det var knappt att jag trodde mina ögon, som om någon drev med mig. Men jodå, det var äkta vara och snart fick jag syn på ännu fler, både trattisar och vanliga. Så många att Ludvig och barnen fick komma till undsättning med den stora korgen.

”Mums, självplockade kantareller är mycket godare än köpta” sa Otto vid middagsbordet hemma i Marstrand när han tagit en tugga av den första kantarelltoasten. Alla instämde, och det skålade vi för. Att jag valt att först använda de kantareller som jag köp i reserv i mataffären dagen innan, den detaljen behöll jag för mig själv.

Villa af Kroken på Hemnet

Detta bildspel kräver JavaScript.


KROKEN, BOHUSLÄN. ”Lantlig idyll vid havet.” Så beskriver mäklaren vårt hem. Och hon har rätt. Det känns ibland så obegripligt fel att sälja ett hus vi trivs så bra i. Extra svårt är det så här på sommaren, när allting blommar, fåglarna kvittrar och hagarna är fulla av lamm och föl. Samtidigt så vet vi, man kan inte få allt. Ett mer lättskött boende på promenadavstånd till skola och jobb kommer ge oss mer tid till att ta hand om båten och varandra. Det är på havet och i naturen vi mår som allra bäst. Så hjälp oss gärna sprida ryktet. Vi vill så gärna hitta en köpare som tycker lika mycket om stället som vi. Och det det vore onekligen rätt skönt att få huset sålt snabbt nu när vi väl bestämt oss. 

>>Se annonsen och mäklarens bilder på Hemnet

>>Se fler bilder från Krokens väg på Instagram

När Måseskär kallar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag gillar att lyssna på sjörapporten. Väderstationerna har så vackra namn. Nidingen, Vinga och Måseskär. Väderöarna, och Nordkoster. Det låter nästan som poesi. Namnen talar till mig. De lockar och kallar, dessa kustens landmärken.

Jag kunde känna dragningskraften tydligt, när jag stod där på Käringön och blickade ut över Måseskärs välkända siluett. Jag måste dit. Men hur äventyrliga, modiga eller dumdristiga vi än är så kan vi inte lägga till på Måseskärs brygga med Mary. Det är helt enkelt för grunt. 1.20 hade kanske gått. Men aldrig 1.60.

Vi bestämde oss för att försöka ankra utanför. Sagt och gjort. Några timmar senare hittade vi en liten sandplätt där vi kunde kasta vårt ankar på nordöstra sidan om Måseskär. Sedan var det bara att lasta barn och picknick-korg i lillbåten, och ro in till den lilla fyrplatshamnen.

Som mest bodde det tre fyrvaktarfamiljer med 10 barn på ön. Men den vackra gamla Heidenstamfyren togs ur bruk 1978 och ersattes av en ny fjärrstyrd fyr i plast. Då behövdes det inte längre någon fast fyrpersonal. Sedan 1988 är även väderstationen automatiserad, och ön obebodd.

Öns byggnader är i händerna på en stiftelse som öppnat ett litet fyrmuseum på ön. På sommaren anordnas det turer från Käringön och hit. Men så här en dag i maj är natur- och konstfotografen Erik Malm den ende vi möter på ön. Han har varit här i flera dagar, för att på sitt eget alldeles unika sätt göra bildkost av fågellivet på ön.

Det är naturligtvis inte en slump Måseskär kallas just Måseskär. I skydd av måsfåglarna häckar här också änder och vadare.  Man skulle kunna tro att en trut skulle utgöra ett hot mot en ejders eller strandskatas ägg. Men så är det tydligen inte. Tvärtom, de samarbetar. Det är den gemensamma fienden minken som måste besegras.

Vi håller oss på stigarna för att inte störa fåglarna och äter vår lunch vid det gamla Sirénhuset. Ångsirénen gav dåtidens sjöfarare vägledning i dimman. På ön finns också två kanoner som används i samma syfte. Men just den här dagen är soldiset över havet det närmsta dimma vi kommer.

Vi stannar några timmar och njuter av stillheten på platsen. Ror sedan tillbaka till vår båt, lättar åter ankar och styr mot en tryggare natthamn. Glada över att vi tog tillfället i akt. Och så förbaskat nöjda över att vi har en båt som ger oss tillgång till platser som denna.

Vardagsedge vid Kråkorna

Detta bildspel kräver JavaScript.


KRÅKORNA, BOHUSLÄN. Ibland gör man saker som man inte riktigt förstår varför man gör. Sånt som man vet att egentligen är ganska dumt, men som man ändå inte kan låta bli. Som att segla genom ett smalt sund med okänt djup. Ett sund man sett nån gång från land och tänkt att där borde man nog kunna tränga sig igenom. En lugn och stilla dag, som i söndags.

Jag erkänner, förslaget att försöka ta oss igenom sundet mellan Kråkorna var mitt. Inte för att det skulle vara en genväg. Och inte för att det skulle ta oss till en plats vi inte kunde nå på annat sätt. Utan bara för att det vore kul att se om det verkligen gick. Ludvig nappade direkt på idén.

Lovis var mer tveksam. ”Det är ju jättesmalt” konstaterade hon när vi närmade oss. Hon hade rätt, det där sundet var helt klart smalare än jag mindes det. Men det borde gå, om det bara var djupt nog. Det grundade upp snabbt nu. 

”Det går inte. Där är en sten, och där en till”, ropade Lovis oroligt från sin utkikspost i fören. ”Det är säkert djupare än det ser ut”, sa jag så lugnt jag kunde. Men jag hann knappt avsluta meningen innan kölen slog i något hårt. Båten bromsades upp, vi stod på.

Jag vände mig akterut mot Ludvig som stod till rors, och såg till min förfäran att vi bara hade några decimeter till godo där båten var som bredast. Det såg ut som vi kört in i en vagga av tång. Och tång brukar växa på sten, det vet vi.

Shit, varför gjorde vi det här? Och vad 17 skulle vi göra nu? Tankarna skenade. I samma ögonblick kände jag hur båten vaggade till, och gled av grundet. Puh. Det var nära ögat. Nu gällde det bara att vi inte fastade längre fram. Då skulle vi kanske inte komma vare sig fram eller tillbaka.

Väl ute på grunt vatten såg Ludvig och jag på varandra, skakade på huvudet och började skratta. Åt oss själva, åt dårskapen. Av lättnad. Stackars Lovis däremot, hon var fortfarande upprörd över att vi inte lyssnat på henne. Men rätta. Det var inte utan att jag skämdes lite, mitt i all glädje.

Visst hade vi kunnat undersöka djupet lite noggrannare på förhand. Eller låtit bli att gå igenom från första början. Men då hade vi aldrig fått veta, och hade vi vetat hade vi aldrig vågat. Vi skulle däremot inte göra om det. Man ska inte utmana ödet för mycket. Men skulle någon annan vilja prova kan vi garantera minst 1.60 meters djup i normalvattenstånd. Och 3.68 brett. Ganska så exakt.

Den stora frågan är, varför gör man sånt här? Vi misstänker att det kan vara ett år av husrenovering och trädgårdshantering som börjar ta ut sin rätt. Men kan det vara något mer? Är det någon som känner igen sig, eller har en vettig förklaring?

Kulturkrock III: Påskelden

Här brinner Krokens julgranar.

Här brinner Krokens granar.

KROKEN, BOHUSLÄN. Häromdagen hörde jag att det skulle bjudas på påskbrasa ute på Marstrandsön. Trevligt, tänkte jag men la inte så mycket vikt vid det. Inte förrän någon dag senare, när en av grannarna bjöd in oss att delta på deras påskeld. Eller påskfyr som de kallade den. Nästa dag kom ännu en inbjudan. Tre brasor på samma kväll. Vad sjutton, varför eldar alla upp sitt ris nu? Då finns det ju inget kvar till Valborg.

Nu har vi fått förklarat för oss att här på västkusten är det påskbrasor istället för majbål som gäller. Och detta är tydligen något som tas på största allvar. Ungdomarna ute på öarna tävlar om vem som har den största brasan på påskafton, och drar sig inte för att ta till både stöld och knytnävar i jakten på uttjänta gamla granar. SVT har gjort en dokumentär om Grankriget, som det kallas. Vi såg den igår kväll, och det hela är så knäppt för oss utomstående att det är svårt att tro att det är sant.

Att elda ligger djupt rotat hos folket här ute. Förr tände man brasor för att skeppen skulle hitta in i hamn. Vissa gjorde tvärtom, de eldade för att lura skeppen på grund så att man kunde ta deras last. Men just på påskafton eldade man för att skrämma iväg häxorna till Blåkulla. Här klär förresten barnen ut sig till påskkärringar först på påskafton, istället för på skärtorsdagen som i resten av landet. Förvirrande.

Först kräftorna, sedan lussebullarna och nu detta. Man skulle nästan kunna tro att det är en isolerad ö eller landsända vi flyttat till, en avknoppning av Sverige där människorna och kulturen under tusentals år utvecklats helt oberoende av resten av landet. Men nejdå, vi bor i södra Bohuslän – fyra mil norr om Göteborg.

Tidigare inlägg om udda traditioner på västkusten:

Kulturkrock I: Havskräftorna
Kulturkrock II: Lussebullarna

Klädesholmen – sillkonservernas ö

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi seglade till Klädesholmen härförleden, och blev varse att 40 procent av all inlagd sill i Sverige kommer från denna bohuslänska lilla pärla. Det hade vi ingen aning om. Redan på 1500-talet var Klädesholmen ett välkänt fiskeläge. Som mest fanns det 25 sillkonservfabriker i det lilla samhället. Och de som inte fiskade eller jobbade i fabrikerna reste land och rike runt för att kränga de inlagda delikatesserna.

För några år sedan slog de sista fabrikerna samman och förenade sig under det gemensamma varumärket Klädesholmen. Idag gör de också sill till företag som sätter sin egen etikett på burkarna. IKEA till exempel. Tänk att den sill vi köpte på IKEA i Singapore och Brisbane troligen kom därifrån, en liten holme med mindre än 400 invånare. Det är en kul tanke.

Vi älskar sill och passade förstås på att bunkra lite extra när vi ändå var där. Den lokala lilla mataffären stoltserade med två stora kyldiskar fulla med lokaltillverkad sill. Sedan firade vi med årets första sillunch i sittbrunnen. Dillsill och Senapssill med Maltwhisky vann omröstningen efteråt. Men bara i avsaknad av skånsk Brantevikssill som är och förblir vår stora favorit.

Vilken sillinläggning gillar du bäst?

När alla stjärnor står rätt

Detta bildspel kräver JavaScript.

RÖRÖ-MARSTRAND. Det är en liten dröm jag har haft, att få uppleva skärgården i vinterskrud. Att få glida fram mellan snöklädda öar en klar vinterdag. Men det är lättare sagt än gjort. På vintern är det bara de stilla dagarna som lusten att ge sig ut på sjön brukar infinna sig. Dagarna med snö hos oss på västkusten är dessutom lätträknade, och oddsen för att de ska sammanfalla med hyfsat lätta vindar är låga. Sen har vi ju det där med att man ska jobba måndag till fredag var eviga vecka, då minskar chanserna ytterligare. Och så gäller det ju att man inte redan gjort upp andra planer, just den helgen när alla stjärnor står rätt på himlen.

Men helt omöjligt är det förstås inte. Förra helgen hände det faktiskt. Drömmen blev sann. Så som drömmar blir ibland, när man bara vill tillräckligt mycket.

Kulturkrock II

Hos oss är lussebullarna gula, vilken färg har de hemma hos dig?

Hos oss är lussebullarna gula, vilken färg har de hemma hos dig?

KROKEN, BOHUSLÄN. För ett tag sedan bloggade jag om västkustbornas lite aviga inställning till vanliga insjökräftor. Nu har vi upptäckt en annan märklig lokal egenhet, en mycket allvarligare sådan. Det gäller lussebullar. Dessa julens läckerheter som får komma i vilken form som helst – så länge de innehåller saffran. Mycket saffran.

Det började redan på julbasaren på Marstrandsön i november. Ludvig gick iväg för att köpa årets första glögg och lussebulle. Och vad kom han tillbaka med? Jo, en blek vetebulle i lussekattsform. Saffranen var ersatt av kardemumma. Jag kunde inte ens förmå mig att äta upp. Inte så att jag har något emot vetebröd med kardemumma i, utan för att det helt enkelt inte är en lussebulle.

Jag har nu blivit bjuden på dessa bleka lussekatter i en rad olika sammanhang. Någon gång finns båda varianterna att välja på, men kardemumma är alltid default. Så vad beror då detta på? Ja, det är ganska oklart. ”De är helt enkelt godare så”, påstår de. Inte så konstigt i sig. De har ju lärt sig fel från början, att det är så lussebullar ska smaka. Kanske är det de gamla fiskargenerna som spökar. Ett budgetalternativ helt enkelt. Oavsett, upprörande är det.

De flesta verkar uppriktigt förvånade över vår reaktion, de fattar inte grejen. ”Vaddå, har man inte kardemumma i lussebullarna där ni kommer ifrån?” Nej, vi har inte kardemumma i lussebullarna där jag kommer ifrån (Blekinge). Inte där Ludvig kommer från (Stockholm). Och inte där våra barn kommer från (Malmö). Men vem vet, det kanske finns fler konstiga kryddningsvarianter i vårt avlånga land.

Låt oss göra en undersökning.


Med detta inlägg vill vi även passa på att önska er alla en riktigt fröjdefull jul. Nästa gång tänkte jag skriva om Göteborgshumor 😉

Förmiddagarna med Otto

Tapper badpojke

Tapper badpojke

TJUVKIL, BOHUSLÄN. Otto tar sista mackan i handen, sticker fötterna i tofflorna och försvinner ut genom dörren. Jag har redan packat badkläderna. Klockan är tio över nio och det är dags att gå till simskolan.  Vi följer grusvägen norrut. Bort mot berget, där ekarna sluter sig ovanför oss likt en grön tunnel.

Vid tunnels slut hägrar havet. Och skärgården. Här svänger vi höger, vid öppningen i gärdsgården, bort mot den röda lilla stugan och de rosa malvorna. Stigen fortsätter genom fårhagen, som ligger inklämd mellan det branta berget i öster och de vindpinade havsklipporna i väster. I skrevorna hukar enebuskar och nyponris.

Vi smyger fram. Ändå skuttar lammen förskräckt åt sidan när vi närmar oss. De borde känna igen oss. Vi har gått här flera gånger om dagen de senaste veckorna. Men icke, de bräker nervöst och söker skydd i buskarna.

Hagen slutar vid en skogsdunge. Här kantas stigen av blåbär, innan den fortsätter ut mot Marstrandsvägen genom ett stort fält av vildhallon. Vi nöjer oss med några bär i farten, i vetskapen om att vi kan plocka fler på vägen tillbaka. När vi inte har en tid att passa.

Otto småspringer vid min sida. Han är den enda jag vet som kan springa och prata samtidigt. Han pratar oavbrutet. Vetgirig som få, och bubblande glad. Frågar om allt han ser och hör. För honom är den svenska naturen lika ny och spännande som ett främmande land.

Snart är vi framme vid Tjuvkils böljande strandängar. Vi vandrar genom ett fält av meterhöga blommor som vajar i vinden. Koladoftande älggräs till vänster, och lila rallarros till höger. Och där framme, vid stigens slut, där breder havsklipporna ut sig.

Vi är framme. Framme vid badplatsen, och den långa badbryggan som leder ut på djupt vatten. De andra barnen är redan där, kurar ihop för samling i badföreningens bod. ”Idag är det ännu kallare i vattnet”, berättar simfröken. 16,5 grader. Jag ryser vid tanken. Jag har blivit en riktig badkruka – bortskämd efter åren i tropikerna.

Skärgården skyddar från havsdyning. Men det blåser kalla friska vindar från väster, korta krabba vågor rullar in mot klipporna. Så har det varit varje dag nu, i två veckor. Varje dag utom en. Men simfröken anpassar övningarna efter rådande förhållanden, och barnen är tappra. Utvecklas sakta med säkert, blir säkrare för var dag som går.

Efter badet kurar Otto ihop under en filt i solen, i lä bakom stenmuren.  Han fryser så han skakar, men pratar lika mycket för det. Pratar, dricker saft och byter om i lugn och ro. Sedan vänder vi hemåt igen.  Det tar närmare en timme att gå den halva kilometern. Men det kvittar. Det är sommarlov, och vi har all tid i världen.