Den sista söderhavsön

S/Y Mary 14 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag känner hur det stänker till, för handen till toppen av huvudet och får min farhåga bekräftad. Fågelbajs. Lovis och Otto skrattar, så de kiknar. Jättekul. Jag tittar upp, för att identifiera boven. En stor lurvig booby-unge tittar skyldigt på mig från grenverket ovanför. Ännu en sitter på grenen bredvid. Några till lite längre bort. Mellan dem häckar en annan sorts fåglar. Svarta, lite mindre. De är överallt. I tiotusental. Jag har aldrig sett så många fåglar förut.

På stranden ser vi spår efter en sköldpadda som kravlat upp för att lägga sina ägg. Kanske var det samma sköldpadda som vi just såg i det lilla sundet. Tillsammans med mantorna. Stora vackra djävulsrockor, men många meter mellan vingspetsarna. Inox, vår guide, dök ner för att åka med en bit. Jag försökte också, men väl nere svek både mod och lungkapacitet. Det gör inget. Att få se dem är bra nog. Alldeles fantastiskt faktiskt. Sagolikt.

Mary af Rövarhamn ligger för ankar två öar bort. Vid atollens enda by. Hem för närmare 200 personer, ungefär. Ingen vet riktigt säkert. Det är inte heller viktigt. Vart vi än vänder oss möts vi av varma vänliga leenden. Många sticker åt Lovis och Otto en frukt eller två. Bananer, guava, mango, kokosnötter, lime och apelsin. Snart är hela väskan full. Igår bakade jag en tårta till Larisha, en liten flicka som fyllde två år. Som tack bjöds vi in att delta i den stora festen. Och vilken fest sen.

Vi befinner oss på Hermit Islands, bara en och en halv grad söder om ekvatorn. Ett paradis, 200 sjömil ut från fastlandet. Och vår resas sista söderhavsö. Imorgon seglar vi mot den lilla gränsstaden Vanimo, för att ansöka om visum till Indonesien. Sedan bär det vidare västerut. Över ekvatorn, mot ett nytt hav, en ny världsdel, ett nytt land. Och framförallt, ett nytt folk med en ny tro.

Vår resa går in i ett nytt skede. Spännande så klart. Men jag kan inte låta bli att sörja det som varit. Platser som den här. Söderhavet när det är som bäst. Med eller utan fågelbajs. Jag njuter in i det sista.

Sista pusselbiten lagd

S/Y Mary 5 kommentarer
possum

Kan Astrid Lindgren ha misstagit den här lilla krabaten för en apa månne?

KAVIENG, PAPUA NYA GUINEA. Som tidigare berättat har verklighetens Kurrekurreduttö visat sig stämma förvånansvärt bra med både text och illustationer i Pippi-böckerna. Den ena pusselbiten efter den andra har fallit på plats. Den enda detaljen som Tabar-borna inte velat kännas vid har varit aporna. Några sådana har det aldrig funnits på ön, det är alla rörande överens om. Punkt slut.

Det är väl egentligen inte så konstigt om Astrid Lindgren kryddat historian lite. Men jag har ändå inte kunnat låta bli att hänga upp mig på den här detaljen. Men nu tror jag kanske att vi hittat en möjlig förklaring. Igår eftermiddag pekade Lovis upp mot ett balkongräcke och sa: ”Men titta, där sitter ju en apa!” Och minsann, var det inte självaste Herr Nilsson som klättrade runt där uppe. Jag vet inte mycket om apor, och den var minst tio meter bort. Men nog såg det ut som en  liten apa.

En man som såg  vårt intresse för den lilla krabaten kom fram och hälsade. ”Is it a monkey?” frågade jag ivrigt. Men nej. Han skrattade och svarade som alla andra. Att några apor finns det inte här. Det djur vi tittade på var tydligen en possum-unge. En gnagare som lever i skogarna här omkring. ”Folk fångar dem ibland, och har dem som husdjur”, berättar han. ”Ni får gärna gå upp och titta på den.”

Vid en närmare titt är det tydligt att det inte rör sig om en apa. Men kunde vi se fel, så kunde väl Astrid. Vi nöjer oss med den här förklaringen. Den sista pusselbiten i Pippi-pusslet är lagd. Och vi känner oss  redo att påbörja vår långa resa hem till Sverige. Ett halvt varv runt jorden.  Får nog göra några stopp på vägen. Börjar med att sikta på Hermit Islands, tre dagars resa västerut.

Läs artikel i Kvällsposten om vårt besök på Kurrekurreduttön (pdf)

Jim och Buck skjutna till döds

S/Y Mary 13 kommentarer
DSC_01741symary

Fransisca översätter sagan om Pippi till kurrekurredutternas eget språk.

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA. Jag berättar historien om Pippi Långstrump för Fransisca, en äldre kvinna som talar bra engelska. Så att hon kan berätta den vidare för barnen i byn på deras eget språk. Till min hjälp har jag den rikt illustrerade kortversionen av sagan om Pippi Långstrump i Söderhavet.

Jag förklarar att Astrid Lindgren inspirerats av Kung Kalles brev hem till Sverige, men är noga med att berätta att det trots allt handlar om en uppdiktad historia för barn. Och att boken innerhåller en del tokigheter, även om de flesta detaljerna är imponerande träffsäkra – särskilt med tanke på att den skrevs på den tiden då gemene svensk knappt visste vad en kokosnöt var. Kung Kalles brev hem till Sverige måste ha varit extremt uttömmande.

”De männen har funnits här” säger Fransisca plötsligt och pekar på Jim och Buck. Hon vänder sig om och pratar ivrigt med den äldre mannen som sitter bredvid henne, och visar honom bilden på sagans två skurkar. Han nickar bekräftande. Jo, visst. Det hade en gång funnit två onda vita män här. Två japaner, som utnyttjat och misshandlat Tabar-borna på ett alldeles förskräckligt sätt. Ända tills amerikanarna kommit hit under kriget och skjutit ihjäl dem. Jo, minsann. Så var det.

Lovis och Otto blir väldigt exalterade över nyheten om att Jim och Buck funnits på riktigt, även om Lovis menar att det kanske räckt med ett långt fängelsestraff. ”Tjuvar är ju också människor.” Nu saknar vi bara en vettig förklaring till de där aporna som Astrid placerat på ön …

En rund manick som säger tick-tack

S/Y Mary 6 kommentarer

Gänget som hjälpte oss röja vägen till Sindus grav.

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA.”How long time does it take to walk there?” frågar jag herrarna Joe och Moses som lovat att visa oss till graven där Kung Kalles fru Sindu vilar. Vi har förstått att den ligger en bit upp i djungeln, och solen står redan högt på himmeln. Våra barn är visserligen bra på att gå, men Lovis har vaknat lite på fel sida den här morgonen så vi vill försäkra oss om att vi inte tar oss vatten över huvudet.

Joe tittar frågande på mig och skakar på axlarna. Han vänder sig mot den äldre Moses, som ser lika oförstående ut han. ”More or less? säger jag och förklarar varför vi frågar. ”It is not very far. Maybe an hour, or two”, svarar han osäkert och föreslår att vi kan vänta tills tidigt nästa dag istället, när det inte är så varmt. Så kan han skicka ut några killar som kan röja upp den igenvuxna stigen åt oss under dagen.

Det hela låter onekligen som ett ganska stort projekt. Jag tittar tveksamt på Ludvig, med erfarenheten från Teripax i färskt i minnet. Där fick vi beskedet om att det bara var tjugo minuters promenad från vår ankarvik till platsen där Kung Kalle haft sitt hus. Tjugo minuter som visade sig vara i två timmar genom tidvis eländig terräng, enkel väg.

”Vi kanske ska strunta i det helt och hållet” säger Ludvig till mig på svenska. Och jag överväger alternativet. ”But how far is it?” frågar jag den här gången. Herrarna vrider obekvämt på sig, och pekar vägen fram. ”We walk on this road a bit, and then we continue into the bush.” Ja, det blev vi ju inte mycket klokare av men vill inte pressa dem mer. Vi ger det ett försök.

Ett gäng unga män skickas före för att röja stigen upp till graven. Medan vi tar omvägen via platsen för Kung Kalles hus här på Maragon – svenskens andra plantage på Tabar . Vägen upp till graven visar sig vara lite lerig, tidvis nästan igenvuxen och leder över en liten å. Men Lovis trampar på utan större protester, och stämningen är god. Snart är vi framme där stigen tar slut, och männen börjat röja en väg vidare in i djungeln.

Fem minuter senare kommer vi till en öppen glänta. I mitten ser jag graven. ”Are we already there?” frågar jag och tittar förvånat på Joe. ”That was not far at all? Max en halvtimme, säger min inbyggda klocka. ”No, we walk, we talk and we get there” säger han och ler. Det är då jag inser. Här mäter man inte tid i timmar och minuter. Har man trevligt, går tiden fort. Är det jobbigt, eller tråkigt går tiden sakta. Svårare än så är det inte.

Kung Kalle af Kurrekurreduttön

S/Y Mary 20 kommentarer

Mary af Rövarhamn för ankar utanför Kung Kalles plantage

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA. ”I så fall vill jag segla till Kurrekurreduttön”. Så sa lilla Lovis den dagen vi introducerade idén för barnen om att segla jorden runt. För drygt tre år sedan. ”Ja visst”, sa jag. Glad över att den positiva responsen. Men den stora frågan var: Var sjutton ligger Kurrekurreduttön? I Söderhavet, så långt var allting klart. Resten lämnade Astrid Lindgren åt fantasin. Men nog måste hon väl haft en förebild.

Efter en del efterforskningar kom jag i kontakt med Saltkråkan AB som drivs av Astrid Lindgrens familj. Där fick jag tips om att det en gång fanns en svensk man vid namn Carl Emil Pettersson som år 1904 led skeppsbrott och flöt iland på en söderhavsö där han gifte sig med kannibalhövdingens dotter och blev kung. Pettersson hittade guld på ön, och blev mycket rik. Kroppsligen var han urstark. Men han beskrivs också som en ovanligt god och generös man, vilket var ovanligt för vita plantageägare på den här tiden.

Petterssons äventyrliga liv som ”negerprins” och ”plantagekung” omskrevs i många svenska dags- och veckotidningar under 20- och 30-talet. Astrid Lindgren kan helt enkelt inte ha undgått att läsa om Pettersson i spalterna. Likheterna med Pippis pappa är för många. Men sambandet uppdagades först för elva år sedan när Joakim Langer en sömnlös natt satt och rotade bland sin far Pekkas gamla tidningsurklipp. En upptäckt som resulterade i boken om ”Kung Kalle av Kurrekurreduttön”.

Ögruppen som Pettersson flöt iland på heter Tabaröarna, och tillhör Papua Nya Guinea. Tabar fick därmed bli målet för vår resa. Och idag ligger Mary af Rövarhamn, som första främmande segelbåt någonsin (bortsett från Hoppetossa), ankrad precis utanför Teripax – en av Kung Kalles två plantager här på Tabar. En äldre man, vars far hjälpt till att bygga svenskens residens, visar oss till platsen.

Det känns märkligt vandra här, bland de kokospalmer som planterats av vår landsman, för mer än hundra år sedan. De bär fortfarande frukt. Plötsligt stannar vår guide upp, hugger en gång från stranden in i den svårgenomträngliga vegetationen och visar oss en stenmur som omringar det som en gång var Petterssons trädgård. Ett äkta svenskt stengärde. Här, på andra sidan jorden. Vi är på rätt plats, utan tvekan.

Kung Kalle och hans hustru Sindu fick inte mindre än nio barn tillsammans, varav åtta överlevde. Vi har träffat flera ättlingar, och nästan alla här känner till historien om vår gode landsman. Att han däremot blev förebild till Pippis pappa, och att deras ö är känd som Kurrekurreduttön över hela världen. Det var det ingen i byn som kände till. Fram tills igår.

Kurrekurreduttön rakt förut!

S/Y Mary 11 kommentarer

Kurrekurreduttön rakt förut!

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA. ”Kurrekurreduttön rakt förut”, ropade Lovis tidigt imorse där hon satt på sin utsiktsplats längst fram i fören. Ja där låg den faktiskt, under gröna palmer och omgiven av det blåaste blåa vatten.

Vi har seglat genom dagar och nätter, genom veckor och månader, över stormpiskade hav och lugna vänliga vatten, i stjärnljus och månsken, under mörka, hotande skyar och i brännande sol, ja vi har seglat så länge att Lovis och Otto nästan har glömt hur det kändes att bo hemma i den lilla staden. Och nu är vi framme. Jag har svårt att tro det är sant. Vi har seglat i två år för att komma hit. Två år och sju dagar för att vara mer exakt.

Och det råder ingen tvekan om att vi kommit rätt. Grottorna där kurrekurreduttbarnen gömde sina pärlor såg vi redan på väg in i hamnen, hajarna likaså. Och detaljerna i Ingrid Vang Nymans illustrationer är slående. Om man bortser från aporna, här finns inga apor. Men några av de udda fåglar vi bara sett här finns med. Krokodilen som cirkulerar i ankarviken likaså. Och alla fjärilar och röda hibiskusblommor. Ja, till och med hyddorna byggs med samma teknik, och av samma material som på bilderna. Allting stämmer.

Och så har vi ju det här fantastiska sammanträffandet med Kung Kalle. Mer om det imorgon, för er som missat den sanna historien om Pippis pappa …

Aporna seglar vidare mot Kurrekurreduttön, utan papegoja.

S/Y Mary 6 kommentarer

I Söderhavet är man aldrig ensam.

Jag vaknar av fnitter och småprat utanför båten, och kanoter som slår mot skrovet. Någon ropar försiktigt ”Hello”. Jag lyfter trött på ena ögonlocket och konstaterar att klockan är tjugo i sju på morgonen. Jag försöker ignorera dem en stund. Men det är svårt, och snart väcker de också den övriga familjen.

När jag tittar upp ur luckan möts jag av minst tjugo små nyfikna par ögon. ”Good morning” säger jag trött. Vilket resulterar i att hela gänget vänder sig bort och fnittrar nervöst. En stund senare ta en lite äldre flicka mod till sig. ”Do you want egg?” säger hon och håller upp två pyttesmå hönsägg. Och jodå, det vill vi. Vi byter dem mot en påse salt. ” Därefter erbjuder flickan brevid en apelsin. En enda apelsin. Jag värderar den till ett litet paket kex och flickorna ser belåtna ut.

I nästa kanot finns en liten som vill byta bort lite chili, och ingefära. En annan två bananer, en tredje en citron, en fjärde tre tunna små vårlökar, en femte en kokosnöt. Och så fortsätter det. Så fort vi sticker upp huvudet. Samma barn kommer tillbaka om och om igen. Med nya bytesvaror. Nötter, sötpotatis, kål, ananas, bönor, papaya, gurka, paprika, stjärnfrukt. I pyttesmå kvantiteter. För att få ännu en anledning till att besöka den främmande båten som ankrat här i deras lagun. Den första på tio månader.

När vi besöker byn, för det obligatoriska artighetsbesöket hos hövdingen, bildar byns barn en svans bakom oss. När vi badar från båten simmar hela byns barn ut för att titta på. Och när vi igår kväll tog jollen ända bort till den yttersta sandudden för att grilla vår middagsfisk sprang ett helt gäng barn den dryga kilometern längs stranden för att göra oss sällskap.

Sakta men säkert närmar de sig Lovis och Otto, en efter en, för att slutligen omringa dem helt. Våra smågastar, som börjar bli ganska vana vid att vara i centrum för allas blickar, hanterar detta med ett imponerande lugn. Och välkomnar alla som vill vara med och leka. Oavsett om det handlar om att bada, bygga sandslott eller klättra i träd. Själv kan jag bli lite frustrerad av att aldrig vara ensam. Att ständigt vara betraktad. Kanske är det så här det känns för aporna på zoo.

Men vi är trots allt här av egen fri vilja. Och ingen är otrevlig eller hotfull. Tvärtom. Så snart vi sätter vår fot iland, möts vi av en generositet och en vänlighet som är svår att matcha. Idag blev barnen till och med erbjudna en livs levande papegoja i avskedsgåva. Stor och ståtlig. Några ungdomar hade skjutit ner den med en slangbella. Jag tackar vår kapten för att han hade förstånd att tacka nej, trots frestelsen. Med en papegoja ombord hade sovmorgnar definitivt varit ett minne blott.

Med frukt- och grönsaksnäten fulla, lämnar vi ikväll Nissan-atollen. För att fortsätta vår resa västerut genom Papua Nya Guineas övärld. Vidare mot resans mål: Kurrekurreduttön. Utan papegoja.

Den nya vågen

S/Y Mary 6 kommentarer
IMG_0241

Så här såg det ut när vi avseglade för två år sedan.

I sommar lämnar SJU andra svenska barnbåtar Sverige för att segla ut i världen. Med inte mindre än FEMTON barn ombord. En hel skolklass. Eller är det kanske ännu fler. Hur som helst, så många att det är svårt att räkna dem alla.

För att ni ska förstå hur fantastiskt detta är kan jag berätta att vi bara har mött två andra svenska båtar med barn ombord sedan vi lämnade Sverige för två år sedan. En bebis, och två lite äldre pojkar. Det är allt. Båda familjerna vände hem i Karibien. Och några andra känner vi inte till. Om man bortser från ett par säsongare i Medelhavet. Men i år rasslar det alltså till.

Vi önskar dem alla varmt lycka till. Vi vet vad som krävs för att komma iväg, både fysiskt och psykiskt. Jag börjar gråta bara jag tänker på det. Det är så stort. Här är hela listan. Läs och njut!

Kanske finns det ännu fler svenska barnbåtar här ute på de sju haven. Som vi har missat. Skriv och tipsa. Nu ska vi fixa det sista för att avsegla mot Papua Nya Guinea. Ett nytt land, och nya äventyr. Imorgon blir det tvåårsjubileum ombord. Och om en dryg vecka räknar vi med att komma fram till Kurrekurreduttön, resan stora mål!

Snorkling för hela familjen

S/Y Mary 2 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

GÄSTINLÄGG PÅ ERV-BLOGGEN 30 JULI 2012:

Dagarna då lillebror sitter ensam kvar i jollen när övriga familjen upptäcker världen under ytan är över. Fyraårige Otto har lärt sig snorkla. Bland hajar och sköldpaddor på Salomonöarna. Och nu vill han inte sluta. Här delar långseglarfamiljen Hammarberg med sig av sina erfarenheter av att snorkla med barn.

Under vår seglats runt jorden passerar vi några av världens bästa snorklingsvatten. Något vi inte vill att våra barn ska gå miste om. Vi har därför försökt uppmuntra Lovis och Otto att utforska livet under ytan från tidig ålder. Och det har gått förvånansvärt lätt. Båda barnen var fyra år gamla när de började snorkla. För Lovis gick det väldigt snabbt när hon väl bestämt sig, medan Otto behövde lite mer tid på sig. Det enda man kan göra som förälder är att ta det lugnt, och se till så att förutsättningarna är de rätta.

Vänta på rätt tillfälle
Att lära sig snorkla i kallt vatten med dålig sikt är inte särskilt uppmuntrande. Därför kan det löna sig att vänta till utlandssemestern. Det är också viktigt att undvika dagar och platser med mycket vågor. Båda våra barn har gjort sin snorklingsdebut på lugna vatten med massor av fisk. I så vackra undervattensmiljöer att barnens fascination och nyfikenhet fått dem att glömma att de faktiskt har huvudet under vattnet och andras genom ett rör.

Rätt längd på snorkeln
Att snorkeln är anpassad för barn är livsviktigt. Med en för stor snorkel riskerar ditt barn att återvända gammal luft tills det svimmar av syrebrist och i värsta fall drunknar. Det är också viktigt att cyklopet sluter helt tätt mot barnets ansikte. Ett läckande cyklop kan inte bara förstöra hela upplevelsen, utan också lusten att försöka igen. Prova cyklopet redan i affären hemma i Sverige, och låt barnet öva i badkaret innan det blir skarpt läge. I utlandet kan det vara svårt att få tag på bra utrustning för barn.

Flythjälp för de minsta
Även om det är förhållandevis lätt att hålla sig flytande när man snorklar kan det vara en bra att låta de minsta barnen ha någon form att flythjälp, även om de kan simma. Då kan både barn och vuxna slappna av och njuta av livet under ytan. Ryggdynor är bra, seglarvästar och våtdräkter likaså. En räddningsväst kan också fungera, men är långt ifrån optimal eftersom den är designad för att vända barnet så det flyter på rygg med huvudet uppåt.

Skydda mot sol och maneter
På varma vatten är det lätt att glömma bort tiden när man snorklar. I vattenytan tar solen som mest, och ett litet barn bränner sig lätt. En UV-dräkt eller våtdräkt skyddar mot både sol och maneter. Våtdräkten bidrar också med lite flytkraft och värme. Det sistnämnda är särskilt bra i kallt vatten. Men ett litet barn kan lätt bli nedkylt även i varmt vatten.

Snorkla tillsammans
Vi brukar snorkla tillsammans med våra barn. Så att vi finns där om de skulle få in vatten i snorkel eller cyklop. Men också för att säkerställa att de inte simmar för nära revet, trampar på någon korall eller låter sig fångas av eventuella strömmar. Med simfötter är det lättare för barnet ska hålla jämn takt med dig utan att trötta ut sig. Men tänk på att även du som är vuxen kan behöva simfötter när vattnet är strömt.

Avrunda med fika
Se till att ha en vattenflaska med i packningen om barnet skulle få en rejäl kallsup. Tänk också på att dricka mycket före och efter snorkling för att behålla vätskebalansen, särskilt om det är varmt. Vi brukar runda av med en samling runt fiskekortet för att prata om vad vi sett och upplevt. Lite kex eller frukt gör det hela lite extra mysigt.

Lycka till!

/Linda

 

Dödskalleön – där jägare och byte delar grav

S/Y Mary 1 kommentar

Några framgångsrika herrars sista viloplats

”Han här verkar i alla fall ha borstat tänderna ordentligt”, säger Otto och pekar in i det förvridna gapet på ett mänskligt kranium. Och mycket riktigt, just den här skallen har betydligt fler tänder kvar än herrarna bredvid. Kanske dog han ung.

Vi har trotsat regnet och gjort en liten utflykt till Skull Island i Vona Vona Lagoon här på Salomonöarna. Det är inte svårt att gissa vad som inspirerat till öns namn. Det sägs att tusentals skallar från män som fallit offer för traktens huvudjägare ryms i kammarens inre. Medan de översta, som vi ser, lär ha tillhört mäktiga hövdingar och stora krigare. Ett femtiotal framgångsrika herrar, vars skallar idag ligger prydligt staplade i små grupper, tätt bredvid varandra.

Enligt den traditionella tron var en persons spirituella kraft koncentrerad till huvudet, och därför fördes bara skallarna hit till den heliga ön. Vi får berättat för oss att den äldste sonen fick äran att avlägsna huvudet från kroppen på sin fader. Men det gällde att ha tålamod, och vänta tills kroppen hade ruttnat så pass att huvudet lossnade av sig själv. Han fick tydligen bara ett försök på sig, var han för tidigt ute gick turen vidare till näste bror i syskonskaran.

Allt det här är naturligtvis historia idag. Folket här på Salomonöarna har varit goda kristna i snart hundra år. Sedan man insett ”att den vite mannens gud måste vara så mycket kraftfullare än alla deras gamla gudar tillsammans”. Med den enkla förklaringen att ”den vite mannen är framgångsrik i allt han tar sig för”.

En något sorglig orsak till omvändning kan man tycka. Men det är ju i alla fall skönt att vi idag kan få uppleva detta fascinerande land utan riskera att bli av med huvudet på kuppen.