En helt annan resa

S/Y Mary 6 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Trots att Ludvig och jag aldrig ångrat att vi vigt mer än ett decennium av våra liv åt den resa vi nu genomför händer det att vi drömmer om helt andra saker. Sånt som andra gör, de som inte har en båt. Backpacka i Asien, åka transiberiska järnvägen, bestiga Kebnekaise eller bila genom Afrika.

Det senaste tillskottet på listan över saker vi skulle vilja prova på är skutsegling. Och då menar jag inte en dagstur hemma i skärgården, utan en riktigt lång resa. Men det är inte seglingen vi är ute efter. Det är gemenskapen, känslan av ett kollektiv. En tillvaro det blir trevligt att knacka rost, laga mat och reparera segel – för att man gör det tillsammans. En resa där gruppens samarbete är en förutsättning, men också den stora utmaningen.

Kanske har de nya grillerna något att göra med att det är holländsk vecka här på Mauritius och tre stora holländska segelfartyg ligger i hamnen. Ja, så kan det nog vara. Idag var det öppet skepp och vi allehanda nyfikna fick gå ombord för en närmare titt. Det tog inte lång tid att få Lovis och Otto med på banan. Snacka om häftig klätterställning, så många roliga gömställen och så mycket plats.

Men vi får hålla oss ett tag till, har ju en bit kvar på vår egen världsomsegling. En som däremot inte behöver vänta länge till är Viktoria, en svensk tjej som vi har träffat här i Port Louis. På onsdag mönstrar hon på som betalande besättning på ett av de holländska fartygen, för att segla med på den 40 dagar långa resan till Fremantle på Australiens västkust. Vi önskar henne varmt lycka till!

Blir du också sugen, kolla in www.dutchtallships.com.

Hajmat

S/Y Mary 6 kommentarer

Mauritius lokale segelmakare är ombord för att hämta upp två av våra segel som behöver lite omvårdnad. Han tittar på surfingbrädan som är surrad längs relingen, sedan tittar han på mig. Ska ni till Réunion? frågar han sedan allvarligt. Och så berättar han. Om hajattackerna på grannön. Elva på två år, fyra med dödlig utgång. Samtliga surfare. Den senaste för en dryg månad sedan. En ung fransman, vars nyblivna fru låg på stranden och solade. Det var deras smekmånad.

Tydligen är det en grupp tjurhajar som etablerat sig på Réunion på senare år. De håller gärna till på grunda vatten, och är en av de hajarter som tillsammans med tigerhajen och vithajen utgör störst fara för människor. Tjurhajen äter främst stora djur som sköldpaddor, saltvattenskrokodiler, flodhästar och andra hajar. Men då och då stryker en och en annan människa med. Nästan uteslutande surfare, som lätt kan förväxlas med en sköldpadda eller säl.

Svaret blir ja, vi hade nog tänk segla vidare till Reunion om en vecka eller två. Men det låter onekligen som brädorna får stanna ombord.  För även om jag i regel inte har något emot hajar, så finns det undantag. Tjurhajen är ett sådant. Då föredrar jag revhajarna på Chagos. Men som ni kan se i videoklippet ovan kan även de bli lite ivriga när det bjuds på något gott.

 

Fredagsmys med jättesköldpaddor

S/Y Mary 1 kommentar

Detta bildspel kräver JavaScript.

GÄSTINLÄGG PÅ ERV-BLOGGEN 7 JUNI 2013:

Familjen Hammarberg som seglar jorden runt med segelbåten Mary af Rövarhamn har nu kommit halvägs över Indiska Oceanen, och befinner sig nu på ögruppen Maskarenerna öster om Madagaskar. Här kommer en hälsning från den lilla ön Rodrigues, där de just bekantat sig med några av de jättesköldpaddor som lever på ön.

Jag sätter mig på huk framför en av bjässarna som betar i den gröna dalsänkan. Guiden berättar att den är 95 år gammal och väger 205 kilo. Sköldpaddan sträcker sakta på sin långa hals, och nafsar mig i tröjan. Kanske misstar den tröjans gröna tryck för blad; sköldpaddor ser tydligen dåligt. Jag tar ett steg bakåt; sköldpaddor har tydligen mycket starka käkar. Men de är långt ifrån aggressiva. Tvärtom. De kommer lunkandes från alla håll för att bli kliade på halsen. Precis som en katt, eller hund. Så tillgivna, så försvarslösa.

När de första upptäcktsresande kom till Rodrigues på 1600-talet lär det funnits över 300 000 jättesköldpaddor på ön. Det sägs att man kunde ta sig fram långa sträckor bara genom att gå från skal till skal. Men sköldpaddorna blev snabbt populär proviant för de stora segelfartygen. En ensam sköldpadda kunde ge över hundra kilo färskt kött. De var dessutom enkla att fånga, och kunde förvaras levande i upp till ett år utan mat och vatten.

Med människornas segelskutor kom också råttor och grisar, som åt upp sköldpaddornas ägg. Och när nybyggarna började bruka marken förlorade sköldpaddorna snabbt sin naturliga miljö. Inom loppet av bara hundra år hade Rodrigues jättesköldpaddor utrotats. Samma öde gick flera inhemska fågelarter till mötes. Fredliga djur som funnits på ön i hundratusentals år.

Sedan några år tillbaka kan man åter se jättesköldpaddor på Rodrigues, i ett reservat på öns södra udde. De har hämtats hit från Aldabra, den enda ön i Indiska Oceanen vars ursprungliga sköldpaddor överlevt människans framfart. Genom att placera ut sköldpaddorna på flera öar hoppas man öka deras chanser till överlevnad. Att sprida riskerna, för att undvika att historien upprepas. Och det verkar fungera, sköldpaddorna trivs så bra här på Rodrigues att antalet vuxit från 500 till 2000 på bara några år.

Gamla reseskildringar vittnar om att det en gång i tiden fanns många olika arter av jättesköldpaddor på jorden. Idag finns bara två kvar. Galapagossköldpaddan i Stilla havet, och Aldabrasköldpaddan här i Indiska Oceanen. Den som vill hjälpa till att bevara dem för framtiden kan göra en insats genom att bli fadder till en jättesköldpadda här på Rodrigues.

För vår egen del är det dags att ta segla vidare, att fortsätta vår seglats västerut över Indiska Oceanen mot Sydafrika och Atlanten. Men till skillnad från våra föregångare blir det utan sköldpaddor i lasten, även om barnen gärna hade behållit en som husdjur. Följ gärna vår resa på www.symary.com.

/Linda

Redo för nästa fas

S/Y Mary 1 kommentar
sköldpaddor

På Rodrigues tar alla det lugnt.

Rodrigues har erbjudit precis den mjukstart i civilisationen som vi behövde efter Chagos. Hela ön har bara 40 000 invånare. Alla är avslappnade och trevliga, och ingen har bråttom. Ibland är tempot så lågt att jag undrar om folket här inte inspirerats av öns urinvånare, jättesköldpaddorna. Kanske är det något i luften, eller landskapet, som får både människor och djur att må bra. Efter snart tio sköna dygn här känner vi oss nu så pass återanpassade att vi är redo för nästa fas. Ikväll sätter vi kurs på miljonstaden Port Louis på Mauritius, tre dygn västerut.

Mer om vårt möte med Rodrigues jättesköldpaddor finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen. Läs gärna det. 

Råttan har lämnat skeppet

S/Y Mary 17 kommentarer
Så här såg den ut, vår före detta skeppsråtta. Ganska söt, för att vara råtta.

Så här såg den ut, vår före detta skeppsråtta. Förvånansvärt söt.

Den lilla råttan prasslar runt bland plastpåsarna under vasken i hopp om att finna något gott att äta, när dörren plötsligt öppnas och en människohand ställer in en skål full med de mest inbjudande och väldoftande små godbitar. Råttan, som är försiktig av naturen, närmar sig först med stor misstänksamhet. Men blir snart så förtjust att den tömmer nästan hela skålen.

Efter måltiden är råttan mycket törstig, och så snart den försäkrat sig om att alla människorna somnat lämnar den sin gömma i jakt på något gott att dricka. Den har tur, för ute har det just börjat regna och det bildas små vattensamlingar lite överallt på däck.

Men så snart regnet upphör torkar vattenpölarna i den friska vinden. Törsten däremot, den vill inte ge med sig. Ännu en gång har råttan turen på sin sida, för när morgonen gryr lyfter människorna på locket till en stor tunna på däck. En tunna som snabbt fylls med det vatten som under natten samlats i soltakets buk.

Råttan är nu så desperat att den glömmer all försiktighet. Kvickt hoppar den ner i tunnan, och dricker glupsk tills allt blir svart. Någon har lagt på locket, och går ovetandes därifrån. Nästa gång locket lyfts ligger råttan livlös på tunnans botten. Dess dagar som skeppsråtta är över.

Ja, ungefär så kan det gått till. Kanske dog råttan drunkningsdöden, eller förblödde inifrån till följd av råttgiftet den serverats.  Oavsett, den är död och kastad till hajarna. Råttan har lämnat skeppet.

 

Det kan alltid bli värre

S/Y Mary 6 kommentarer
Quickenning med nödrigg gjord av hobiecatmaster som de fått av amerikanska marinen på Chagos.

Quickenning förtöjd utanpå bogserbåten i Port Mathurin. Nu med nödrigg bestående av hobiecatmaster som besättingen fått av amerikanska marinen på Chagos.

När jag var liten sa alltid min mamma att jag skulle tänka på de svältande barnen i Afrika, varje gång jag klagade över någon orättvisa i mitt liv. Jag minns att jag tyckte det var befängt, vad hade de med mig och göra? Det hjälpte väl inte mig. Men hon hade en poäng trots allt, allt är relativt och ibland kan man behöva lite distans till sina egna problem.

Vi har de senaste dagarna varit ganska bekymrade över det här med råttan, eller om det nu är en mus. Som om vi inte hade nog med de där förbaskade kackerlackorna vi aldrig blir av med. Men när jag imorse stack upp mitt huvud genom luckan glömde jag mina egna problem illa kvickt. För vid kajen låg Quickenning, en 50 fots racingbåt som vi låg granne med under vår tid på Sri Lanka. Men något var allvarligt fel. Båten saknade rigg, den hade förlorat sin 21 meter höga kolfibermast.

Ett rigghaveri kan få katastrofala följder, för både båten och dess besättning. I det här fallet verkar besättningen ha klarat sig rent fysiskt. Men jag råkar veta att båten är oförsäkrad, och att det unga franska paret ombord inte äger båten. Calypso och Adrian har en överenskommelse med ägaren om att på obestämd tid ta hem båten till England, under förutsättning att de står för alla utgifter på vägen – vilket också inkluderar underhåll och reparationer på båten.

Jag kan nästan höra Calypsos ord, när vi över några glas i den rymliga sittbrunnen pratade om att man måste ta vara på de möjligheter som bjuds i livet. Hur hon uttryckte sin glädje och tacksamhet över att de i så ung ålder hade fått möjlighet att segla en båt som Quickenning, en båt de aldrig skulle haft råd till själva. Tyvärr hade de inte heller råd att betala den höga försäkringspremien.

Min uppskattning är att kostnaderna för att reparera de skador som Quickenning nu åsamkats överstiger värdet av hela vår båt. Plötsligt känner jag mig närmast tacksam för att vi bara har en råtta ombord.  Eller om det nu är en mus, det vore förstås ännu bättre.

När katten är borta …

S/Y Mary 13 kommentarer

Råttgiftet är serverat

Otto klagar på att han är hungrig, det gör han jämt. ”Ta en banan”, säger jag slentrianmässigt och nickar mot det nyfyllda fruktnätet. Men min blick fastnar på något. En halväten banan. Det ser ut som om någon gröpt ur den från ena änden. En klump växer till sig i magen, och jag går för att ta mig en närmare titt. Då hittar jag också ett skadat äpple, och en tomat i nätet bredvid. Jag får mina farhågor bekräftade, vi har haft besök!

Jag inspekterar skadorna noggrant, det här kan ingen fågel ha åstadkommit. Jag ser tydliga gnagmärken. Det ser onekligen ut som en mus, eller ännu värre – en råtta! Kan det verkligen vara så illa? Ja, helt orimligt är det inte. Vi tillbringade våra första två nätter här på Rodrigues vid kaj. En gnagare kan ha gått ombord via tamparna. Inte sannolikt, men fullt möjligt. Plötsligt saknar jag vår skeppskatt mer än någonsin; borde kanske inte godkänt den där tjänstledigheten trots allt.

Blotta tanken på att vi har fått en gnagare ombord får mig att må illa. Det finns nästan inga gränser för hur mycket skada en sådan kan ställa till med i en båt, på kablar, inredning och slangar. En råtta som gnager hål på fel slang kan sänka en hel båt om det vill sig riktigt illa. Sedan har vi ju det där med alla sjukdomar de kan bära på, och dör den ombord lär vi få leva med stanken i veckvis.

Ludvig kastar sig i jollen med panik i blicken. För att köpa fällor och gift i byn, och varna de andra båtarna som fortfarande ligger kvar vid kajen. Att råttor eller möss skulle vara ett problem i hamnen är inget den vänlige hamnkaptens känns vid, men han blir så illa berörd att ha följer med hela vägen till affären för att försäkra sig om att vi får tag på allt vi behöver för att göra fripassagerarens liv ombord så kort som möjligt.

När Ludvig är i land söker jag igenom båten i jakt på fler spår efter den objudne besökaren, och hittar tre små lortar i kojen närmast frukt- och grönsaksnäten. Jag andas ut, de här små riskornen kan inte komma från en råtta. Jag är uppvuxen på landet och känner igen en muslort när jag ser den, intalar jag mig själv. För visst måste det vara så, att råttlort är större. Snälla, säg att det är så.

Två dygn har snart passerat sedan den förfärliga upptäckten. Vi har fyllt båten med allehanda fällor, ställt ut skålar med råttgift och stuvat undan all lättillgänglig mat. Nu kan vi inte göra annat än att vänta, och besvikelsen är lika stor varje gång vi återvänder till båten och kan konstatera att fällorna fortfarande är tomma. Än är fripassageraren på fri fot …

Landkänning

S/Y Mary 9 kommentarer

Land Ahoy!

Först ser jag den bara som ett ensamt ljus vid horisonten. Sedan en blågrå siluett, ett litet stycke land som växer fram i gryningen. Ur det mörka havet, mot den allt ljusare himlen. Ön, som sakta stiger och sjunker bakom den långa dyningen. Vars bergstoppar ser ut att födas ur den väldiga oceanen – om och om igen.

Snart uppenbar sig också de skummande reven, frodiga dalar och kustens kala klippor, några ensamma vindkraftverk på en slänt ut mot havet, hus och vägar. För oss som på sju veckor inte sett annat än blått hav och låga sandöar väcker ön framför oss något av en hänförelse. Stilla lugn ersätts av spänning och iver. Barnen står längst fram i fören och ser girigt mot land.

Sinnesrörelsen växer inom mig när vi närmar oss kusten. Oron och beredskapen stiger. Någonting avslutas här. Friheten till havs. Harmonin vi fann i lagunen på Chagos. Det okomplicerade livet bortom civilisationens frestelser. Långt från internet, byråkrati, avgifter, utgifter. En del av mig vill bara vända om, segla ut till havs igen. Men det är för sent. Vi dras mot ön som den vore en magnet.

Vid tiotiden styr vi in mot land, utmed reven och in i den smala kanalen som leder in till hamnen. Jag står bakom ratten, och för första gången på flera dagar, kanske flera veckor, är jag klädd. Redo att möta den väntande folkhopen. Vi glider in mot kaj, Ludvig gör fast linorna och vännerna på Ambika välkomnar med färskost och nybakad baguette. Mary af Rövarhamn ligger alldeles stilla. Vi är framme på Rodrigues.

Nu ska vi köpa glass!

Till havs

S/Y Mary 6 kommentarer
tillhavs

Varje våg för mig längre bort …

Vi seglar dikt bidevind, de vita seglen för oss framåt likt sjöfågelvingar och får båten att luta sig djupt över det blå havet. Vågorna rusar mot oss, stöter mot skrovet och glider under oss. För att fortsätta norrut, nästan utan ett spår av kölens knivblad. Jag känner den salta smaken i luften, och bländas av ljuset. Av solen som tänder sina gnistor på vågkammarna och tecknar regnbågar i vågstänket.

Jag ser på havets vidd och himlens tomrum tills det svindlar för ögonen. Vinden berusar mig. Vilken dag är det idag? Hur länge har vi varit på väg, fem dagar eller sex? Spelar det någon roll? Jag anstränger mig för att minnas vilket datum vi lämnade Chagos. Men det är som en enda ändlös dag, en dag där himlen skiftar ibland, mulnar och förmörkas, där månens och stjärnornas ljus ersätter solens. Men där vinden aldrig upphör att blåsa, vågorna att dra fram eller horisonten att sluta sig runt oss.

Barnens lek når mig som ett dovt mummel. Solen steker min rygg och min nacke. Det känns som om jag alltid har suttit här och tittat ut över havets vidd, lyssnat till dess andhämtning. Varje timme, varje dag som går liknar vågorna som för ett kort ögonblick lyfter båten och sedan försvinner i kölvattnet. Varje våg för mig allt längre bort. Bort från livet på land, som det hade varit en dröm. Utplånat av vågor och vind.

Båtskolan

S/Y Mary 3 kommentarer
magneter

Magnetbokstäver är bra när man ska lära sig alfabetet ombord på en stålbåt.

Barnen tittar besviket på mig när jag berättar att det är dags att segla vidare. Att lämna Chagos bakom oss, och sätta kurs mot den lilla ön Rodriguez. Jag förstår dem. Vi har verkligen trivts med det lugna livet i atollen. Jag vill inte heller ge mig av. Men så tänds plötsligt en låga i Lovis ögon. ”Då ska vi väl ha skola på båten igen?” Jag nickar bekräftande, och båda barnen skiner upp som solar. När seglar vi?” frågar Otto ivrigt.

Eftersom Lovis och Otto bara är sju respektive fem år gamla, har vi så här långt tagit det ganska lugnt på skolfronten. När vi ligger i hamn finns så mycket annat roligt att göra och upptäcka, att det känns trist att sitta lutade över böckerna dagarna i ända. Till havs däremot, har vi ändå inte så mycket för oss. Någonting måste vi ju göra, annars blir barnen uttråkade. Och då kan vi lika gärna göra något meningsfullt. Som att hålla skola några timmar om dagen.

Till stöd har vi en hel del utbildningsmaterial från Natur & Kultur, komplett med lärarhandledningar och allt. Hur bra som helst, med massor av uppslag på pedagogiska experiment, spel och lekar som vi aldrig hade kommit på själva. Lovis och Otto njuter till fullo av uppmärksamheten. En lärare per barn är ju få förunnat, även om omständigheterna tidvis ökar utmaningen. Allt skolarbete sker utomhus, för att motverka sjösjuka. Och vissa dagar får undervisningen ställas in på grund av dåligt väder.

Framförallt fokuserar vi på att lära barnen att läsa, skriva och räkna. Medan allt det där andra man måste kunna för att klara sig i livet, som hur man öppnar en kokosnöt, skiljer en farlig haj från en snäll, en giftig fisk från en ätlig; vilka bananer som måste kokas, och vilka som kan ätas som de är; hur man säger tack på malaj, läser ett sjökort och styr en båt. Ja, det kommer liksom av sig själv.