I väntan på något gott …

Det är tidig morgon. Solen står fortfarande lågt över Salomonatollen, och solblänket sticker i mina nyvakna ögon när jag tittar ner i vattnet. Jag tänkte ta ett morgondopp, och börjar i vanlig ordning med att gå ett varv på däck, för att titta efter hajar. För även om de inte brukar visa mig något större intresse har jag ingen lust att dyka ner rakt framför gapet på en.

Ett stort antal hajar är ett tecken på ett friskt rev, ett balanserat ekosystem. Chagos är världens största marinreservat, allt kommersiellt fiske är förbjudet och reven här mår uppenbarligen helt förträffligt. För så här många hajar har vi bara sett en gång tidigare på vår resa. På Suwarrow mitt i Stilla Havet, också det en atoll tusentals sjömil från närmsta fastland.

För några år sedan hade den här situationen varit otänkbar. Att jag frivilligt skulle dyka rakt ner i en lagun full av hajar. Att jag skulle simma med dem, sida vid sida. Eller än värre, låta mina barn göra det. Men man lär sig att förhålla sig till dem, skilja på haj och haj. Lär sig tolka deras beteenden, undvika särskilda platser och situationer. Det viktigaste är att inte bada med ett öppet sår.

Hajar känner doften av blod på hundratals meter. De brukar vänta vid rensbordet inne på ön. När vi är klara simmar de samlad trupp runt den lilla piren, till platsen där vi brukar kasta renset. Och i samma stund som fisken når vattenytan förvandlas de fridfulla djuren till blodtörstiga monster. Uppenbarligen mycket läraktiga sådana. Därför rensar vi aldrig fisk på båten. Vi vill inte att hajarna ska förknippa den med mat.

Jag väntar ut en svartfenad revhaj som passerar nära båten. Sedan klättrar jag nerför badstegen, känner det ljumma vattnet omsluta min kropp. När en mörk skugga plötsligt närmar sig från ingenstans. Jag rycker instinktiv till, tar ett snabbt steg upp igen. De vanliga revhajarna är jag inte rädd för, men vi har vid ett par tillfällen sett en större art. Närmre tre meter lång. Den vill jag helst undvika.

Men skuggan löser sakta upp sig; det som skrämt mig visar sig vara ett stim med fisk. Jag skrattar åt mig själv, tar ett djupt andetag och dyker ner i det blå. Det finns inget bättre sätt att börja dagen.