Varje våg för mig längre bort …

Vi seglar dikt bidevind, de vita seglen för oss framåt likt sjöfågelvingar och får båten att luta sig djupt över det blå havet. Vågorna rusar mot oss, stöter mot skrovet och glider under oss. För att fortsätta norrut, nästan utan ett spår av kölens knivblad. Jag känner den salta smaken i luften, och bländas av ljuset. Av solen som tänder sina gnistor på vågkammarna och tecknar regnbågar i vågstänket.

Jag ser på havets vidd och himlens tomrum tills det svindlar för ögonen. Vinden berusar mig. Vilken dag är det idag? Hur länge har vi varit på väg, fem dagar eller sex? Spelar det någon roll? Jag anstränger mig för att minnas vilket datum vi lämnade Chagos. Men det är som en enda ändlös dag, en dag där himlen skiftar ibland, mulnar och förmörkas, där månens och stjärnornas ljus ersätter solens. Men där vinden aldrig upphör att blåsa, vågorna att dra fram eller horisonten att sluta sig runt oss.

Barnens lek når mig som ett dovt mummel. Solen steker min rygg och min nacke. Det känns som om jag alltid har suttit här och tittat ut över havets vidd, lyssnat till dess andhämtning. Varje timme, varje dag som går liknar vågorna som för ett kort ögonblick lyfter båten och sedan försvinner i kölvattnet. Varje våg för mig allt längre bort. Bort från livet på land, som det hade varit en dröm. Utplånat av vågor och vind.