Kalla vatten värmer bäst

S/Y Mary 5 kommentarer
Ett kärt återseende

Ett kärt återseende

SÖDER OM AFRIKA. Plötsligt ser vi ett par fransiga fenor sticka upp ur vattnet bredvid båten, lik ett par jättelika fiskarhandskar. Första gången vi såg något liknande dröjde det en stund innan vi förstod vad det var. Numera är det en välbekant, men efterlängtad syn. Det är en säl, den första vi sett sedan vi lämnade Nya Zeeland för ett och ett halvt år sedan.

Sälen viftar och flaxar med labbarna en lång stund, som om den är lika glad att se oss som vi är att se den. Snart kommer hundratals delfiner simmandes. Samtidigt som vi seglar in i ett bälte av sjöfågel som vilar på havsytan. Havssulor, albatrosser, liror och allt vad de heter. Havet sjuder av liv. Vi har sett val varje dag på vägen söderut, och snart hoppas vi få återse pingvinerna.

Barnen står upp och ropar av upphetsning. Deras ögon glittrar och ler. Glädjen kan inte beskrivas. Det känns som att komma hem. Det är här vi hör hemma. På dessa kalla breddgrader, dessa på många sätt ogästvänliga och svårseglade vatten. Där inte bara sälar trivs som bäst, utan också vi.

Och vi som hade tänkt sälja båten när vi kommer hem. Det går ju inte.

Vad gör vi här egentligen?

S/Y Mary 4 kommentarer
Direktreklam när den är som bäst.

Direktreklam när den är som bäst.

EAST LONDON, SYDAFRIKA. När man inte bott i Sverige på tre år får man inte särskilt mycket post. Men det händer då och då.  Våra kära postombud hemma i Sverige hör då av sig om det är något viktigt som vi måste ta ställning till. Förra veckan fick Ludvig ett mejl med ovanstående reklambrev som trillat in i brevlådan i Malmö. Och det var inte utan att Ludvig kände sig rätt träffad. Vad gör vi här egentligen? Är Sydafrika verkligen rätt plats att vara när man är så hett eftertraktad därhemma?  På dessa frågor har nu Ludvig funderat så hårt och så länge på att vi just insåg att han missat hela eventet. Men nästa år, då jäklar. Då är det Ludvig som står först i kön och bankar på portarna till Malmö Arena.

Jag kissar på mig

S/Y Mary 11 kommentarer
Den sydgående Agulhas-strömmen längs Sydafrikas östkust ger härlig skjuts så länge det blåser från norr. Men när vinden vrider på syd bildas farliga vågor, ibland 20 meter höga ...

Agulhas-strömmen flödar söderut längs Sydafrikas östkust med flera knop . När det blåser hårt från motsatt riktning reser sig vågorna. Ibland 20 meter.

EAST LONDON, SYDAFRIKA. Jag finner mig sittandes på golvet under spisen. Med en gryta i knät, och alla de prylar som legat på navigationsbordet utspridda runt mig. Också halkduken. Och vårt sista svenska tangentbord, nu i flera delar. Jag känner något varmt rinna längs ena benet. Instinktivt tror jag att det är blod, men förstår snart att det är urin. Jag har kissat på mig.

En kraftig våg kastade omkull Mary af Rövarhamn. Så överraskande att jag flög tvärs över båten och kraschlandade på spisen. Båten reste sig igen, men smällen var så hård att jag släppte på trycket.  Kanske i blotta förskräckelsen, jag vet inte. Men en känsla av skam infinner sig, ungefär som den gången när jag var fyra år och vaknade blöt i sängen efter att ha drömt att jag gått på toa. Då som nu berättar jag inget. Sträcker mig bara efter pappersrullen som ligger på vasken.

Det gör ont att resa på sig. I höften, i vänster knä, i ena handleden. Mest överallt faktiskt, men inget verkar brutet. Och jag blöder inte. Då kommer jag att tänka på Ludvig. Senast jag såg honom satt han på däck och rensade en tonfisk som han fick på kroken just när vi skulle veva in fiskelinorna – ingen vill ha fisk i sån här sjö.  Jag tittar ut, Ludvig är oskadd. Så snällt jag kan ber jag honom att ge fanken i fisken och komma tillbaka in i sittbrunnen. Genast. Innan nästa våg får honom att slinta med kniven.

Ludvig hör allvaret i min röst, lämnar fisken därhän och ägnar sig istället åt att parera sjön. Själv stuvar jag undan prylarna som rasat ner på golvet, sedan tar jag med mig barnen till akterhytten. Där är lågt i tak, och gott om kuddar och filtar. Där är vi trygga, om båten så skulle slå runt. Men det kommer den inte att göra. De sydliga vindarna syns inte på väderprognosen. De kommer snart gå över. Så länge byter jag byxor och kryper ner under täcket med en unge på vardera sidan. Och sådär ligger vi, småpratar, sjunger och leker stillsamma lekar. I timmar. Tills allt känns bättre igen.

Det händer då och då att jag undrar jag vad sjutton vi håller på med. Att det borde finnas ungefär tusen miljoner roligare och bättre sätt att bränna tid och pengar än att kajka runt på haven såhär. Det här var en sådan dag. Men jag glömmer fort.

Mot pingvinerna!

S/Y Mary 7 kommentarer
Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Tiden går. Vi har snart tillbringat en hel månad i Richards Bay, och det är hög tid att lämna girafferna och flodhästarna bakom oss för att segla söderut mot pingviner och sälar. Under goda förhållanden ligger Godahoppsudden bara en dryg vecka bort. Men förhållandena är allt annat än goda.

Vädret här nere är synnerligen besvärligt. Ena dagen blåser det kuling från ena hållet, för att nästa dag blåsa fullt ös från andra hållet. Vi får ta ett steg i taget, en hamn i sänder. Och utnyttja varje tillfälle med medvind. Så borde vi väl komma runt kapet förr eller senare. Vi börjar redan i eftermiddag; får se hur långt vi kommer.

Vår SPOT-sändare saknar fortfarande täckning. Men vi kommer befinna oss så nära land att det borde gå bra att hålla koll på oss via AIS* istället. Klicka här för att se vår senaste AIS-position.

___________________________________________________________________________________

* AIS är en smart liten apparat som sänder ut vår position, kurs och fart till närliggande båtar, för att minska risken för kollision. Men signalen fångas även upp av landstationer i närheten. Dessa skickar i sin tur upp vår signal på internet så att alla som vill kan se var vi befinner oss.   

Sjöbjörnar på savannen

S/Y Mary 15 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

MKUZE GAME RESERVE, SYDAFRIKA. Jag drog igen bildörren med en smäll. Sedan kom skriket. Lovis hand var i kläm. Hela handen.  Ungefär samtidigt upptäckte våra vänner att de glömt sin väska hemma. Den väska som innehöll kläder till deras tre barn, och blöjor till minstingen. Vi befann oss långt ute i ödemarken. I Mkuze viltreservat. Det man inte har med sig dit, det får man klara sig utan.

Samma person som anklagades för den glömda väskan hade i alla fall kommit ihåg att fixa is till ölen. Det var vi mycket tacksamma för. Med hjälp av isen kunde vi kyla ner Lovis hand, och en gasbinda från bilens första-hjälpen-väska förhindrade från ytterligare svullnad. Det gjorde ont, men inget verkade brutet. Tårarna torkade, och snart röjde Lovis runt lika mycket som de andra barnen i baksätet.

En olycka händer så lätt. Men när jag även klämde Ottos arm i bildörren kände jag mig som en dålig mor. Det blev inte bättre av att jag glömt myggsprayen på båten. Jag fick inte heller med mig tallrikar och bestick. Men jag var i gott sällskap. Vårt resesällskap hade inte heller tänkt på myggspray. Än mindre på tallrikar och bestick. De hade också glömt skor till ett av sina barn. Vi hade skor. Men uppenbarligen fel sort. För jag fick en fem centimeter lång tagg i ena foten.

Det fanns stunder då jag kände att helgens campingtripp kanske inte var en särskilt bra idé. Att två långseglarfamiljer, vana vid att alltid ha hela hemmet med sig inte har så här långt från kusten att göra. Som när bebisen kissade på vår karta, eller när jag trampade på dagens andra tagg. Men när vi sedan satt där runt lägerelden och njöt våra kalla öl och pratade om allt vi sett och upplevt tillsammans. Barnen grillade marshmallows och gjorde eldkonster med tomtebloss. Och gnuerna frustade en bit bort. Ja, då kändes det rätt bra ändå.

Fler bilder från savannen finns i vårt bildgalleri på Flickr.

En ulv i giraffkläder

S/Y Mary 6 kommentarer


RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Hela familjen är för en gångs skull helt ense. Girafferna är savannens häftigaste djur. Så vackra och ståtliga. Världens högsta. Och så overkliga, som hämtade ur fantasins värld. Lovis och Otto misstänker att en växtätande dinosaurie kan ha haft ett finger med i spelet. Medan romarna  trodde att giraffen var en blandning av en kamel och en leopard, därav det latinska namnet camelopardalis. Ordet giraff däremot, det härstammar från arabiskans zaräfa som betyder ”ljuv” eller ”älsklig”. De ser ju så snälla ut. Men skenet bedrar. Har du inte redan gjort det, ta en titt på videoklippet ovan så förstår du vad jag menar.

Imorgon ger vi oss ut på savannen igen, i jakt på fler roliga djur. Den här gången tänkte vi sova över. I tält. Barnen är förväntansfulla. Tänk att få sova i ett riktigt tält – på land. Bara en sån sak. Dessutom omringade av vilda djur. Så otroligt spännande, Otto har frågat minst tjugo gånger om att det kommer att finnas en dörr att stänga …

Propellerthrillern

S/Y Mary 5 kommentarer
propellrarjpg

En vissen blomma, och en nyutsprungen.

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. En ny motor med ett par hästkrafter mer än den förra borde rimligen betyda mer fart. Men så blev det inte i vårt fall. Tvärtom faktiskt. Vi har krupit fram i fyra knop ända sedan vi lämnade Thailand. Så lagom roligt med tanke på den investering som en ny motor innebär. Men det finns hopp. För det hela kan troligen förklaras med att den nya motorn kräver en kraftigare propeller.

Förra veckan hittade vi en firma i Kapstaden som påstod sig kunna fixa en ny propeller i vad som förhoppningsvis är rätt storlek, material och utformning. Ni anar inte hur många sätt det kan bli fel på. Men i eftermiddags kunde vi i alla fall hämta ut underverket på posten, och så här långt allt bra. Propellern ser fin ut, sitter som en smäck. Nu återstår bara att ta reda på om den funkar.

Är bladen lagom stora, är de vinklade rätt? Kommer den att ge den ökade skjuts vi hoppas på? Eller är den för kraftig, så att motorn inte orkar med? Går den tyst och fint, eller kommer den att sjunga lika högt som den gamla? Svaren på alla dessa frågor kan vi få först när båten är tillbaka i vattnet.

Sjösättning är bokad till imorgon klockan 15.00. Om arton timmar. Det känns just nu som en oändligt lång tid.

Där noshörningar pudrar näsan

S/Y Mary Lämna en kommentar
Måste man så måste man

Måste man så måste man

HLUHLUWE-iMFOLOZI, SYDAFRIKA. Vi stannar bilen för att betrakta en noshörningshona och hennes unge som betar bakom buskarna intill vägen. Nationalparken Hluhluwe-iMfolozi är känd för sina många noshörningar, och vi har redan sett flera stycken på lite avstånd. Både de trubbnosiga, och de mer ovanliga spetsnosiga. Den här lilla familjen tillhör de trubbnosiga, det är den största arten. Och de är nära, så nära att jag kan känna lukten av dem.

Honan lyfter på huvudet och tittar åt vårt håll, sedan korsar hon vägen precis framför bilen. Med ungen i hasorna. Mitt hjärta klappar fortare. Måtte vi inte gjort henne upprörd på något sätt. Djur med ungar är inte att leka med. Särskilt inte de som väger tre ton, och har ett en meter långt horn att sticka in i sidan på den de inte gillar. Ludvig lägger i backen, så vi snabbt kan retirera om det skulle behövas. Sedan håller vi andan. Till och med Otto är tyst.

De båda noshörningarna kommer upp i höjd med bilen.  Där vi förvånade ser hur de plötsligt stannar, lyfter på svansen och gör sina behov. Bara några meter från oss. Fotbollsstora kluttar som faller till marken med en duns, en efter en, för att landa i en stor hög med andra lika stora kluttar. Det är då jag förstår, vi har parkerat granne med en noshörningstoalett. Därav lukten.

Så snart de båda noshörningarna gjort sitt sprätter de med bakbenen och intar mer behörigt avstånd. Senare ser vi flera likadana toaletter längs vägen, ibland också dess brukare. Och massor av andra roliga djur; de berättar jag kanske mer om en annan dag. Men tänk att noshörningar är rumsrena, det hade vi ingen aning om.

Grannsamverkan

S/Y Mary 4 kommentarer
Dagens hjälte!

Dagens hjälte!

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Vi sover rätt länge om morgnarna. Till skillnad från 7-årige Olivier på kanadensiska grannbåten Myriam. Morgontidiga är också de apor som bor här på Zululand Yacht Club. Och imorse när Olivier satt på sin båt och väntade på att Lovis och Otto skulle vakna såg han hur några apor smög sig ombord på vår båt och snodde med sig både skor och badleksaker. Vad de nu skulle ha dem till. Men då fick Olivier fart. För här skulle minsann ingen apa komma och sno hans kompisars grejer ostraffat.

De tjuvaktiga aporna satte av in mot land med Olivier i hasorna. Och när aporna försvann upp i närmsta träd hämtade Olivier stenar som han kastade på dem, tills de släppte ner våra grejer och Olivier kunde bära tillbaka dem på båten där vi fortfarande låg och sov intet ont anande. Vilken hjälte han är. Tyvärr ska Olivier resa bort ett par veckor. Men nu kan i alla fall Ludvig och jag sluta skylla på varandra när vi inte hittar våra grejer.

Ett första vårtecken

S/Y Mary 5 kommentarer
En vävarhane bygger sitt bo

En vävarhane bygger sitt bo

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Det är hanarnas jobb att bygga boet. Det ska vara pungformat eller runt, med en öppning i botten för att förhindra översvämning och insyn från hungriga rovfåglar. När grundstommen är klar kommer honan för inspektion. Gillar hon inte det hon ser flyger hon vidare till nästa lediga bo. Utbudet är stort, det hänger redan tjogtals likadana i samma träd. Men har ingen hona godkänt ett bo inom tre dagar återstår inget annat än riva det. För att sedan bygga ett nytt på samma ställe. Större, finare och ännu bättre.

Våren är sen i Sydafrika i år. Det är kallt och regnar på tvären var varannan dag. Men vävarfåglarna låter sig inte stoppas. En koloni har slagit sig ner i ett akacia här på Zululand Yacht Club, och det råder lika febril aktivitet där som på varvet intill. Hanarna arbetar med sina bon under dygnets alla ljusa timmar. Medan honorna sitter på en gren och tittar på. Jag betraktar dem med intresse, helt klart inspirerande.