Måste man så måste man

HLUHLUWE-iMFOLOZI, SYDAFRIKA. Vi stannar bilen för att betrakta en noshörningshona och hennes unge som betar bakom buskarna intill vägen. Nationalparken Hluhluwe-iMfolozi är känd för sina många noshörningar, och vi har redan sett flera stycken på lite avstånd. Både de trubbnosiga, och de mer ovanliga spetsnosiga. Den här lilla familjen tillhör de trubbnosiga, det är den största arten. Och de är nära, så nära att jag kan känna lukten av dem.

Honan lyfter på huvudet och tittar åt vårt håll, sedan korsar hon vägen precis framför bilen. Med ungen i hasorna. Mitt hjärta klappar fortare. Måtte vi inte gjort henne upprörd på något sätt. Djur med ungar är inte att leka med. Särskilt inte de som väger tre ton, och har ett en meter långt horn att sticka in i sidan på den de inte gillar. Ludvig lägger i backen, så vi snabbt kan retirera om det skulle behövas. Sedan håller vi andan. Till och med Otto är tyst.

De båda noshörningarna kommer upp i höjd med bilen.  Där vi förvånade ser hur de plötsligt stannar, lyfter på svansen och gör sina behov. Bara några meter från oss. Fotbollsstora kluttar som faller till marken med en duns, en efter en, för att landa i en stor hög med andra lika stora kluttar. Det är då jag förstår, vi har parkerat granne med en noshörningstoalett. Därav lukten.

Så snart de båda noshörningarna gjort sitt sprätter de med bakbenen och intar mer behörigt avstånd. Senare ser vi flera likadana toaletter längs vägen, ibland också dess brukare. Och massor av andra roliga djur; de berättar jag kanske mer om en annan dag. Men tänk att noshörningar är rumsrena, det hade vi ingen aning om.