Med roddbåt genom kulisserna

Detta bildspel kräver JavaScript.

INDIAN RIVER, DOMINICA. Kolibrifåglarna flyger från blomma till blomma, med vingslag så snabba att vi nästan misstar dem för insekter. I strandbrynet letar vadarfåglarna efter något ätbart, och i trädtopparna sitter kungsfiskaren och sjunger sin vackraste sång – ackompanjerad av spelande syrsor och det knirkande ljudet från båtens åror. Annars bara tystnad, till och med Otto är tyst. 

Indian River är ingen stor flod, men fin. Kantad av träd med de mest fantastiska rotformationer. Och kronor som sluter sig över våra huvuden så att de bildar en tunnel, där det gröna bladverket silar solens strålar likt ett durkslag. Det är alldeles stilla. Inte en vindpust, inte en krusning. Nästan overkligt. Ja, vattnets yta är faktisk så klar att reflektionerna ibland överträffar verkligheten.

Indian River är den perfekta platsen för en stilla roddtur i gryningen. Men också för filminspelning. Flera scener från Pirates of the Caribbean utspelar sig här. Men det är svårt att föreställa sig, hur det såg ut när hela Hollywood-cirkusen intog den fridfulla floden. Vi måste se om de där filmerna. Kanske ska börja redan ikväll. Det passar bra. För nu regnar det igen, och blåser så att det knakar i ankarkättingen.

Vi har bara sett en bråkdel av det Domincas djupa skogar har att erbjuda. Men nu längtar vi efter strandliv. Har hört att det ska finnas vita, oändligt långa och närmast folktomma stränder på Barbuda. Så dit sätter vi kurs när vinden lättar. Kanske gör vi några korta stopp på vägen. Inte riktigt bestämt var ännu. Men som vanligt går det bra att följa oss på SPOT-kartan.

Har lagt till en hel del nya bilder i vårt bildgalleri på Flickr idag. Kolla gärna.

Doften av Dominica

Detta bildspel kräver JavaScript.

ROSEAU, DOMINICA. Otto för händerna till sin känsliga näsa. ”Jag luktar natuuur”, säger han med en belåten suck. Jag följer hans exempel, och känner en blandning och fuktig mossa och svavel. Doften av Dominicas regnskog – toppat med en lätt touche av myggmedel, och en fläkt av ganja från rastakillen vid bordet bredvid. Jag tar en klunk av min Kubuli, lutar mig tillbaka och försöker sammanfatta de senaste dagarna.

Till skillnad från de flesta andra öar i Karbien har Dominica inga vita stränder eller turkosa ankarvikar. Det håller massturismen på behörigt avstånd. I gengäld finns här något annat. Genuint vänliga människor, ett skönt avslappat gung och en alldeles fantastisk oförstörd regnskog som vi har ägnat de senaste dagarna åt att utforska.

Vi har vandrat på stigar som en gång trampats av förrymda slavar och smugglare. Jagat landkrabbor och fladdermöss. Balanserat på stockar och stenar, halkat på trädrötter, klafsat i gegga upp till vaderna. Ömsom klättrat, ömsom hasat oss fram längs branta bergsväggar. Fått vända om för broar som har rasat, och stora stenblock som blockerat vägen. Korsat otaliga forsar och vattendrag, och simmat i djupa raviner. Frusit och svettats om vart annat.  Badat i varma källor, duschat i vattenfall och kokat ägg i svavelstinkande gyttjepölar.

Dominicas regnskog är makalös, och nationalparken Morne Trois Pitons har till skillnad från många andra sevärdheter verkligen förtjänat sin plats på UNESCOs världsarvslita. Men ni som vill se hur det verkligen ser ut måste åka hit själva. Regnskogen här gör skäl för sitt namn, inte ens vår vattentäta kamera stod emot vätan. Så det blev inte så många bilder som vi hoppats på.

Nu hög tid för oss att vända landkrabborna ryggen igen, och återvända till det salta livet ombord. Imorgon seglar vi vidare mot den norra delen av ön.

BB, båt eller badkar

Badkarsbarn

Badkarsbarn

LE MARIN, MARTINIQE. Vi fick ett mejl från Sveriges Radio häromdagen, de undrade om vi inte ville vara i ett program som Stina Wollter håller i på söndagskvällarna. Hon skulle ha en gäst som fött sitt barn hemma i badkaret, med tända ljus och en sovande familj – utan sjukvårdspersonal närvarande. Jag hade först lite svårt att se kopplingen. Jag brukar visserligen lite slarvigt säga att Lovis och Otto är födda på båten, men det är inte sant. De är födda på BB, och flyttade ombord först när de var några dagar gamla. Och tur var nog det, för mina förlossningar var inte helt okomplicerade. Däremot har jag träffat en fransk kvinna som faktiskt fött två av sina fyra barn ombord på familjens segelbåt. Och det hade tydligen gått bra.

Men Stina ville inte prata om mina förlossningar, tack och lov. Hon ville istället höra hur vi ser på det här med tillit till sig själv och sin egen förmåga, med tanke på den resa vi gör. Och det är en rätt intressant fråga. För om det är något jag har lärt mig de senaste åren, så är det vilken enorm kraft jag har inom mig. När jag verkligen måste. När det inte finns någon återvändo, eller några alternativ. Och det är en rätt häftig känsla.

Lyssna på radioprogrammet här

(OBS: Vårt inslag kommer efter 1 timme och 10 minuter, i versionen utan musik.)

I final. I år igen.

Mary af Rövarhamn är en av finalisterna i Travel Blog Awards.

Tjohoo. I final i år igen.

LE MARIN, MARTINIQUE. Medan vi har varit ute till havs har någon haft vänligheten att nominera vår blogg till Bästa Reseblogg i Travel Blog Awards 2013. Och igår upptäckte jag att vi är en av finalisterna. Kul överraskning, särskilt med tanke på att vi inte hade en aning om att tävlingen pågick. Men vi måste naturligtvis försvara vår titel från förra året. Så om någon av er läsare tycker att bloggen fortfarande håller måttet, så blir vi förståss jätteglada för varje röst vi får.

Klicka här för att rösta på Bästa Reseblogg 2013

OBS: Missa inte att kolla din e-post när du har röstat. Man måste bekräfta sin e-postadress för att rösten ska godkännas.

Den som väntar på något gott



FORT-DE-FRANCE, MARTINIQUE. När vi lämnade Santa Helena skulle det dröja 25 dygn innan vi satte våra fötter på landsbacken igen. Och det var inte utan att förväntningarna var rätt höga när det var dags för landstigningen i Franska Guyana. Kourou är ingen stor metropol, men fruktmarknaden var fantastisk och barnen fick sin efterlängtade glass. Jag hoppades också på internet, för första gången sedan vi lämnade Namibia sex veckor tidigare. Men mina förhoppningar grusades snabbt. Det mobila nätverket i Franska Guyana är inte värt namnet, och något öppet wifi hittade vi aldrig.

Har man väntat så länge gör det ingen stor skillnad om man väntar lite till. Men jag måste medge att jag ändå var rätt desperat när vi närmade oss Martinique häromdagen. Så vi satte direkt kurs på viken utanför Bakoua Hotel där det enligt uppgift från Kalle på S/Y Elin skulle finnas utmärkt gratis wifi, åtminstone med karibiska mått mätt. Kalle hade rätt, och jag har äntligen kunnat ladda upp bilder igen. Ja, till och med några korta videoklipp. Jag har en hel del kvar, men ta gärna en titt redan nu.

Klicka här för att titta in i vårt bildgalleri på Flickr.

Sveriges yngsta världsomseglare

tårta

Världsomseglartårta!

FRANSKA GUYANA – MARTINIQUE. Tidigt i morse svensk tid korsade vi den väg vi seglade västerut för ganska exakt tre år sedan. Cirkeln är därmed sluten, vi har seglat jorden runt. Det är vi knappast ensamma om, men det känns ändå stort. Och det verkar faktiskt som Lovis (7) och Otto (6) just gått och blivit Sveriges yngsta världsomseglare. Genom tiderna. Båda två.

Jag frågar barnen hur det känns. ”Roligt” säger de i kör”. Jag känner mig stolt” fyller Lovis i. Det ska hon vara. Lovis med sin nyfikenhet på allt som är nytt. Och Otto som smittar oss med sitt goda humör. Båda med en fantastisk förmåga att anpassa sig till nya situationer, att aldrig protestera när vi lämnar hamn eller klaga när vädret är dåligt.

Utan barnen hade den här resan inte blivit det samma. För två vuxna vitingar är det många som inte har mycket till övers för ute i världen, men små lintottar kan ingen motstå. De bygger broar med sin blotta närvaro, och låser upp dörrar vi aldrig kunna öppna utan dem. Barn är dessutom en mycket bra ursäkt när man behöver låna en toalett, vill ställa en nyfiken fråga eller avbryta ett tråkigt samtal.

Ja, hatten av för Lovis och Otto. Bättre långseglarungar kan man inte tänka sig. De önskar sig tårta, med mycket grädde och strössel. Och glass när vi kommer i hamn. Det ska de få. Så mycket de vill! Vi har också lagt en väl skeppsrullad flaska Moët på kylning, men den får också vänta tills vi kommer fram. Det är vingligt nog som det är här ute.

Klicka här för att se videointervju med rekordhållarna

Vatten, vatten överallt

FRANSKA GUYANA – MARTINIQUE. ”Vatten, vatten överallt… men inte en droppe att dricka”. Så lyder ett berömt citat. Hemingway om jag inte minns fel. Hur som helst, så känns det nu. Vi är omringade av hav. Och det har regnat i snart två veckor, med bara några korta stunders uppehåll. Våra regnställ är genomdränkta, och båten dryper av fukt. Möglet frodas, och mossan är inte långt borta. Ja, det är verkligen vatten överallt, i överflöd. Förutom möjligen i vattentanken då.

Vi fick nyligen en fråga om hur vi gör med färskvatten ombord, så jag tänkte skriva några rader om det. De flesta moderna långfärdsbåtar är utrustade med en watermaker, en slags avsaltningsanläggning. Vi har ingen sådan apparat, den är förfärligt dyr och kräver mycket underhåll. Vi har istället två vattentankar, som tillsammans rymmer 500 liter vatten. Det är ungefär lika mycket som 2-3 medelstora badkar. Det räcker för hela familjen i två månader. Om vi snålar, och det gör vi.

Mary af Rövarhamn har varken tryckvatten, varmvattenberedare eller dusch ombord. Vi badar i havet, när temperaturen tillåter. Är det kallt värmer vi vatten på spisen. När vi kokar potatis använder vi havsvatten istället för att salta. Att diska går lika bra i saltvatten, bortsett från att osthyveln rostar. Och tvättar kläder gör vi bara i land. Men framförallt så använder vi fotpumpar, och förbrukar därför aldrig mer vatten än vi behöver.

Ibland har vi tur, och kan fylla tankarna med slang direkt vid en brygga. Men oftast är det dunkar som gäller, och ibland måste vi betala för vattnet. Vi brukar höra oss för hur lokalbefolkningen gör, dricker de vattnet i kranen eller brunnen så gör vi det också. Ibland kan vi fylla tankarna med regnvatten, under förutsättning att vi är långt från närmsta stad, flygplats eller bolmande skorsten. Vår regnsamlare kräver också att båten ligger någorlunda stilla, och att det inte blåser för mycket.

Det är viktigt att färskvattnet är rent. Inför långa överseglingar tillsätter vi ett slags konserveringsmedel för att förhindra bakterietillväxt. Men vi har också ett kolfilter på kranen för att rena vattnet och ta bort eventuell klorsmak. Det vatten vi har kvar i tanken nu är en blandning av vatten från Sydafrika, Namibia, St Helena och Franska Guyana. En ovanligt god mix faktiskt.

Ja du, Bosse. Hoppas det besvarade dina frågor. Förhoppningsvis var det även någon annan som också fann informationen intressant. Skriv gärna en rad om det är något annat ni vill vet mer om. Så länge det inte är för tekniskt. Jag tycker det är tråkigt att skriva om tekniska prylar. Så det låter jag helst bli, såvida jag inte får bra betalt : )

Djävulsön

De sista fångarna lämnade Djävulsön så sent som på 1950-talet.

De sista fångarna lämnade Djävulsön så sent som på 1950-talet.

DJÄVULSÖN, FRANSKA GUYANA. Lovis och Otto är på bästa tänkbara humör, de nästan studsar fram i de igenvuxna gångarna. Tydligt opåverkade av platsens tragiska historia far de in och ut genom taklösa celler, balanserar på trädrötter och gör parasol av stora blad. Jag försöker förklara. Hur 75000 fransmän satt fängslade här. Att mindre än tio procent kom levande härifrån.  Barnen stannar upp, lyssnar artigt och trallar sedan vidare. De är oförmögna att ta in de grymheter som utspelats här.

Det vi känner som Djävulsön från historien om Papillon består i själva verket av tre mindre öar som går under det franska samlingsnamnet Iles du Salute. Vi har ankrat i lä av Ile Royale, den enda ön som ger någorlunda skydd för Atlantens vågor. Det är också själva huvudön, dit turisterna kommer. Det var här de mest skötsamma fångarna fick bo. De som fick komma ut och arbeta i stenschakten om dagarna. Men när kvällen kom, kedjades de fast i sina celler. Öglorna finns kvar än idag.

På grannön St Joseph fanns isoleringen. Vi tar jollen dit, och finner ruinerna av en enorm anläggning.  En skylt berättar att byggnaden är stängd, på grund av rasrisk. Men taket har redan rasat in, och vi är ensamma på ön. Så vi går in, vandrar genom gång efter gång men hundratals trånga celler. Jag ryser, kan riktigt känna ångesten i de fuktiga väggarna. Nästan höra medfångarnas skrik, plågade av feberdrömmar och sadistiska fängelsevakter. Jag är inte mörkrädd, men här skulle jag inte vilja vara om natten.

På Ile St Joseph finns också den stora kyrkogården, där personalen begravdes. Fångarna däremot, de kastades i havet. Det var ett sätt att locka hajarna till ön. Ett sätt att försäkra sig om att den som lyckades rymma aldrig skulle nå land. Om fångarna mot förmodan skulle vara i stånd att simma de femton kilometerna in till fastlandet. Mot flera knops norrgående ström. I filmen lyckades Papillon fly på en säck kokosnötter, men det finns de som påstår att författaren aldrig ens befunnit sig på ön.

Fångkolonin är ännu ett oläkt sår i den franska historien. De sista fångarna lämnade så sent som på 1950-talet. Den minsta ön, Ile Diable, är fortfarande stängd för allmänheten. Vår båtgranne har trotsat förbudet. Han berättar att det är där man finner de värsta fängelsehålorna, nedgrävda under jorden. Där lär fångarna suttit instängda i tjugo dagar, i totalt mörker. Följt av tio dagar i halvskumma celler, för att de inte skulle bli blinda av mörkret.

Under fängelsetiden hölls öarna kala, för att man lättare skulle upptäcka eventuella rymlingar. Nu vandrar vi på mysiga stigar som går kors och tvärs genom tät regnskog. Stenar och trädstammar är täckta av mossa, stora aror flyger över våra huvuden och apor svingar sig i träden. Vid den övervuxna reservoaren klättrar meterlånga iguanor på klippväggarna. Här och var går en förvildad höna och sprätter, tupparna väcker oss i gryningen.

En surrealistisk känsla vilar över öarna. En känsla som förstärks av de märkliga gnagare som hoppar runt bland ruinerna. De kallas agutier och ser ut som en blandning av ekorre och hare. De verkar gilla kokosnötter, som finns i överflöd. Mangofrukter finns också rikligt, till Lovis stora förtjusning. Hon plockar de mogna frukterna under träden, och äter dem på samma sätt som aporna gör. Tar en rejäl tugga så att fruktsaften rinner, spottar ut skalet och ler med hela ansiktet.

Hamnen är inte den bästa. Tidvis rullar det så mycket att man inte kan ställa ifrån sig en kaffekopp utan att den faller omkull, som om vi vore till havs. Och ankarfästet är dåligt, vi har draggat två gånger. Men vi står ut, för vi gillar Djävulsön. Här finns hur mycket som helst att se och upptäcka, till och med en liten restaurang som serverar kylda drycker. Men att sitta fängslad här. Nä, då hade jag föredragit giljotinen.

Mary i rymdhamn

Härifrån styrs Europas raketer.

Europas raketer styrs från ett kontrollrum i Sydamerika.

KOUROU, FRANSKA GUYANA. Men är det inte farligt? frågar många. Att segla runt på haven sådär. Och jo, visst kan det vara det. Man kan råka ut för pirater, stormar och monstervågor. Segla på isberg, obemannade spökskepp, sovande valar och halvsjunkna containrar. Drabbas av blindtarmsinflammation, trilla överbord eller få bommen i huvudet. Igår lärde vi oss att det också finns en viss risk för att bli träffade av en raket.

Mary af Rövarhamn ligger sedan några dagar tillbaka ankrad i floden utanför den lilla staden Kourou i Franska Guyana. Det är regnperiod här. Det regnar nästan hela dagarna, med bara några korta uppehåll då och då. Hopplöst jobbigt när man försöker laga segel eller torka tvätt. Men en bra ursäkt att gå på museum. Rymdmuseum.

Strax utanför Kourou ligger Europas viktigaste rymdhamn. Ja, det låter konstigt. Men det här är en fransk koloni. Och ju närmare ekvatorn desto bättre skjuts österut får raketen, det sparar bränsle när man ska skicka upp satelliter till den ekvatoriala omloppsbanan. Och det är tydligen rätt vanligt, det avgår nästan en raket i månaden från Kourou. Jag tror även att det faktum att Franska Guyana är rätt glesbefolkat, och ligger långt från Frankrike spelar en viss roll. I de fall något går fel, sånt händer.

Nästa raketuppskjutning är först om tio dagar, så den missar vi tyvärr. Och barn under åtta år får inte besöka själva rymdbasen. Men museet var också spännande. Jag tyckte bäst om en utställning av fotografier som var tagna i rymden. Det är vackert där ute. Barnen gillade den 58 meter höga modellen av Ariane 5 bäst. Men LEGO-modellen av samma raket imponerande också – byggd av 120 000 bitar. Och kontrollrummet, även det i LEGO.

Mest intressant blev dock hemfärden. Vi fick lift av en tjej som jobbar som guide på själva rymdbasen. Vi passade på att fråga varför man bara visade bilder och filmklipp från uppskjutningar på museet. Varför fick vi inte se själva landningen? Svaret blev som jag befarade. Man landar inte obemannade raketer. De sprängs när de gjort sitt jobb, och de delar som inte brinner upp låter man falla ner i havet.  Det hav där vi seglar omkring lyckligt ovetandes.

Under 2014 finns minst 55 raketuppskjutningar planerade runt om på jorden. Den som har riktigt otur träffas av en rysk raket. De sänks hela, om man får tro vår guide. Utan att sprängas. Risken att vi ska träffas av en raket är inget som oroar mig nämnvärt, men känns tråkigt att än en gång få bilden av havet som en allmänt accepterad sopplats bekräftad. Det kostar drygt 20 000 kronor per kilo att skicka ut en satellit.  Arianne 5 kan lasta ungefär tio ton. Så som vanligt, när det finns mycket pengar att tjäna får miljön komma i andra hand …

Amazonas akter om tvärs

Amazonas delta från rymden

Amazonas delta sett från rymden

BRASILIENS NORDKUST. Genom världens största regnskog rinner världens största flod. Amazonasfloden, vars 6400 kilometer långa vattendrag rymmer 20 procent av världens samlade färskvatten. Denna märktiga flod som varje dag spär ut den salta Atlanten med 770 miljarder liter färskvatten. Jag har hört att dess chokladbruna vatten kan synas flera hundra sjömil ut till havs. Men det verkar inte stämma. För där befinner vi oss nu, och Atlanten är lika blå här som överallt annanstans.

Vi hade bra gärna tagit oss en närmare titt på den mäktiga floden. Segla några veckor i deltat, in genom en flodarm och ut genom en annan. Det fåtal seglare som varit där beskriver det ofta som en höjdpunkt på sin resa, men erkänner också att området har sina utmaningar. Banditer, malaria och starka tidvattenströmmar är några. Listan kan göras långt längre. Men vi har besökt illa beryktade platser förut, där gömmer sig ofta de bästa upplevelserna. Och det mesta brukar ju ordna sig bara man är lite extra försiktig. Men visst, man kan ha otur också.

Hjärnan och hjärtat har länge fört en hård och jämn kamp om huruvida vi ska besöka Amazonas eller inte. Men det var faktiskt känslan i magen som avgjorde till sist. Om vi har fattat rätt beslut lär vi nog aldrig få veta. Troligen var det fel. Man brukar sällan ångra sådant man gör, bara det man inte fick gjort. Men jag har under den här resan fått lära mig att glädjas åt det vi faktiskt får, snarare än att sörja det vi missar. Ändå har jag känt mig lite nedstämd de senaste dagarna. Nu när beslutet blivit så definitivt, när vi seglat förbi den flodarm vi skulle gått in i.

Barnen är också lite besvikna. Vi har pratat mycket om Amazonas på sistone. ”Nu slipper vi i alla fall blodiglarna”, säger Otto i ett försök att trösta. Det hjälper något. Amazonas blodiglar kan bli 30 centimeter långa, och biter sig fast med vassa tänder. De är tydligen rätt vanliga. I Amazonas bor också världens största skalbaggar och spindlar, de sistnämnda stora som familjepizzor. Till och med de vandrande pinnarna lär vara jättelika i Amazonas, 45 centimeter. Fast en sådan hade jag förståss gärna sett. Ett monster till vandrande pinne, och en rosa floddelfin. Nåja, kanske en annan gång.