En nyzeeländsk fiskares vardag

S/Y Mary 6 kommentarer


Fiskare brukar i regel vara lite buttra och tvära mot oss nöjesseglare. Vi som bara är ute och roar oss, och det gäller nästan i hela världen. Med ett tydligt undantag.  Sydön, Nya Zeeland. Där ser de med respekt på varje man och kvinna som lyckats ta sig levande i hamn. Eller ens vågat. Oavsett farkost.  Där vet fiskarnas vänlighet inga gränser.

Vi tillbringade tre månader i Nya Zeeland, och det gick inte en dag som sjöväderprognosen inte utlovade storm eller kuling i någon del av landet. Oftast i Cook Strait mellan Sydön och Nordön, eller Peysegur Point som är den sydvästligaste spetsen på Sydön. Men även om man lyckas undvika de värsta vindarna så skapar de svåra vågor i området. Fenomenala vågor.

Precis som det finns ord som kuling och storm för vindstyrka så finns det olika benämningar på vågor beroende på hur grov sjön är eller förväntas bli. Högst upp på den skalan hittar vi ”phenomenal waves”, som förekommer lite då och då i vattnen runt Nya Zeeland. Någon svensk motsvarighet till detta uttryck har jag däremot inte hittat. Kanske för att så höga vågor inte finns här.

Det hela blir inte mindre utmanande av att prognosen ibland utlovar nio meter vågor från ett håll, och sju meter dyning från ett helt annat håll. Det är faktiskt inte alls ovanligt i dessa trakter, där flera hav möts och sjön byggts under tusentals sjömil. Det är inte svårt att föreställa sig vad som händer när dessa höga vågor möter varandra, eller rullar in på grunt vatten. Annars får man en rätt bra känsla när man kollar på videon ovan.

Scenen utspelar sig i det ökända inloppet till Grey River och den lilla staden Greymouth på Sydöns västkust. Inloppet blockas av en sandbank som gör att man bara kan angöra den trygga hamnen där innanför under vissa tider. När tidvattnet står rätt, och flödet inte är för högt. Detta i kombination med stark vind och hög dyning gör det mycket farligt. Själva valde vi att gå rakt förbi Greymouth på vår väg norrut längs Sydöns västkust. Trots att vi varit till sjöss i tre dygn.

Hade prognosen utlovat sämre väder de kommande dagarna hade vi kanske fattat ett annat beslut. Det är långt mellan hamnarna här. Kanske är det också därför fiskebåtarna i videon väljer att gå in, trots svåra förhållanden. Antagligen hade de båten full av fisk, och det var ”nu eller aldrig” som gällde. Och ja, troligen har de gjort det förr. De här typen av utmaningar är en del av en nyzeeländsk fiskares vardag.

Hjälp från ovan

S/Y Mary 3 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.


MARSTRAND-HÖNÖ. Helikoptern närmar sig söderifrån. Vi startar motorn, tar ner seglen och aktiverar autopiloten. Snart ligger de rakt ovanför oss. Havsytan piskas upp av rotorbladen, ljudet är öronbedövande. Dörren i sidan på helikoptern öppnas, och två orangeklädda gubbar betraktar oss från ovan.  Man ser hur de diskuterar en lång stund. Sedan hissar de ner en kille i en lina, bromsar strax ovanför vattenytan och för honom sakta mot oss. Så nära att han kan räcka över en lina, och komma ombord.

Vi är räddade. Nåja, vi hade kanske varit räddade. Om det faktiskt hade förekommit någon nödsituation. Men så är det lyckligtvis inte. Nej, vi agerar övningsobjekt för Sjöfartsverkets räddningshelikopter. Vi var bjudna på en fest på Hönö och hade bestämt oss för att ta båten dit, när en kompis som jobbar på Sjöfartsverket frågade om helikoptergänget fick öva på oss.

Vi kommunicerar med tecken och blickar, barnen har hörselkåpor på.  Helikoptern låter något alldeles obeskrivligt mycket. Men allt går lugnt och kontrollerat till. Så här i frånlandsvind och platt sjö. Jag försöker föreställa mig samma övning i storm och tio meter vågor. Långt ute på havet. I skarpt läge. När båten rullar än hit, än dit. Om någon är skadad, eller om båten håller på att sjunka. Det hoppas jag vi slipper uppleva.

Manövern upprepas ännu en gång. Innan ytbärgaren lyfter på handen, tackar för sig och vinschas upp i helikoptern. ”Vad fort det gick. Jag hann inte ens erbjuda killen en kopp kaffe”, tänker jag när jag ser helikoptern försvinna bakom oss. Vi vinkar glatt efter dem, och tittar sedan på varandra. Besättningen är rörande överens, det här var ju riktigt spännande. Sedan sätter vi segel och fortsätter söderut. Mot Hönö, och festen.

Team SCA seglar igen

S/Y Mary Lämna en kommentar

Detta inlägg är sponsrat av Team SCA

Team SCA har gjort en video där de reflekterar över sitt deltagande i Volvo Ocean Race – världens tuffaste havskappsegling. Tjejerna pratar mycket om tid. Det är intressant, för just tid har varit ett centralt begrepp även under vår resa. Fast på ett helt annat sätt.

För oss är gott om tid en förutsättning för att alla i besättningen ska känna sig trygga och trivas ombord. Tid för reflektion och återhämtning, tid att stanna upp och känna efter. Tid att ta hand om båten och varandra. Tid att avvakta, och invänta rätt väder. Tid att förbereda sig, och fatta kloka beslut. Men om vi kommer fram en vecka tidigare eller senare kan kvitta, det viktiga är att ha trevligt under tiden.

I Volvo Ocean Race däremot, där för man en ständig kamp mot tiden. Där gäller det att prestera maximalt varje minut. Där räknas varje sekund – under nio månader, dygnet runt, i ur och skur. Ja, det är inte svårt att föreställa sig att detta medför en extrem psykisk press. Sömnbrist och sjösjuka lär inte underlätta. Men det är också detta som gör att tjejer faktiskt kan tävla på nästan samma villkor som killar i ett av världens mest krävande idrottsevenemang. Det är häftigt.

Visst, killarna har kanske något bättre fysiska förutsättningar. Men här är det lika mycket strategi, uthållighet och psykisk styrka som gäller. Och förmågan att hålla samman och fatta svåra beslut i pressade situationer. Detta bevisade tjejerna i Team SCA på ett fantastiskt sätt. De tog sig inte bara runt, utan vann också en av delsträckorna. Trots att den långa manliga dominansen gett männen betydligt mer erfarenhet av den här typen av kappsegling.

Nu hoppas vi att tjejerna är tillbaka i Volvo Ocean Race för att stanna. Personligen hoppas jag vi får se fler mixade besättningar nästa gång. Det vore kul. Om två år vet vi. Men redan nu i helgen är det dags för nästa utmaning för Team SCA. Rolex Fastnet Race, den 15 augusti 2015. Klockan tickar.

This social campaign is powered by REDPILL

När Lovis har bestämt sig

S/Y Mary 10 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

 MARSTRAND, BOHUSLÄN. ”Kom igen Lovis, det är seglarskola idag. Ät upp din frukost nu.” Ungen hänger med huvudet. ”Det är ju ni som vill att jag ska gå på seglarskola”, svarar hon och blänger på mig. Orden tar hårt. Är det verkligen så illa? Jag måste tänka efter. Visst, det var nog mitt förslag, det var det. Men hon protesterade inte, inte då. Hon sa att hon ville, visst gjorde hon det. Det är jag helt säker på.

Lovis har ett lite besvärligt humör. Hon är vansinnigt envis. Oftast använder hon den envisheten på ett positivt sätt. Men när hon bestämt sig för att ställa sig på tvären och sura, så finns det inte mycket man kan göra för att få henne att ändra sig. Då blir det ofta värre. Det betyder inte att hon inte kan ändra sig, men det måste komma på eget initiativ.

Men vill du inte lära dig segla?” försöker jag försiktigt. ”Jo. Men jag hade hellre stannat hos farmor och farfar på Rövarhamn, och lekt med kusinerna. Som Otto.”  Aha, det var där skon klämde.  Bra. Det är inte själva seglingen i sig som hon är emot.  Då finns det fortfarande hopp. ”Men jag vill inte sitta ensam i båten”, lägger hon till. Lovis är nervös, tror att alla förväntar sig att hon redan kan segla.

Lovis älskar havet och sin båt. Men det är ju inte hon som seglat runt jorden, det är ju vi. Ludvig och jag. Lovis och Otto har ju mest hängt på. Visst, de har säkert snappat upp ett och annat. Men det är stor skillnad på en 17-tons stålbåt, och en optimistjolle på 35 kilo. Jag försäkrar henne att det här är en kurs för nybörjare. Man behöver inte kunna ett dugg. Det är ok.

Efter uppropet blir föräldrarna ombedda att gå hem. Lovis kröker ryggen, och tittar rakt ner i marken. Om det är för att hon är sur, blyg eller nervös är svårt att avgöra. Kanske alla tre. Jag skuffar på några andra barn så det blir en plats ledig på bänken, och ser till att hon sätter sig där. Sedan går jag. Det gör ont i hjärtat, men det här måste hon fixa själv. Hon måste bestämma sig. Det är så hon funkar.

Sju timmar senare är det dags för hämtning. Jag är beredd på värsta. Men ungen lyser som en sol. Orden bubblar ur henne. Tre dagar senare rundar Lovis Marstrandsön. Ensam, i en liten optimistjolle. Stolt som en tupp. Att hon trodde att det var Koön hon rundade är en annan femma. Nu kan hon segla, navigeringen tar vi en annan gång.

Kulturkrock

S/Y Mary 24 kommentarer
Insjökräftor ratas av västkustborna.

Insjökräftor ratas av västkustborna.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Ibland behöver man inte resa särskilt långt för att uppleva kulturkrockar. Malmö till Marstrand kan räcka. Som igår, när jag fick syn på en reklamskylt utanför Coop på Koön. Kräftor 69 kronor kilot, stod det.  Utan att tänka lyfte jag luren och ringde till Tobias, vår infödde båtgranne. Vi hade tidigare på dagen pratat om att äta middag tillsammans. Entusiastiskt framförde jag mitt förslag om en spontan kräftskiva.

”Vad sa du att de kostade?” frågade Tobias. Jag upprepade. ”Men är det inte sådana där insjökräftor då?” Jag bekräftade, det var det så klart. Det blev tyst i andra änden. ”Du, sådana äter inte vi här”, sa han efter en stund. ”Vi äter bara havskräftor.” Jag hörde på tonen att jag lika gärna kunnat föreslå att vi skulle äta hund till middag, det hade varit lika främmande. ”Nähä, inte det nej” svarade jag snopet. Jag kände mig förlägen och lite upprörd på samma gång. Vilket snobberi. Även om man bor i Marstand kan väl vanligt folk äta några insjökräftor en tisdagskväll. Det trodde i alla fall jag, men så är det tydligen inte.

Senare på dagen åt jag lunch på Ludvigs jobb. Jag råkade nämna saken, och blev nerröstad ännu en gång. Av kollegerna. ”Riktiga havskräftor ska det vara, annars kan man lika gärna låta bli.” Någon hade aldrig smakat insjökräftor, och hade inte heller för avsikt att göra det. ”De smakar ju lera.” De andra nickar instämmande. Och hur kan ni veta det? tänkte jag. Men Ludvig hann sparka mig på smalbenet innan jag sa något mer. Han hade rätt, det var inte lönt. De skulle inte låta sig omvändas.

Själv har jag inget emot havskräftor. Tvärtom, det är mycket gott. Men så kostar de också sex gånger så mycket som vanliga importerade insjökräftor. Men varför jämföra? Det ena behöver väl inte utesluta det andra. Det vore som att inte äta falukorv då och då, eftersom älgstek är godare. Eller hummer. Vi åt hummer till frukost, lunch och middag förra sommaren. i Maine och Nova Scotia. Det var himmelskt gott. Men insjökräftorna blev inte mindre goda för det. Vare sig de svenska eller kinesiska.

Men det verkar ligga djupt rotat in kulturen här. Att sötvattenkräftor är äckliga, det är något man lär sig som barn. Något som går i arv, från generation till generation. Det blir svårt att ändra på. Men lite synd är det allt. Eftersom det betyder att ingen här kommer vilja ha en vanlig svulstig kräftskiva med oss, en sån med stora berg av knallröda kräftor, fula partyhattar och glada papperslyktor. Nåja, vi kanske kan leta reda på några andra utbölingar som vi kan slå oss ihop med. I Kroken är det ändå ingen som ser.

Förmiddagarna med Otto

S/Y Mary 6 kommentarer
Tapper badpojke

Tapper badpojke

TJUVKIL, BOHUSLÄN. Otto tar sista mackan i handen, sticker fötterna i tofflorna och försvinner ut genom dörren. Jag har redan packat badkläderna. Klockan är tio över nio och det är dags att gå till simskolan.  Vi följer grusvägen norrut. Bort mot berget, där ekarna sluter sig ovanför oss likt en grön tunnel.

Vid tunnels slut hägrar havet. Och skärgården. Här svänger vi höger, vid öppningen i gärdsgården, bort mot den röda lilla stugan och de rosa malvorna. Stigen fortsätter genom fårhagen, som ligger inklämd mellan det branta berget i öster och de vindpinade havsklipporna i väster. I skrevorna hukar enebuskar och nyponris.

Vi smyger fram. Ändå skuttar lammen förskräckt åt sidan när vi närmar oss. De borde känna igen oss. Vi har gått här flera gånger om dagen de senaste veckorna. Men icke, de bräker nervöst och söker skydd i buskarna.

Hagen slutar vid en skogsdunge. Här kantas stigen av blåbär, innan den fortsätter ut mot Marstrandsvägen genom ett stort fält av vildhallon. Vi nöjer oss med några bär i farten, i vetskapen om att vi kan plocka fler på vägen tillbaka. När vi inte har en tid att passa.

Otto småspringer vid min sida. Han är den enda jag vet som kan springa och prata samtidigt. Han pratar oavbrutet. Vetgirig som få, och bubblande glad. Frågar om allt han ser och hör. För honom är den svenska naturen lika ny och spännande som ett främmande land.

Snart är vi framme vid Tjuvkils böljande strandängar. Vi vandrar genom ett fält av meterhöga blommor som vajar i vinden. Koladoftande älggräs till vänster, och lila rallarros till höger. Och där framme, vid stigens slut, där breder havsklipporna ut sig.

Vi är framme. Framme vid badplatsen, och den långa badbryggan som leder ut på djupt vatten. De andra barnen är redan där, kurar ihop för samling i badföreningens bod. ”Idag är det ännu kallare i vattnet”, berättar simfröken. 16,5 grader. Jag ryser vid tanken. Jag har blivit en riktig badkruka – bortskämd efter åren i tropikerna.

Skärgården skyddar från havsdyning. Men det blåser kalla friska vindar från väster, korta krabba vågor rullar in mot klipporna. Så har det varit varje dag nu, i två veckor. Varje dag utom en. Men simfröken anpassar övningarna efter rådande förhållanden, och barnen är tappra. Utvecklas sakta med säkert, blir säkrare för var dag som går.

Efter badet kurar Otto ihop under en filt i solen, i lä bakom stenmuren.  Han fryser så han skakar, men pratar lika mycket för det. Pratar, dricker saft och byter om i lugn och ro. Sedan vänder vi hemåt igen.  Det tar närmare en timme att gå den halva kilometern. Men det kvittar. Det är sommarlov, och vi har all tid i världen.

Glassig frukost

S/Y Mary 10 kommentarer
Oväntat besök

Oväntat besök

INSTÖN, BOHUSLÄN. I morse låg vi förtöjda vid en klippa på norra Instön när en svart ribbåt närmade sig vår vik. Men vad var det som fladdrade i aktern? Kunde det verkligen vara? Ja, det verkade faktiskt så. En reklamflagga för Triumf Glass.

Glassbil har ju funnits länge. Men att få besök av en glassbåt kändes speciellt. Ja, för grabbarna i ribben visade sig mycket riktigt sälja just glass. Men också frukostfrallor, morgontidningen, kylda drycker och jordgubbar. Allt man kan tänkas sakna i en naturhamn.

Så kom det sig att barnen avslutade dagens frukost med varsin glass, fortsatt iklädda sina pyjamasar. Medan Ludvig och jag delade en liter färska jordgubbar på de solvarma klipporna. Ljuvligt gott, och härligt oväntat. Precis vår typ av lyx.

Avseglingen

S/Y Mary 3 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.


LÅNGEDRAG, GÖTEBORG. ”Men vi kan ju inte vinka av dem utan tutan. Tutan måste med.” Jag sliter åt mig kameran, ber Ludvig göra barnen klara och slänger mig in i bilen. Det är dagen då vännerna på S/Y Swededreams inleder sitt livs äventyr. Den stora avseglardagen. Men ingen avsegling utan tuta. Mary’s gamla mässingslur måste med – att vi inte tänkte på det tidigare.

Klockan är redan kvart över två. De avseglar klockan fyra, och det är långt till Långedrag om vi ska ut till båten i Marstrand för att hämta tutan först. Men det borde gå, om vi tajmar Kornhallsfärjan – genvägen till Göteborg. Om vi tänjer lite på hastighetsbegränsningarna. Och jodå, vi hinner. Tio i fyra är vi framme i Långedrag. Småspringer ut på piren – med tutan i högsta hugg.

Lovis och Otto försvinner snabbt in i Swededreams kajuta för en sista lekstund med barnen ombord. Ludvig och jag blir kvar i folksamlingen på piren. Ett femtiotal personer har kommit för att ta farväl. Folk står uppradade på den smala kajen, i väntan på en sista kram från avseglarna. Nära och kära, och allehanda nyfikna är där. Båtgrannar, kolleger, vänner, syskon, kusiner. Och morfar.

En våg av känslor drar över mig. Sorgen över att lämna. Utmattningen, allvaret och den oändliga tröttheten. Men också lyckan. Frihetskänslan, spänningen och lättnaden. Lättnaden över äntligen vara på väg. Känslan av att ha hela världen för sina fötter. Allt kommer tillbaka till mig. Det är som att backa fem år i tiden. Tillbaka till vår egen avsegling.

”Mamma, vi fick inte leka mer. De ska segla nu”. Det är Otto som väcker mig ur mina dagdrömmar. Swededreams håller på att utrymmas. Flytvästarna har åkt fram, och landgången dragits undan. Någon hjälper till att koppla ur strömkabeln, en annan lossar förtöjningarna. Det är dags.

Lovis och Otto turas om att blåsa i luren när Swededreams glider ut ur hamnen. Barnen blåser fanfar, och tutar för glatta livet. Och vi andra vinkar med medhavda vita handdukar (i brist på näsdukar). Jag tittar länge efter båten, och gråter en skvätt. Av glädje, sorg och saknad. Vår egen, och deras.

Sedan går vi tillbaka till bilen och styr mot närmsta byggmarknad. Vi ska titta på kakel, kakel till vårt hus.

Tjejbåten från insidan

S/Y Mary 4 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

MARSTRAND, SVERIGE. ”Alltså, jag tycker Mary är mycket finare. Den där båten var så omysig på något sätt. Så kal, och grå.” Så sammanfattar Claudia gårdagens besök ombord på SCA-båten. Claudia är Lovis och Ottos kusin som bor hos oss den här veckan. Och jag måste nog ge henne rätt. Att kalla SCA-båten för mysig vore fel. Men shit, alltså. Vilken häftig båt.

Jag har sneglat på henne i flera dagar nu, där hon legat tvärs över sundet mindre än 100 meter bort från Mary af Rövarhamn. Självaste SCA-båten. Volvo Ocean Race stjärna. Den rosa tjejbåten. Jag har alltid velat veta hur en VOR-båt ser ut inuti. Så vi fattade mod till oss att fråga om det gick an att få komma ombord. Fråga duger ju.

Det funkade, och vi fick ingen mindre än Anna-Lena Elled som vår guide – den svenska reportern ombord.  Det var lite extra kul att få höra just henne berätta om det spartanska och stundtals hårda livet ombord.  Och få se var de tolv tjejerna i besättningen turades om att sova, gå på toaletten, laga mat, navigera.

Jag försökte föreställa mig hur det kan ha varit där nere under däck. Vardagen ombord, när båten dundrade fram i 20-30 knop på några av världens tuffaste vatten. Fukten, kylan. Tröttheten. Den frystorkade maten, hygienen, toalettbesöken.  Och alla prylar som skulle stuvas om vid varje slag och vindstyrka, allt för att optimera vikten. Maximera farten.

Mitt i allt detta skötte Anna-Lena ett jobb. Hon fotograferade, filmade, skrev artiklar, redigerade film. Trotsade sjösjukan, och basunerade ut tjejernas historia över världen.  ”Visst, det var jobbigt ibland. Men det är samtidigt det bästa jag gjort”, berättade hon. Jag funderar på om jag själv hade klarat det, att göra det Anna-Lena gjorde.

Att segla båten, att leva ombord. Det hade jag nog fixat, om jag var tränad för det. Men att sitta där mitt i kaoset, och sköta ett ”vanligt skrivbordsjobb”.  Det tror jag inte. Eller jo, kanske. Människan är förvånansvärt anpassningsbar. ”Jag tvekade aldrig”, sa Anna-Lena. Det kan jag förstå. Vissa saker tackar man inte nej till.

Jag är inte särskilt intresserad av kappsegling, det kan jag erkänna. Men det här kan jag relatera till, och hysa stor respekt för. Havet kan vara grymt, och det är en fantastisk prestation bara att ta sig runt. Och Anna-Lenas egen insats är väl så imponerande – även om hon inte fick hjälpa till med själva seglingen. Den nu avlidne Magnus Olsson, Team SCAs mentor, skulle varit stolt.

Så tack Anna-Lena. För visningen, och för utmärkt rapportering från världens hav. Det var en stor upplevelse.  Men särskilt mysigt ombord, nej det var det faktiskt inte.

Systrar till salu

S/Y Mary 9 kommentarer
Northern Light på Hälsö

Northern Light senast siktad på Hälsö.

Vi hade just lämnat Volvo Ocean Race-båtarna bakom oss och fortsatt norrut genom Stora Kalvsund när Ludvig plötsligt utbrast: ”Där ligger ju Northern Light”. Och minsann. Där låg hon faktiskt. I den lilla hamnen på Hälsös östra sida. Mary’s världsberömda systerbåt. Northern Light, Sveriges kanske mest välkända långfärdsbåt. Båten som övervintrat i Antarktis, och seglat flera varv runt jorden. Rolf Bjelkes och Deborah Shapiros röda Joshua.

Northern Light är samma båttyp som Mary af Rövarhamn, om än något modifierad. Och det, mina damer och herrar, är inte vilken båttyp som helst. Den första deltog i världens första solokappsegling non-stop runt jorden. Sunday Times Golden Globe Race 1968. Ägaren Bernard Moitessier ledde stort men trivdes så bra där ute och fortsatte ett halvt varv till runt jorden. Han diskvalificerades därmed, och vinsten gick istället till britten Robin Knox Johnston som senare adlades för sin insats. Ingen annan deltagare tog sig i mål.

Åren efter det berömda racet byggdes ett sjuttiotal likadana båtar som Moitessiers på Meta-varvet utanför Tarare i Frankrike. En av dessa köpte alltså svensken Rolf Bjelke. En annan beställdes av Urs Rickli, schweizaren som lät bygga vår båt. Hur många av de övriga som seglar än idag vet vi inte. Men vi har sett ett tiotal under resan. Ytterligare tre finns i Sverige, som vi känner till. Felicia i Brantevik, Soft i Stockholm och Vidania i Grundsund.

Vi har haft kontakt med Rolf Bjelke och Deborah Shapiro i mer  än 15 år nu. Från och till, via telefon och mejl. Men våra vägar har aldrig korsats. Inte förrän nu. För ja, vi la så klart om kursen tvärt, för att få oss en närmare titt på den röda pärlan. Och vilka stod inte där och tog emot våra tampar, om inte Rolf och Deborah själva. Livs levande. Så kul, att äntligen få ses i verkliga livet.

Rolf och Deborah berättade att de ägnar sommaren åt att återställa Northern Light till det skick de själva skulle vilja ha henne. Och det säger en hel del, för noggrannare människor får man leta efter. Till hösten seglar hon sedan till ostkusten där paret har köpt ett litet hus. Ja, Sveriges mesta långseglare har blivit landkrabbor – precis som vi. Men till skillnad från oss har de bestämt sig för att sälja båten.

En fågel viskade nyligen att även Joshuan i Brantevik kan komma ut på marknaden inom kort. Tänk, två Joshuas till salu på så nära håll. Vilket drömläge. Oss tog det tre år att hitta vår Joshua, en båtjakt som tog oss runt hela Frankrikes kust, och ända bort till Malaysia och tillbaka innan vi slutligen hittade henne på Teneriffa.

Varken Northern Light eller Felicia har annonserats ut ännu, vad vi känner till. Men ni som är seriöst intresserade får gärna höra av er så förmedlar vi kontakten.