Detta bildspel kräver JavaScript.

MARSTRAND, SVERIGE. ”Alltså, jag tycker Mary är mycket finare. Den där båten var så omysig på något sätt. Så kal, och grå.” Så sammanfattar Claudia gårdagens besök ombord på SCA-båten. Claudia är Lovis och Ottos kusin som bor hos oss den här veckan. Och jag måste nog ge henne rätt. Att kalla SCA-båten för mysig vore fel. Men shit, alltså. Vilken häftig båt.

Jag har sneglat på henne i flera dagar nu, där hon legat tvärs över sundet mindre än 100 meter bort från Mary af Rövarhamn. Självaste SCA-båten. Volvo Ocean Race stjärna. Den rosa tjejbåten. Jag har alltid velat veta hur en VOR-båt ser ut inuti. Så vi fattade mod till oss att fråga om det gick an att få komma ombord. Fråga duger ju.

Det funkade, och vi fick ingen mindre än Anna-Lena Elled som vår guide – den svenska reportern ombord.  Det var lite extra kul att få höra just henne berätta om det spartanska och stundtals hårda livet ombord.  Och få se var de tolv tjejerna i besättningen turades om att sova, gå på toaletten, laga mat, navigera.

Jag försökte föreställa mig hur det kan ha varit där nere under däck. Vardagen ombord, när båten dundrade fram i 20-30 knop på några av världens tuffaste vatten. Fukten, kylan. Tröttheten. Den frystorkade maten, hygienen, toalettbesöken.  Och alla prylar som skulle stuvas om vid varje slag och vindstyrka, allt för att optimera vikten. Maximera farten.

Mitt i allt detta skötte Anna-Lena ett jobb. Hon fotograferade, filmade, skrev artiklar, redigerade film. Trotsade sjösjukan, och basunerade ut tjejernas historia över världen.  ”Visst, det var jobbigt ibland. Men det är samtidigt det bästa jag gjort”, berättade hon. Jag funderar på om jag själv hade klarat det, att göra det Anna-Lena gjorde.

Att segla båten, att leva ombord. Det hade jag nog fixat, om jag var tränad för det. Men att sitta där mitt i kaoset, och sköta ett ”vanligt skrivbordsjobb”.  Det tror jag inte. Eller jo, kanske. Människan är förvånansvärt anpassningsbar. ”Jag tvekade aldrig”, sa Anna-Lena. Det kan jag förstå. Vissa saker tackar man inte nej till.

Jag är inte särskilt intresserad av kappsegling, det kan jag erkänna. Men det här kan jag relatera till, och hysa stor respekt för. Havet kan vara grymt, och det är en fantastisk prestation bara att ta sig runt. Och Anna-Lenas egen insats är väl så imponerande – även om hon inte fick hjälpa till med själva seglingen. Den nu avlidne Magnus Olsson, Team SCAs mentor, skulle varit stolt.

Så tack Anna-Lena. För visningen, och för utmärkt rapportering från världens hav. Det var en stor upplevelse.  Men särskilt mysigt ombord, nej det var det faktiskt inte.