7. Sydafrika-Karibien

BB, båt eller badkar

S/Y Mary 7 kommentarer
Badkarsbarn

Badkarsbarn

LE MARIN, MARTINIQE. Vi fick ett mejl från Sveriges Radio häromdagen, de undrade om vi inte ville vara i ett program som Stina Wollter håller i på söndagskvällarna. Hon skulle ha en gäst som fött sitt barn hemma i badkaret, med tända ljus och en sovande familj – utan sjukvårdspersonal närvarande. Jag hade först lite svårt att se kopplingen. Jag brukar visserligen lite slarvigt säga att Lovis och Otto är födda på båten, men det är inte sant. De är födda på BB, och flyttade ombord först när de var några dagar gamla. Och tur var nog det, för mina förlossningar var inte helt okomplicerade. Däremot har jag träffat en fransk kvinna som faktiskt fött två av sina fyra barn ombord på familjens segelbåt. Och det hade tydligen gått bra.

Men Stina ville inte prata om mina förlossningar, tack och lov. Hon ville istället höra hur vi ser på det här med tillit till sig själv och sin egen förmåga, med tanke på den resa vi gör. Och det är en rätt intressant fråga. För om det är något jag har lärt mig de senaste åren, så är det vilken enorm kraft jag har inom mig. När jag verkligen måste. När det inte finns någon återvändo, eller några alternativ. Och det är en rätt häftig känsla.

Lyssna på radioprogrammet här

(OBS: Vårt inslag kommer efter 1 timme och 10 minuter, i versionen utan musik.)

I final. I år igen.

S/Y Mary 16 kommentarer
Mary af Rövarhamn är en av finalisterna i Travel Blog Awards.

Tjohoo. I final i år igen.

LE MARIN, MARTINIQUE. Medan vi har varit ute till havs har någon haft vänligheten att nominera vår blogg till Bästa Reseblogg i Travel Blog Awards 2013. Och igår upptäckte jag att vi är en av finalisterna. Kul överraskning, särskilt med tanke på att vi inte hade en aning om att tävlingen pågick. Men vi måste naturligtvis försvara vår titel från förra året. Så om någon av er läsare tycker att bloggen fortfarande håller måttet, så blir vi förståss jätteglada för varje röst vi får.

Klicka här för att rösta på Bästa Reseblogg 2013

OBS: Missa inte att kolla din e-post när du har röstat. Man måste bekräfta sin e-postadress för att rösten ska godkännas.

Den som väntar på något gott

S/Y Mary 3 kommentarer



FORT-DE-FRANCE, MARTINIQUE. När vi lämnade Santa Helena skulle det dröja 25 dygn innan vi satte våra fötter på landsbacken igen. Och det var inte utan att förväntningarna var rätt höga när det var dags för landstigningen i Franska Guyana. Kourou är ingen stor metropol, men fruktmarknaden var fantastisk och barnen fick sin efterlängtade glass. Jag hoppades också på internet, för första gången sedan vi lämnade Namibia sex veckor tidigare. Men mina förhoppningar grusades snabbt. Det mobila nätverket i Franska Guyana är inte värt namnet, och något öppet wifi hittade vi aldrig.

Har man väntat så länge gör det ingen stor skillnad om man väntar lite till. Men jag måste medge att jag ändå var rätt desperat när vi närmade oss Martinique häromdagen. Så vi satte direkt kurs på viken utanför Bakoua Hotel där det enligt uppgift från Kalle på S/Y Elin skulle finnas utmärkt gratis wifi, åtminstone med karibiska mått mätt. Kalle hade rätt, och jag har äntligen kunnat ladda upp bilder igen. Ja, till och med några korta videoklipp. Jag har en hel del kvar, men ta gärna en titt redan nu.

Klicka här för att titta in i vårt bildgalleri på Flickr.

Sveriges yngsta världsomseglare

S/Y Mary 29 kommentarer
tårta

Världsomseglartårta!

FRANSKA GUYANA – MARTINIQUE. Tidigt i morse svensk tid korsade vi den väg vi seglade västerut för ganska exakt tre år sedan. Cirkeln är därmed sluten, vi har seglat jorden runt. Det är vi knappast ensamma om, men det känns ändå stort. Och det verkar faktiskt som Lovis (7) och Otto (6) just gått och blivit Sveriges yngsta världsomseglare. Genom tiderna. Båda två.

Jag frågar barnen hur det känns. ”Roligt” säger de i kör”. Jag känner mig stolt” fyller Lovis i. Det ska hon vara. Lovis med sin nyfikenhet på allt som är nytt. Och Otto som smittar oss med sitt goda humör. Båda med en fantastisk förmåga att anpassa sig till nya situationer, att aldrig protestera när vi lämnar hamn eller klaga när vädret är dåligt.

Utan barnen hade den här resan inte blivit det samma. För två vuxna vitingar är det många som inte har mycket till övers för ute i världen, men små lintottar kan ingen motstå. De bygger broar med sin blotta närvaro, och låser upp dörrar vi aldrig kunna öppna utan dem. Barn är dessutom en mycket bra ursäkt när man behöver låna en toalett, vill ställa en nyfiken fråga eller avbryta ett tråkigt samtal.

Ja, hatten av för Lovis och Otto. Bättre långseglarungar kan man inte tänka sig. De önskar sig tårta, med mycket grädde och strössel. Och glass när vi kommer i hamn. Det ska de få. Så mycket de vill! Vi har också lagt en väl skeppsrullad flaska Moët på kylning, men den får också vänta tills vi kommer fram. Det är vingligt nog som det är här ute.

Klicka här för att se videointervju med rekordhållarna

Vatten, vatten överallt

S/Y Mary 8 kommentarer

FRANSKA GUYANA – MARTINIQUE. ”Vatten, vatten överallt… men inte en droppe att dricka”. Så lyder ett berömt citat. Hemingway om jag inte minns fel. Hur som helst, så känns det nu. Vi är omringade av hav. Och det har regnat i snart två veckor, med bara några korta stunders uppehåll. Våra regnställ är genomdränkta, och båten dryper av fukt. Möglet frodas, och mossan är inte långt borta. Ja, det är verkligen vatten överallt, i överflöd. Förutom möjligen i vattentanken då.

Vi fick nyligen en fråga om hur vi gör med färskvatten ombord, så jag tänkte skriva några rader om det. De flesta moderna långfärdsbåtar är utrustade med en watermaker, en slags avsaltningsanläggning. Vi har ingen sådan apparat, den är förfärligt dyr och kräver mycket underhåll. Vi har istället två vattentankar, som tillsammans rymmer 500 liter vatten. Det är ungefär lika mycket som 2-3 medelstora badkar. Det räcker för hela familjen i två månader. Om vi snålar, och det gör vi.

Mary af Rövarhamn har varken tryckvatten, varmvattenberedare eller dusch ombord. Vi badar i havet, när temperaturen tillåter. Är det kallt värmer vi vatten på spisen. När vi kokar potatis använder vi havsvatten istället för att salta. Att diska går lika bra i saltvatten, bortsett från att osthyveln rostar. Och tvättar kläder gör vi bara i land. Men framförallt så använder vi fotpumpar, och förbrukar därför aldrig mer vatten än vi behöver.

Ibland har vi tur, och kan fylla tankarna med slang direkt vid en brygga. Men oftast är det dunkar som gäller, och ibland måste vi betala för vattnet. Vi brukar höra oss för hur lokalbefolkningen gör, dricker de vattnet i kranen eller brunnen så gör vi det också. Ibland kan vi fylla tankarna med regnvatten, under förutsättning att vi är långt från närmsta stad, flygplats eller bolmande skorsten. Vår regnsamlare kräver också att båten ligger någorlunda stilla, och att det inte blåser för mycket.

Det är viktigt att färskvattnet är rent. Inför långa överseglingar tillsätter vi ett slags konserveringsmedel för att förhindra bakterietillväxt. Men vi har också ett kolfilter på kranen för att rena vattnet och ta bort eventuell klorsmak. Det vatten vi har kvar i tanken nu är en blandning av vatten från Sydafrika, Namibia, St Helena och Franska Guyana. En ovanligt god mix faktiskt.

Ja du, Bosse. Hoppas det besvarade dina frågor. Förhoppningsvis var det även någon annan som också fann informationen intressant. Skriv gärna en rad om det är något annat ni vill vet mer om. Så länge det inte är för tekniskt. Jag tycker det är tråkigt att skriva om tekniska prylar. Så det låter jag helst bli, såvida jag inte får bra betalt : )

Djävulsön

S/Y Mary 8 kommentarer
De sista fångarna lämnade Djävulsön så sent som på 1950-talet.

De sista fångarna lämnade Djävulsön så sent som på 1950-talet.

DJÄVULSÖN, FRANSKA GUYANA. Lovis och Otto är på bästa tänkbara humör, de nästan studsar fram i de igenvuxna gångarna. Tydligt opåverkade av platsens tragiska historia far de in och ut genom taklösa celler, balanserar på trädrötter och gör parasol av stora blad. Jag försöker förklara. Hur 75000 fransmän satt fängslade här. Att mindre än tio procent kom levande härifrån.  Barnen stannar upp, lyssnar artigt och trallar sedan vidare. De är oförmögna att ta in de grymheter som utspelats här.

Det vi känner som Djävulsön från historien om Papillon består i själva verket av tre mindre öar som går under det franska samlingsnamnet Iles du Salute. Vi har ankrat i lä av Ile Royale, den enda ön som ger någorlunda skydd för Atlantens vågor. Det är också själva huvudön, dit turisterna kommer. Det var här de mest skötsamma fångarna fick bo. De som fick komma ut och arbeta i stenschakten om dagarna. Men när kvällen kom, kedjades de fast i sina celler. Öglorna finns kvar än idag.

På grannön St Joseph fanns isoleringen. Vi tar jollen dit, och finner ruinerna av en enorm anläggning.  En skylt berättar att byggnaden är stängd, på grund av rasrisk. Men taket har redan rasat in, och vi är ensamma på ön. Så vi går in, vandrar genom gång efter gång men hundratals trånga celler. Jag ryser, kan riktigt känna ångesten i de fuktiga väggarna. Nästan höra medfångarnas skrik, plågade av feberdrömmar och sadistiska fängelsevakter. Jag är inte mörkrädd, men här skulle jag inte vilja vara om natten.

På Ile St Joseph finns också den stora kyrkogården, där personalen begravdes. Fångarna däremot, de kastades i havet. Det var ett sätt att locka hajarna till ön. Ett sätt att försäkra sig om att den som lyckades rymma aldrig skulle nå land. Om fångarna mot förmodan skulle vara i stånd att simma de femton kilometerna in till fastlandet. Mot flera knops norrgående ström. I filmen lyckades Papillon fly på en säck kokosnötter, men det finns de som påstår att författaren aldrig ens befunnit sig på ön.

Fångkolonin är ännu ett oläkt sår i den franska historien. De sista fångarna lämnade så sent som på 1950-talet. Den minsta ön, Ile Diable, är fortfarande stängd för allmänheten. Vår båtgranne har trotsat förbudet. Han berättar att det är där man finner de värsta fängelsehålorna, nedgrävda under jorden. Där lär fångarna suttit instängda i tjugo dagar, i totalt mörker. Följt av tio dagar i halvskumma celler, för att de inte skulle bli blinda av mörkret.

Under fängelsetiden hölls öarna kala, för att man lättare skulle upptäcka eventuella rymlingar. Nu vandrar vi på mysiga stigar som går kors och tvärs genom tät regnskog. Stenar och trädstammar är täckta av mossa, stora aror flyger över våra huvuden och apor svingar sig i träden. Vid den övervuxna reservoaren klättrar meterlånga iguanor på klippväggarna. Här och var går en förvildad höna och sprätter, tupparna väcker oss i gryningen.

En surrealistisk känsla vilar över öarna. En känsla som förstärks av de märkliga gnagare som hoppar runt bland ruinerna. De kallas agutier och ser ut som en blandning av ekorre och hare. De verkar gilla kokosnötter, som finns i överflöd. Mangofrukter finns också rikligt, till Lovis stora förtjusning. Hon plockar de mogna frukterna under träden, och äter dem på samma sätt som aporna gör. Tar en rejäl tugga så att fruktsaften rinner, spottar ut skalet och ler med hela ansiktet.

Hamnen är inte den bästa. Tidvis rullar det så mycket att man inte kan ställa ifrån sig en kaffekopp utan att den faller omkull, som om vi vore till havs. Och ankarfästet är dåligt, vi har draggat två gånger. Men vi står ut, för vi gillar Djävulsön. Här finns hur mycket som helst att se och upptäcka, till och med en liten restaurang som serverar kylda drycker. Men att sitta fängslad här. Nä, då hade jag föredragit giljotinen.

Amazonas akter om tvärs

S/Y Mary 13 kommentarer
Amazonas delta från rymden

Amazonas delta sett från rymden

BRASILIENS NORDKUST. Genom världens största regnskog rinner världens största flod. Amazonasfloden, vars 6400 kilometer långa vattendrag rymmer 20 procent av världens samlade färskvatten. Denna märktiga flod som varje dag spär ut den salta Atlanten med 770 miljarder liter färskvatten. Jag har hört att dess chokladbruna vatten kan synas flera hundra sjömil ut till havs. Men det verkar inte stämma. För där befinner vi oss nu, och Atlanten är lika blå här som överallt annanstans.

Vi hade bra gärna tagit oss en närmare titt på den mäktiga floden. Segla några veckor i deltat, in genom en flodarm och ut genom en annan. Det fåtal seglare som varit där beskriver det ofta som en höjdpunkt på sin resa, men erkänner också att området har sina utmaningar. Banditer, malaria och starka tidvattenströmmar är några. Listan kan göras långt längre. Men vi har besökt illa beryktade platser förut, där gömmer sig ofta de bästa upplevelserna. Och det mesta brukar ju ordna sig bara man är lite extra försiktig. Men visst, man kan ha otur också.

Hjärnan och hjärtat har länge fört en hård och jämn kamp om huruvida vi ska besöka Amazonas eller inte. Men det var faktiskt känslan i magen som avgjorde till sist. Om vi har fattat rätt beslut lär vi nog aldrig få veta. Troligen var det fel. Man brukar sällan ångra sådant man gör, bara det man inte fick gjort. Men jag har under den här resan fått lära mig att glädjas åt det vi faktiskt får, snarare än att sörja det vi missar. Ändå har jag känt mig lite nedstämd de senaste dagarna. Nu när beslutet blivit så definitivt, när vi seglat förbi den flodarm vi skulle gått in i.

Barnen är också lite besvikna. Vi har pratat mycket om Amazonas på sistone. ”Nu slipper vi i alla fall blodiglarna”, säger Otto i ett försök att trösta. Det hjälper något. Amazonas blodiglar kan bli 30 centimeter långa, och biter sig fast med vassa tänder. De är tydligen rätt vanliga. I Amazonas bor också världens största skalbaggar och spindlar, de sistnämnda stora som familjepizzor. Till och med de vandrande pinnarna lär vara jättelika i Amazonas, 45 centimeter. Fast en sådan hade jag förståss gärna sett. Ett monster till vandrande pinne, och en rosa floddelfin. Nåja, kanske en annan gång.

Vad är väl en bal på slottet …

S/Y Mary 8 kommentarer
Det var hit vi skulle ...

Det var hit vi skulle …

BRASILIENS NORDKUST. Vi hade just tagit oss förbi de värsta vågorna kring kontinentalhyllan, kommit in på grundare vatten och satt kurs mot Ihla de Lencois (Lakansöarna). Hela familjen var glad och förväntansfull. Området är nationalpark och ska vara fantastiskt vackert. Vi hade bestämt träff med kanadensiska barnbåten Myriam, skulle bada och leka några dagar och ge våra vänner en sista chans att övertyga oss om att göra dem sällskap i Amazonasdeltat. Vi skulle bara ladda ner lite ny väderinformation, för att försäkra oss om att det inte var något oväder i antågande. Ankarviken vid Lakansöarna ser rätt oskyddad ut.

Området runt ekvatorn brukar kunna bjuda på hemska åskväder, med plötsliga stormbyar och mängder av regn. Med bra information och bra tajming kan man undvika det värsta, men den här typen av väder syns inte på de vanliga vindkartor vi har tillgång till. Vi brukar därför ta hjälp av Lauri Strengell under svåra passager. Lauri är vår väderkille, han har tillgång till helt andra källor än vad vi har. Men framförallt så vet han hur han ska tolka information. Och nu fick vi alltså ett mejl från denne Lauri. Ett mejl som säger att vädret ser ok ut för att stanna på Lakansöarna, men att vädret strax norr om ekvatorn kommer att försämras avsevärt i mitten av nästa vecka. Fortsätter vi nu, hinner vi troligen före det värsta. Stannar vi som planerat, då hamnar vi mitt i.

Vi har fortfarande åsknedslaget i Malackasundet i färskt minne, och vårt storsegel är i så dålig kondition att vi inte kan ta några risker. Beslutet är egentligen enkelt. Det finns inga bra alternativ. God planering är viktig när man seglar som vi gör, men förmågan att ändra sina planer är ännu viktigare. Vi måste fortsätta. Det känns bara så förbaskat trist. Vi har inte satt en fot på torra land på tre veckor, och barnen blev så glada när vi berättade att vi skulle träffa gänget på Myriam imorgon. Men vem behöver väl kompisar när man kan få hänga med mamma och pappa hela dagarna. Vad är väl en promenad på världens vackraste sanddynor, när man kan tillbringa ytterligare en vecka till havs …

Kluven fiskelycka

S/Y Mary 5 kommentarer
Den kallas inte guldmakrill för intet.

Den kallas inte guldmakrill för intet.

BRASILIENS NORDKUST. Ludvig har precis släppt ut fiskelinorna när knarrsignalen hörs. Det ljud som fiskerullen ger ifrån sig när vi har napp. Min blick söker sig bakåt. ”Guldmakrill”, ropar jag när jag ser en stor fisk hoppa långt där bak. ”En stor en”. Då ser jag att även Otto fått napp på sin vinda. Skit också, tänker jag. Fiskarna väger säkert tio kilo styck. Så mycket fisk kan vi inte ta hand om; vi har ingen frys ombord.

Hela familjen samlas i aktern. Ludvig är upptagen vid spöet. Jag tar in Lovis lina, så att fiskarna inte ska sno in sig. Jag vill inte heller riskera ytterligare napp. Guldmakrillar brukar hålla ihop. Nästan alltid i par, men ofta många fler. Det sägs att de är monogama; fångar man en kan partnern följa efter båten i dagar. Vi har aldrig sett det själva, men är det sant är det ofantligt hjärtskärande.

Ottos fisk är för stor för att han ska klara av den själv. Lovis kommer till undsättning. Tillsammans är de starka, tar in decimeter för decimeter på linan. I vanliga fall brukar vi låta fisken trötta ut sig själv, innan vi drar upp den. Men den här gången vill vi gärna få in dem så snart som möjligt. För att se hur krokarna sitter, medan de fortfarande är starka nog för att ha en chans att överleva. Vi hoppas kunna släppa en fri.

Guldmakrillar byter färg, beroende på tillstånd. I vattnet är de vackert blågröna, med stänk av guld. Men ju mer utmattade de blir, desto mer guldskimrande. Därav namnet, guldmakrill. Men i spansktalande länder kallas den Dorado, i Stilla havet Mahi Mahi och i Karibien är den mest känd som Dolphin Fish. Guldmakrillen finns i alla varma hav, överallt där det finns flygfisk.

Jag ser hur färgen på Ottos fisk börjar skifta i grönt och gult. Den börjar bli trött, gör ett sista desperat försök att komma loss, kastar sig än hit än dit. Men ger sedan upp, lägger sig spå sidan och låter sig släpas över vattenytan. Nu nästan helt gyllene, med bara några enstaka blå prickar. Jag tittar oroligt på Ludvigs fisk. Den har också börjat ändra färg, men kämpar fortfarande emot. Än finns det hopp.

Ludvig får in fisken till båten, försöker få loss kroken ur dess mun. Den kastar sig än hit än dit, kämpar för sitt liv och får en skada i mungipan på kuppen. Men loss kommer den, och vi kan till vår lättnad se att den simmar därifrån. Nu gäller det att få ombord Ottos fisk. Vore tråkigt att tappa den, särskilt nu när vi släppt den andra fri. Men motståndet är svagt; fisken är nästan livlös. Dess gyllene färg börjar övergå i grönt och svart.

Vi har dragit upp massor av guldmakrill på den här resan. Den är en riktig favorit, med vitt fast kött. Ändå känns det lika sorgligt varje gång Ludvig tar fram kniven. När vi ser det tjocka mörkröda blodet tömma fisken på liv. Hur dess yta ljusnar för varje droppe. Snart är hela fisken vackert vit, med bara några enstaka klarblå prickar över ryggen. Den har ändrat färg för sista gången.

Jag låter blicken svepa över havet bakom båten, men ser ingen förföljare. Det där med den sörjande partnern är nog bara en myt. Hoppas det.