Tre timmar på Flax

Detta bildspel kräver JavaScript.

MOKOHINAU ISLANDS, NYA ZEELAND. ”Nu, nu, nu, nu, nu. Paddla! Kom igen!” Skriker jag samtidigt som jag ser vågen resa sig bakom oss, komma närmare och närmare. Jag paddlar så det värker i armarna. Nu bryter den. Shit, det går inte. ”Håll i er barn!” Eller? Vänta, det kanske går ändå. ”Ludde, fram! Nu! Skriker jag igen. Inte för att det är svårt att höra. Utan snarare för att situationen är sådan att det är svårt att säga något med lugn röst.

Ludvig kastar sig fram i jollen för att minska vikten i där bak. I precis rätt ögonblick. Det funkar. Aktern lyfts upp och vi surfar fram genom det grunda vattnet. Nu gäller det att vi inte går på grund, när vattnet dras tillbaka. Jag håller andan. Det är stenar överallt. Försöker styra med åran. Och jo, det funkar. Det går vägen.

Den är över. Vi är inne på lugnt vatten. I det lilla sundet mellan öarna Flax och Trig på Mokohinau Islands. En passage som bara går att genomföra i högvatten, under extremt lugna förhållanden. Och det är lätt att förstå varför.

Som så ofta förr, när vi klarat oss igenom något svårt, börjar vi skratta. Det är väl adrenalinet antar jag. Så läskigt, och samtidigt så häftigt. Inte för att det var särskilt farligt egentligen. Det värsta som hade kunnat hända var att jollen hade vattenfyllts, eller kraschlandat. Sådant har vi överlevt förr. Men ändå.

Mokohinau Islands är en oskyddad liten arkipelag utanför nyzeeländska Nordöns ostkust. Några få utsatta öar, som bara går att angöra när havet ligger blankt som en spegel. Som idag. Ja, det är faktiskt så stilla att vi har kunnat runda hela Flax Island med jollen. Trängt oss igenom trånga små sund och spännande tunnlar, utforskat enorma grottor och beundrat det spännande landskapet.

Mary af Rövarhamn dyker upp bakom en hög stenpelare, där vi lämnade henne. För ankar på sex meters djup i kristallklart vatten, bara nån båtlängd bort från en lodrät klippa som får vår båt att se ut som en leksak i jämförelse. Det är mäktigt, kanske vår mest spektakulära ankringsplats någonsin. Lite väl spektakulär för att stanna över natten dock.

Det ska börja blåsa till kvällen, då måste vi vara långt härifrån. Ankarviken kan snabbt förvandlas till en farlig fälla. Det är tjugofem sjömil till närmsta skyddade hamn, på Great Barrier Island. Och det är bara fem timmar till solen går ner. Hög tid att lätta ankar.

Vi fick tre timmar, och det räckte. Lyckliga lämnar vi Mokohinaus siluett bakom oss. Ibland är det gött att leva. Ja, ganska ofta faktiskt.

Ännu en dag på jobbet

Dagens skörd

Ludvig och jag har blivit inbjudna till vernissage, som avslutning på en ovanligt skön dag på stranden.  Det är Lovis och Otto som visar upp sin senaste snäckkollektion.  Stranden här på Robertson Island i Bay of Islands består helt och hållet av snäckor och stenar. Och urvalet är enormt.

Det är en vacker samling barnen har fått ihop. ”Får vi behålla alla?” frågar lille Otto ivrigt när hans pappa berömmer deras urval. ”Du får fråga Marys snäckkonstapel?” svarar Ludvig oss passar pucken till mig med ett leende. Som vanligt.

Med en suck tar jag på mig den grymma konstapelhatten och väljer ut ett tjugotal snäckor som ska få följa med till båten för en andra gallring. Barnen tittar på mig med bedjande ögon, men jag är stenhård. Det är en otacksam, men viktig roll jag har. Och jag tar mitt jobb på fullaste allvar. Utan snäckkonstapel hade båten sjunkit vid det här laget. Snäckor är nästan de enda souvenirer som vi tillåter oss att ta med hem till Sverige.  Men vi har redan en hel hink full, och då har vi bara kommit halvägs på vår resa runt jorden.

Jag sorterar bort ännu ett par vackra kammusslor. Men då får Lovis nog, ger mig en ond blick och säger surt: ”När jag blir stor, och seglar jorden runt med mina barn då ska jag minsann inte ha någon snäckkonstapel på min båt. Så det så.”

Stackars barn …

Vildhästarna vid Nordkap

Vildhästar i sikte.

Längst upp på Nya Zeelands nordligaste udde, där Tasman Sea möter Stilla havet, finns en vacker strandkantad bukt omgiven av gröna trädlösa sluttningar och klippor som stupar flera hundra meter ner i havet. En vild, exponerad bukt där den ohämmade havsdyningen dundrar in mot stranden med ett nästan öronbedövande dån.

Det är en mäktig plats, men inte på något sätt särskilt lämpad för ankring. Ändå var det just här vi lät vårt ankare gå så sent som igår kväll. Det kändes tråkigt att passera Nya Zeelands nordkap i mörker; uddar av det här slaget brukar vara en vacker syn. Och de ovanligt lugna väderförhållandena gjorder det möjligt att ankra på den annars så utsatta kusten, i väntan på dagsljus.

I guideboken kunde jag läsa att den som vandrar ut till den östra klippudden, Hooper Point, kan med lite tur få en glimt av de vildhästar som brukar hålla till här. Och det är därför med viss besvikelse jag så här i dagsljus kan konstatera att vi inte kommer att landa med jollen. Det är för farligt i den höga dyningen. Ja, till och med omöjligt.

Bukten heter Spirits Bay. Ett namn som för våra tankar till vildhästen Spirit, som är huvudkaraktären i en tecknad film med samma namn. En smörig Disneyproduktion av det sämre slaget. Men likväl en av Lovis favoritfilmer. Kanske är alltsammans bara en lyckosam slump. Men jag kan ändå inte låta bli att undra vem som döpts efter vem – sagans vildhäst efter bukten, eller tvärtom.

Över frukosten i sittbrunnen berättar jag för Lovis om vildhästarna. Och hon är i alla fall fullständigt övertygad om att det måste finnas ett samband, att det måste vara hennes Spirit som är ledare över vildhästarna här i Spirits Bay. Det hör man ju på namnet. Det faktum att filmen faktiskt utspelar sig i den amerikanska Gamla Västern verkar inte bekomma henne. Hästarna har väl flyttat, och så var det med det.

Lovis har svårt att dölja besvikelsen över att vi inte kan gå iland och leta reda på vildhästarna. Och jag ser hur hon spanar drömskt upp mot de gröna sluttningarna. Jag följer hennes sökande blick, upp mot toppen av klippan som vetter ut mot havet. Men vänta, vad är det där? Jag gnuggar mig i ögonen. Det måste vara en synvilla, men jag tycker mig faktiskt se siluetten av en grupp hästar längst upp på branten mot den ljusa himmeln.

Jag tar fram kikaren, och får bilden bekräftad. Där står självaste Spirit och tittar ut över havet, mot sitt forna land. Medan hans hjord betar vid hans sida. Och jag kan nästan slå vad om att han gnäggar ett välkomnande till de långväga seglarna. Men ljudet försvinner i dånet från den brytande dyningen.

Det blir huggsexa om kikaren, och först när alla har tagit sig en ordentlig titt säger Lovis helt coolt: ”Där ser ni. Det var ju det jag sa, att Spirit bor här.” Som det vore den mest självklara sak i världen.

Nästa gång jag tittar är hästarna borta.

Morgonvakt

Seglarkakor. Mums.

Jag kokar te i skenet från pannlampan, skramlar så lite jag kan för att inte väcka Lovis som sover i sjökojen i salongen – vägg i vägg med byssan. Hon brukar lägga sig där när motorn är på, som igår kväll. Eftersom hennes egen koj ligger granne med det bullriga motorrummet.

Vid midnatt övergick gårdagens stiltje till en lätt akterlig bris, och vi kunde stänga av den brummande motorn, hissa segel och tyst glida fram över ett stilla hav. Det är märkligt, hur snabbt havet kan byta skepnad. Så sent som igår morse blåste det kuling, som dog ut lika snabbt som vi lämnade Cook Strait bakom oss. Vi är på väg upp längs Nordöns västkust, för att runda Nordkap och fortsätta ner längs ostkusten. Kanske ända ner till Auckland.

I väntan på att vattnet kokar upp laddar jag ner en färsk väderkarta via satellittelefonen, skickar iväg ett par mejl och passar på att skriva några ord i loggboken. Väderprognosen ser bra ut. De sydliga vindarna det kommande dygnet ser något starkare ut än vi först räknat med. Nästan femton knop, tillräckligt för att vi ska slippa motorgång. Och det hotande lågtrycket i väster har försvagats.

Otto ropar från sin koj i förpiken. ”Lakritspojken är borta. Jag hittar inte Lakritspojken.” Jag går fram för att leta upp den svarta tygdockan, stoppar om honom och påpekar att det inte är morgon än. Klockan är sju, men det är fortfarande mörkt ute och jag hoppas han ska somna om. Ibland funkar det, ibland inte. De här första morgontimmarna innan resten av familjen vaknar är värdefulla för mig. Ensamtid är en bristvara i en liten båt på havet.

Jag tar med mig mitt te och min bok ut i sittbrunnen. Boken heter Den omöjliga isresan och är skriven av vännerna på Ariel IV, som förra året gick igenom Nordvästpassagen som första svenska segelbåt. En häftig resa, men jag avundas dem inte, utan känner mig nöjd med att vi seglar norröver igen. Vi har de senaste månaderna fått vår dos av låga temperaturer och tufft väder. Nu ser jag framemot värmen igen, och stabilare vindar.

Jag hinner knappt öppna boken innan Otto ropar igen. Han behöver kissa. Jag går in och hjälper honom på toaletten. Frågar sedan om han vill gå och lägga sig igen, eller stiga upp. ”Vad ska du göra, mamma? Jag vill vara med dig” lyder svaret, som så ofta förr.”Otto brukar vakna först av barnen. När vädret är ruskigt kryper jag ibland ner i kojen bredvid honom, för att mysa en stund. Men oftast går vi ut. Framförallt för min konstant babblande son inte ska väcka den övriga besättningen, men också för att få frisk luft. För att förhindra sjösjuka.

”Glöm inte seglarkakorna” ropar Otto halvväg upp för lejdaren. Vi brukar äta digestivekex med philadelphiaost medan vi väntar på att de andra ska vakna. I väntan på gemensam frukost. Men bara till sjöss. Därav Ottos benämning. Seglarkakor.

Det blåser lite mer nu. Jag justerar seglen, kopplar ifrån autopiloten och riggar vindrodret. Autopiloten styr bättre än vindrodret i svaga vindar, men vi försöker använda den så lite som möjligt eftersom den snabbt dränerar våra batterier på el.

När båten fått sin beskärda del av uppmärksamheten slår jag mig ner bredvid Otto, och brer mig en seglarkaka jag också. Det är en fin morgon. Mary gör god fart framåt, på ett ovanligt lugnt hav. Solen går upp bakom de låga moln som sligger som ett band över land i öster. Vi betraktar skådespelet tillsammans, och njuter av värmens dagens första solstrålar. Otto tar en klunk av mitt te, och tittar på mig med lyckliga ögon. ”Du och jag, mamma” säger han. ”Du och jag.”

I väntan på påskkrabban

Påskkärringarna på Mary af Rövarhamn önskar Glad Påsk!

Sådär ja. Nu är påsken här på allvar. Båten är pyntad med fjädrar, ägg och kycklingar av flörtkulor och piprensare i allehanda färger. Och äggkartongerna är fyllda till bristningsgränsen med ägg som ska målas och ätas upp. Ja, till och med påskkärringarna har landat – till några förbipasserande kajakares stora förvåning. De är tydligen en ovanlig syn så här långt söderut, påskkärringar alltså. Kajakare finns det desto fler av.

Nu väntar vi bara på att påskkrabban ska hitta hit. Nåja, det var åtminstone han som kom med påskäggen förra året. Påskharen gillar tydligen inte att simma; vi får väl se vem han skickar i år. Och när. För här på Nya Zeeland brukar han tydligen inte komma förrän på påskdagen …

Långseglarlivets baksida

Monterar nya däckslådor.

”Vajern håller på att gå av här bak” hör jag Ludvig säga med matt röst. Han är i akterhytten och byter ut våra slitna gamla trissor till styrningen mot nya som vi låtit tillverka här i Nelson. ”Inte det också” suckar jag tyst för mig själv. Hela båten faller i bitar, och budgeten med den. Ja, så känns det just nu.

Att saker slits och går sönder är egentligen inte särskilt konstigt. Vi seglar mer på några månader än den vanlige fritidsseglaren gör på en hel livstid. Och inte har de senaste månaderna på roaring forties gjort situationen bättre. Vi försöker ligga steget före. Att prioritera rätt. Men allt går inte att förutse, åtminstone inte på ett för oss ekonomiskt försvarbart sätt.

Majoriteten av tiden befinner vi oss på så svårtillgängliga platser att vi måste klara oss med de reservdelar och den utrustning vi har ombord när något går sönder. Vilket ofta resulterar i provisoriska lösningar som funkar ett tag, i väntan på något bättre. Men när vi väl återvänder till civilisationen igen, ja då är inköps- och åtgärdslistorna desto tyngre. Som här i Nelson.

Att köpa/göra i Nelson:

Sätta nya glas i däcksluckorna (pågående)
– Lämna in autopilotens skärm på reparation till Simrad (måste ersättas)
– Lämna in autopilotens drivenhet på reparation till Raymarine (reservdelar saknas)
– Låta tillverka och montera nya däckslådor i aluminium (montering pågår)
– Beställa nytt försegel eller reparera det gamla (reparerat och förstärkt)
– Låta tillverka och montera nya trissor för styrningen, samt byta (fixat)
– Installera nytt gaslarm (fixat)
– Undersöka varför vindkraftverket wobblar, och låter konstigt. (påbörjat)
– Beställa och dra ny antennkabel till satellittelefonen (kabeldragning återstår)
– Byta tamp till bombromsarna (återstår)
– Reparera automatisk länspump (fixat)
– Genomgång av motorn, och tillverkning av nya packningar (fixat)
– Köpa nya livbojsljus (återstår)
– Köpa färg för att behandla rostfläckar och måla däck (fixat)
– Köpa nya skärm- och nätverkskablar till datorn (fixat)

Ja, det är lätt att romantisera kring långseglarlivet, men det finns alltså en baksida. Båtmeck tar upp en stor del av vår tid, även om det kanske inte speglas här på bloggen. Det finns så mycket roligare att skriva om. Men förra året blev det faktiskt en hel artikel i Praktiskt Båtägande om vår utrustning och de påfrestningarna den utsätts för, om någon skulle vilja läsa mer på temat.

Nya badkompisar

Lovis och Otto sitter på stenarna och plaskar med fötterna i en av de naturliga små pooler som finns på stranden och längs klipporna. Poolen mynnar i en grotta, och därinne leker en liten sälkubb. Då och då kommer den ut, visar sina bästa tricks och nafsar lite på barnens fötter.

”Det killas” säger Lovis och ler lyckligt. Vi stannar länge länge, ända tills sälkubben klättrar upp precis bredvid Lovis, där den sätter sig en stund och tittar på henne. Innan den klumpigt hoppar därifrån, över stenarna ner mot stranden och ut mot havet där mamma väntar. En betydligt större, och mer respektingivande pälssäl.

Lovis och Otto går till en lite större och djupare tidvattenpool längre upp på stranden. För att visa farmor och farfar hur duktiga de blivit på att simma, Lovis i synnerhet. Havsdyningen dundrar in längre ner på stranden, men här uppe är vattnet stilla, och varmt efter en lång solig dag. Vattnet i poolerna byts ut två gånger om dygnet, vid högvatten. Men vi har turen att vara här i lågvatten.

Vi befinner oss på Wharariki Beach, längst ut på Sydöns nordvästligaste udde. Vi passerade här utanför med båten för en vecka sedan. När vi kom upp från Fiordland och rundande Cape Farewell för att segla ner mot Nelson. Vi såg de gröna kullarna, de böljande sanddynorna och de fantastiska stenformationerna från flera sjömils håll. ”Dit vill jag, sa jag då. ”Dit måste vi åka.” Och så fick det bli. Fast med bil, för här finns varken hamn eller ankarvik.

Ännu en sälkubb kommer fram och tittar intresserat när Lovis och Otto leker i den naturliga poolen. Den tittar på dem länge, som om den förstod att det de där bleka gängliga varelserna också är barn, i sinnet inte helt olika den själv. Men människobarnens simteknik verkar den inte särskilt imponerat av. För så snart Lovis och Otto lämnat plats glider den smidigt i vattnet och visar hur det ska gå till. Och jo, den är duktig. Det är den. ”Till och med bättre än mig” konstaterar Otto.

Snart kommer fler sälkutar för att leka. Lovis och Otto sitter stilla vid vattenbrynet och tittar på sina nya kompisar. En av kutarna hasar sig upp och lägger sig bredvid Lovis för att sola. Ibland öppnar den ett öga för att kika på oss, men den verkar inte störas av vår närvaro. Eftermiddagen försvinner, men ingen av oss vill gå därifrån.

”Bara om du lovar att vi ska gå direkt till ett annat ställe med sälar” kräver Otto demonstrativt när jag förklarar att det är dags att gå. Först när jag mutar med glass går han slutligen med på att inleda den långa vandringen. Över sanddynorna och de gröna kullarna. Tillbaka till bilen.

________________________

Mer om vårt besök på Wharariki Beach, som vi korat till resans hitills vackraste strand, finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen. Och bilderna hittar du i vårt bildgalleri på flickr.com/symary.

Vildmarksliv i Fiordland

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi gjorde tio knop i surfarna när vi svängde in mot Dusky Sound, en av Fiordlands djupaste fjordar. Trots att vi bara hade en liten bit av genuan utrullad, och liten näsduk längst akterut på lilla masten. Solen tittade fram bakom mörka regnmoln, och en dubbel regnbåge bredde ut sig i väster. Det blåste kuling, och fem meter hög dyning dundrade in från havet. Vågorna bildade skumkaskader som var lika höga som vår mast när de träffade de höga klipporna.

Den grymma dyningen, som byggs upp långt nere på femtionde breddgraden, är en av anledningarna till att så få seglar på dessa vatten. Och att titta på prognostiserad våghöjd är lika självklart som att titta på vindstyrka när man ger sig ut på öppet hav. Enligt Billy, som driver vandrarhemmet i Doubtful Sound – en av de två fjordar man kan ta sig till landvägen – var vi den sjätte fritidsbåten i fjorden den här sommaren. Ovanligt många, tydligen.

Lika skoningslöst som havet är utanför, lika skyddat är vattnet inne i fjordarna. Det är som att segla in i en annan värld. Man kan se det på håll, hur vattnet blir alldeles platt i skydd av de höga bergen. Vinden dör ut och båten glider in på spegelblankt vatten. Vattenfall forsar från flera hundra meters höjd, längs vertikala klippor. Och på några bergstoppar ligger fortfarande snö, trots att sommaren snart går mot sitt slut här nere.

Delfiner leker i vårt bogsvall. Små delfiner tittar upp över vattenytan. Och pälssälar vilar på klipporna, ja i vissa fall långt upp i skogen. Det är just det rika djurlivet som skiljer de nyazeeländska fjordarna från de norska. I Norge finns en skyddande skärgård utmed kusten som gör det möjligt för människor att bo och leva där. Här finns inte en by, inte en affär. Ingenting. Och absolut inte täckning på mobilen. Bara vildmark.

Fler bilder från Fiordland finns på flickr.com/symary

Hoppades på pingviner, men fick sjölejon.

Vassa tänder ...

Från vår ankring längst söderut i Port Pegasus går en stig till andra sidan. Den oskyddade utsidan. Där skulle man enligt rykte skulle kunna se gulögda pingviner, med lite tur. Den ovanligaste arten av dem alla. Den chansen ville vi inte missa, drog på oss gummistövlarna och gav oss ut i bushen. Stigen var svår att hitta, tidvis lite brant och framförallt väldigt lerig. Och det var inte utan att det kändes som en lättnad när vi slutligen anade stranden på andra sidan genom den täta vegetationen.

Men när vi tittade ut mellan buskarna, ivrigt hyschande på barnen för att de inte skulle skrämma iväg pingvinerna, möttes vi av enorma sjölejon som låg och vräkte sig i sanden (se videoklipp). Som tjocka korvar. Några stora som kor. Det kändes overkligt. Tänk att vi fick uppleva detta. Det närmsta sjölejonet reste sig upp och blängde på oss. Innan det trött föll till marken igen. Pingviner däremot, det såg vi inte en endaste. Och vi vågade inte gå förbi sjölejonen för att undersöka den bortre delen av stranden.

Åt andra hållet fanns ännu en strand. Men mellan den och oss låg ett klipputsprång kantat av stora stenblock som inte såg helt omöjliga ut att forcera. Vi beslöt oss för att försöka, och det gick bra. Men även här, precis i början av den andra stranden låg en stor bamsesäl och vaktade – så långt upp att man inte kunde gå bakom den. Och mellan ett sjölejon och stranden, där ska man aldrig gå eftersom man då blockerar dess flyktväg. Så mycket visste vi.

Verkade som det inte skulle bli några pingviner idag. Istället klättrade vi så tyst och försiktigt vi kunde upp på ett högt klippblock, bara några meter ovanför det stora sjölejonet. Där vi slog vi oss ner, packade upp vår fika och betraktade bjässen nedanför oss. Den viftade med skärtfenan då och då, men låtsades inte om oss. Inte på en lång stund, sedan lyfte sjölejonet sitt trötta huvud, tittade på oss och gäspade stort för att tungt sjunka ihop i sanden igen.

Otto var visserligen så tyst han kunde, vilket inte är det enklaste för en pratmakare som honom. Alla som träffat honom på senare år förstår vad jag menar. Och någonstans går gränsen även för ett mycket tålmodigt sjölejon. Kanske gillade han inte heller den där stora varelsen som stod upp på klippan med en stor svart apparat framför nyllet. Ja, ett sådant här fototillfälle får man ju inte missa. Hur som helst, till slut reste sjölejonet irriterat på överkroppen, öppnade sitt gigantiska gap, gjorde ett utkast mot oss brölade hotfullt. Vi fattade vinken, bad om ursäkt för att vi störde, packade ihop vårt pick och pack och lämnade bjässen i fred.

Några pingviner blev det inte idag, men vi kände oss ändå mer än belåtna när vi inledde vandringen tillbaka till båten. Vi lovar att påminna oss själva om den här upplevelsen när vi ger oss ut på havet nästa gång igen, för att segla upp mot Fiordland på västkusten. Att runda Nya Zeelands sydvästra udde kan bli tufft …

På skattjakt i sagornas värld

Smuggler's Cove, Stewart Island

Utifrån ser öppningen i berget ut som vilken grotta som helst. Precis så bred att jollen kommer igenom. Men den här grottan slutar inte i ett mörkt berg, den leder in till en annan värld. Smugglarnas hemliga tillhåll. Eller Smuggler’s Cove som den heter på kartan. Lovis och Otto hoppas på att hitta en gammal skatt, eller åtminstone en tunna whiskey eller två. Det skulle bli en fin present till kapten som fyller år på fredag.

När vi väl kommit igenom klyftan ser vi den mest bedårande lilla sandstrand. Bara trettio-fyrtio meter bred, omgiven av höga mossbeklädda klippor. Vid en första anblick kan man tro att vi är tillbaka i tropikerna. På branten bakom stranden växer något som ser ut som höga palmer, men som vid en närmare titt visar sig vara enorma ormbuskar på höga stammar. Över oss är vegetationen så tät att vi bara kan se himmeln genom en liten öppning i mitten. Överallt rinner och droppar det. Det är som hämtat direkt ur sagornas värld. Sådana här platser ser man bara på film. Men så är väl också många storfilmer inspelade just här, i Nya Zeeland.

”Mamma, pappa. Kom! Jag har hittat en grotta, det är här de har gömt skatten, ropar Lovis ivrigt och försvinner in i ett hål i berget. Med Otto i släptåg. Ludvig hämtar en ficklampa, för man hittar ju inga skatter i mörker. Grottan är precis så bred att en vuxen människa kommer in. På vissa ställen får vi krypa. Trettio meter in tar grottan slut, och barnen ser sig förvånat omkring. ”Här finns ju ingen skatt.” Någon måste ha kommit före oss.

”Så synd, vi får leta vidare någon annanstans” säger Lovis tappert. Hon har svårt att dölja sin besvikelse. En dag kommer vi att hitta en riktigt fin skatt, det vet hon.