Ett minne blott ...

I fyra år har vårt flitiga vindkraftverk prytt Marys mesanmasttopp som en vacker blomma. Det har blivit en del av båtens karaktär, ett tydligt kännetecken. Något som särskiljer den från alla andra. ”Ketchen där borta med vindkraftverket i masttoppen.” Så brukade vi säga. Med betoning på brukade. För nu är det borta.

Jag får det kanske att låta som vindkraftverket skulle ha trillat ner. Och det har det tack och lov inte gjort. Men tanken på att det faktiskt skulle kunna ske har slagit mig allt oftare på sistone. För ett par månader sedan började vindkraftverket ge ifrån sig ett märkligt ljud i vissa vindstyrkor, och snart kunde vi också se att det vobblade lite grann. Något som successivt förvärrats på senare tid. Och med det min oro för att hela femtonkilos-klumpen skulle trilla ner i huvudet på oss en dag.

Ludvig har varit uppe i masttoppen för att kontrollera att vindkraftverket verkligen sitter fast som det ska. Och jodå, det har det gjort. Men någon säker diagnos har varit svår att fastställa på denna höga höjd. Idag gjorde vi dock slag i saken och monterade ner hela faderullen, för att ta oss en närmare titt.

Förhoppningen har hela tiden varit att problemen skulle grunda sig i någon form av glapp, kanske orsakade av ett slitet kullager eller dylikt. Och så visade sig det också vara. Men ju mer vi plockade isär vindkraftverket desto fler fel hittade vi. Det såg fel ut, det lät fel. Och det luktade till och med fel – bränd el. Ja, vindkraftverket var så illa däran att det troligen aldrig skulle pryda Marys masttopp igen. En sorgens dag.

Lyckligtvis hittade jag två bortglömda ölburkar längst ner i skolådan tidigare idag. Vi dricker dem, tittar på delarna av vår vissna blomma och funderar på vad sjutton vi ska göra nu …