Kivin: Nya Zeelands egen älg!

WHANGAREI, NYA ZEELAND. Den är brun, rund och ganska tjock. Har kraftiga korta ben, och grova svarta morrhår runt sin långa näbb. Men saknar stjärt och har nästan inga vingar. Den tillbringar dagarna i sin håla, äter mest maskar och insekter och lär vara en riktig bråkstake. Jag talar naturligtvis om kivin, fågeln som bara finns här på Nya Zeeland, och står som symbol för både landet och dess befolkning.

Nyzeeländarna verkar identifiera sig så pass med den märkliga fågeln att de valt att tala om sig själva som kiwis. Ja, faktum är att fågelns namn används som symbol för allt som är nyzeeländskt. Alla älskar den, och på turistbutikernas hyllor trängs kivifåglar i alla tänkbara storlekar och material. Ja, till och med på endollarmynten. Men att faktiskt se den på riktigt, i det vilda. Det verkar vara få förunnat.

Jag brukar säga att vi helst undviker djurparker, att vi föredrar att barnen får se djur i deras naturliga miljö. Och gudarna ska veta att vi har försökt. Vi har sökt med ljus och lykta. I buskar och i snår. I skymning och i mörker. Längs hela detta avlånga land. Och funnit allehanda märkliga fåglar, som kaka, kereru, pukeko och weka. Men ingen kivi.

Ja, det har gått så långt att både vi börjat ifrågasätta dess existens. Misstänka att kivin faktiskt är en bluff. Ett kommersiellt påfund. Men idag beslöt vi oss för att ge den en sista chans, i brist på bättre alternativ (vi väntar fortfarande på reservdelar till båten). Och det bar av till Whangarei Kiwi House, där det alltid råder natt eller skymning. Kivin gillar inte dagsljus.

Men inte heller där fanns någon kivi, inte ens när dagens lunch serverades behagade de berömda fåglarna titta ut ur sin håla där de tydligen tillbringar större delen av dygnet. Man fick bara viska inne i kivihuset, och barnen blev rastlösa. Efter två och en halv timmes väntan gav vi upp.

”Äh, de finns ju ändå inte”, muttrade jag och slängde en sista blick åt deras påstådda håla. Men det var som de kunde höra mig, för plötsligt såg jag en femton centimeter lång näbb sticka ut, följd av en brun fluffig kropp. Snart kom en till, med ännu längre näbb. De gick ett varv för att visa upp sig, smakade lite på maten och kröp tillbaka i sin håla.  Det hela var över på fem minuter.

En ovanlig syn

Jag borde känt mig glad, för att vi faktiskt fick se de där lustiga kivifåglarna till sist. Men det hela var ingen storslagen upplevelse. Kanske hade det varit roligast ändå, om jag inte hade vänt mig om. Utan faktiskt gått ut därifrån, lättat ankar och lämnat Nya Zeeland med en övertygelse om att kivin faktiskt var en myt.

Men barnen var i alla fall nöjda, för de fick en liten uppstoppad kivi med sig hem som minne. Som säger ”k-wee” när man trycker på dess mage. Ganska söt faktiskt. De valde mellan den och en påse kivibajs.