Ugglor i mossen

Jag vaknar med en känsla av att något är fel. Jag drar ut öronpropparna. Lyssnar, och försöker tolka båtens rörelser. Men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Ingen som rör sig på däck. Inga segel som slår, och vi gör fart genom vattnet. Det har blåst upp lite, kanske är det passadvinden som äntligen är här. Men inga tecken på att något skulle vara på tok.

Jag sätter mig upp och drar gardinen åt sidan, för att se om jag kan se Ludvig där ute. Det är en mörk natt. Utan måne. Jag ser inte mycket, men Ludvig verkar inte vara där. Men det är inget konstigt i sig. Han har haft något som påminner om ryggskott sedan vi lämnade Nya Zeeland och tar därför sina tupplurar i salongen, där han ligger bekvämare.

Jag lägger mig ner igen. Men kan inte släppa det. Något är fel. Jag stiger upp, kryper genom gången i motorrummet och ut i salongen, där jag ser Ludvig sova på soffan. Bra, då är han ok i alla fall. Jag slänger ett öga på GPSen vid navigationsbordet. Allt ser ut som det ska. Och inte ett ljud från barnens kojer. Jag tittar på klockan. Tjugo över två. De brukar sova som stockar vid den här tiden.

Jag öppnar luckan, och tittar ut i mörkret. Och i samma sekund som jag tittar upp mot riggen börjar autopiloten tjuta. Det har hänt förr, att autopiloten tappat sin signal. Det brukar räcka att starta om den. Så det gör jag. Men det hjälper inte den här gången. Texten ”No rudder response” blinkar åter ilsket på skärmen. Jag känner på ratten. Den går ovanligt lätt. För lätt.

Vi lyfte av rodret i Whangarei för att byta bussningar. Och sedan dess har båten varit lite väl tung på rodret. Vi hade hoppats att det skulle släppa efter några dagars användning. Men så har inte varit fallet. Vi behöver lyfta av rodret igen, och slipa lite till på de där bussningarna. Men det får vänta tills vi är i hamn, och har tillgång till dykutrustning. Och det är därför vi har använt autopiloten; vindrodret klarar inte av att styra i de lätta aktliga vindar som vi har haft de senaste dagarna.

Det slår i storseglet. Båten börjar tappa kursen. Ludvig, som har vaknat av autopilotens tjut och till skillnad från mig har kläder och flytväst på sig, tränger sig förbi mig och ut på däck. Han kopplar snabbt fast sig i livlinan och försvinner bak till rodret. Tar tag i rorkulten, och får båten på kurs igen. För att undvika gipp. Jag andas ut. Rorkulten svarade. Rodret sitter där det ska. Och vajerstyrningen har inte gått i baklås. Vi kan fortfarande styra båten.

Jag tackar gudarna för att vi faktiskt har en rorkult. Det är ganska ovanligt på båtar i vår storlek. Men vi har haft glädje av den många gånger nu. När rattstyrningen på ett eller annat sätt har slutat fungera. Samtidigt känner jag en stor besvikelse. Vi lät i Nelson tillverka nya trissor och vajrar till hela styrsystemet och har förstärkt infästningar av block och trissor. För att det här inte ska hända. Men bytte vi verkligen alla vajrar, eller bara de skadade? Jag minns inte.

Ludvig riggar vindrodret. Det verkar direkt på rorkulten, och borde kunna styra båten så länge den rådande vinden håller i sig. Hoppas det. Annars måste vi skruva ner inredningen och försöka åtgärda felet här och nu. Det kan ta hela natten. Men vi har extra trissor och vajer, så det ska nog ordna sig. Men vi väntar helst tills imorgon. Det är svårt nog att få ihop tillräckligt många sömntimmar som det är.

På tal om sömn. Jag borde verkligen försöka sova lite till. Jag vet att Ludvig väcker mig om det behövs. Väl tillbaka i akterhytten sticker jag i öronpropparna igen, innan jag lägger jag mig ner och funderar på vad det egentligen kan ha varit som fick mig att vakna från första början …

Mot värmen!

Tullgubben Bruce har just varit ombord, och gett oss grönt ljus att lämna Nya Zeeland. Bruce har en stressig dag.  Vädret ser ok ut för första gången på länge, och ett 20-tal båtar passar på att lämna Whangarei för att segla upp mot öarna. Och lika många från Opua några sjömil norröver.  Så det gäller att hålla god utkik där ute de kommande dygnen. Tur vi har vår AIS-sändare.

Nu ska vi bara byta batterier i SPOTen också. Sedan kastar vi loss. Skicka gärna ett meddelande till satellittelefonen (gratis) om vår position inte verkar uppdateras på kartan. Det händer ibland. Det brukar hjälpa att starta om sändaren. Men då måste vi få reda på det …

Planen är att sätta kurs mot Anatom, den sydligaste av alla öar i ögruppen Vanuatu. 980 sjömil bort. Vi borde vara där om en dryg vecka. Och oj vad skönt det ska bli med lite värme igen. Bara 5-10 grader på nätterna nu, och regn nästan varje dag. Hög tid att lämna.

Snigel till middag

Kan man verkligen äta den här?

Oj, va han kämpar! säger Otto och pekar ut mot grodmannen som plaskar i tången en bit ut från klipporna. Det är Ludvig som plockar abalone (se videoklipp). Ett slags skaldjur, eller om man kallar det snigel, som bor i stora platta snäckskal och suger sig fast på klippor och stenar på dessa kalla breddgrader. Vad de heter på svenska vet vi inte.

Vi har blivit tipsade om stället av Paul, en kille vi lärde känna i Hobart. Han och hans familj kastar loss med sin båt Midnight Sun om några veckor för att segla mot Alaska, så han har inte längre anledning att hålla stället hemligt.

Då och då närmar sig grodmannen land. I ena handen håller han sin senaste fångst. I den andra den kniv han använder för att bända loss abalonen från stenarna. Han ser vild ut, inte helt olik kung Neptunus själv. Insnärjd bland sjögräs, tång och alger.

Barnen applåderar av förtjusning. Jag är också imponerad. Det är kallt. Runt femton grader i luften, och säkert inte mycket varmare i vattnet. Och på himmeln drar mörka moln fram. Ena stunden skiner solen, och fem minuter senare regnar det och blåser kuling. Typiskt tasmanskt högsommarväder.

När hinken är full tar vi jollen tillbaka till båten, tvärs över viken. Då och då tittar en liten pingvin upp för att dyka lika snabbt igen. Tidigare idag, på väg in i viken, såg vi både sälar och delfiner. Djurlivet här är lika fantastiskt som vädret är bedrövligt. Antar att man får ta det onda med det goda.

Väl ombord igen firar vi fångsten med hembakade kolakakor och varm choklad. Barnen kröner sin nerkylde hjälte till Kung Abalone den förste. Och som bevis på hans tapperhet hänger de varsin välförtjänt guldmedalj runt hans hals.

Ikväll blir det smörstekt abalone med klyftpotatis och aioli till middag på Mary af Rövarhamn. Och blåbär till efterrätt. Men först ska vi lägga ut en hummertina med snigelrens. Osäker på om humrar äter snigel. Men det är värt ett försök.

Livet på en skör skruv

På en båt finns oändligt mycket som kan gå sönder. Vi försöker alltid ligga steget före, och alla sex sinnen jobbar dygnet runt för att försöka förutspå vad som ska gå sönder härnäst. Och misslyckas man. Ja, då kan man med lite otur ligga ganska risigt till.

Inför varje ny etapp brukar vi prata igenom vad som måste fixas eller ses över inför avfärd. För alltid är det något. Igår kom ett konstigt propellerljud upp på agendan. Det har alltid funnit där, men hade ändrat karaktär på sistone. Vi kom fram till att det nog skulle vara lättare att lokalisera källan till sjöss, eftersom det inte går att återskapa ljudet när båten ligger i hamn. Och så pratade vi inte mer om det. Inte förrän kapten sent igår kväll fick för sig att bara ta en snabb titt, trots allt. Inte på själva propellern, men väl på propelleraxeln som går mellan propellern och motorn.

Jag var upptagen med att förbereda ett blogginlägg till Europeiska – en av våra sponsorer. Men minns att jag tyckte tidpunkten var lite märkligt vald med tanke på att propelleraxeln bara kan nås genom att vända upp och ner på akterhytten där vi sover. Klockan var kvart över tolv. Och jag vet att sånt här brukar dra ut på tiden. Men av någon anledning protesterade jag inte. Kanske var jag för upptagen med mitt eget.

”Jag har hittat felet”, hörde jag från akterhytten efter en stund. Fem av sex skruvar hade gått av vid en fläns mellan två delar av propelleraxeln. Ett enkelt fel, lätt att åtgärda. Bara att borra ur de gamla skruvarna och sätta in nya. Åtminstone för stunden. På sikt måste vi ta itu med själva källan till problemet. Hålbilden i de två delarna stämmer inte, vilket troligen orsakat vibrationer som fått den ena skruven att ge upp efter den andra.

Man behöver inte veta särskilt mycket om båtar för att räkna ut att om något som ska sitta med sex skruvar nu bara sitter med en skruv så lär den sista skruven inte palla trycket särskilt länge till. Och utan fungerande propeller – vid fel tillfälle, som vid den svåra tilläggningen i Lady Barron dagen innan. Eller dagens utsegling från Furneaux Islands – mot vind och sjö över grunda sandbankar där hela Stilla havet dundrar in. Ja, då hade vad som helst kunnat hända.

250 meter magmedicin

Vi hade just kastat loss från Tonga, och satt kurs mot Nya Kaledonien – en av resans längsta etapper. Det var den 22 oktober och jag satt på barbords däckskista och tittade ut över havet. När min blick fastnade på en rostfläck på ändstycket på ett av vanten som stagar upp vår stormast.

Små rostfläckar tillhör vanligheterna i vår salta miljö, och brukar ofta försvinna om man polerar lite. Så och denna gång. Men kvar blev ett tunt streck. Jag skrubbade lite till. Men nej, det gick inte bort. Jag drog över ytan med nageln, och kände den tydligt. En spricka! Jag fortsatte till nästa vant, till nästa ändterminal. Och jodå, där också.

Med 2000 sjömil kvar till Australien upptäckte vi sprickor i flera av vantens ändterminaler, sannolikt orsakade av korrosion. Gränsen för sprickorna markerade vi med en vattenfast penna, för att lättare kunna se om sprickorna växte.

Totalt hittade jag sprickor i fyra av stormastens elva stag. Rasrisken var ett faktum. Igen. På väg mot Galapagos hade vi upptäckt skador på två av de vajrar som stagar upp vår mesanmast (den aktre masten), något som åtgärdades temporärt på Galapagos. Men vi hann inte långt ut i Stilla havet förrän fler likadana skador uppstod på flera av mesanens övriga vant, och resan fick fortgå med reducerade segel.

Att ha skador på mesanriggen är en sak. Den används framförallt för att ge båten god balans. Men att ha skador på stormasten var något helt annat. Och vi hade mer än 1000 sjömil kvar till Nya Kaledonien. Att vända om i passadvindarna var inget alternativ. Och oddsen för att få kompetent hjälp på Tonga var låga.  Då låg Fiji bättre till, 400 sjömil västerut. Men vi riskerade långa leveranstider, och cyklonsäsongen närmade sig med stormsteg.

Med sammanbitna läppar tog Ludvig och jag ett rev i vardera segel för att minska belastningen på stormasten. Och så markerade vi gränsen för sprickorna med en vattenfast spritpenna. För vi måste fortsätta . Det var vi överens om. Mot Australien – 2000 sjömil bort, lika långt som över hela Atlanten.

Varje dag, i en hel månad inspekterade vi våra sprickor. Nej, de verkade inte växa. Åtminstone inte i samma takt som magontet. För gud vet hur vi skulle klara ett oväder. Det fick inte hända. Vi hade daglig kontakt med vår personliga väderrådgivare, och var beredda att ändra kurs och destination vid minsta antydan till oväder.

Den 17 december angjorde vi Australien, och båda masterna stod fortfarande där de skulle. Lättnaden var obeskrivlig. Vi hade inte sagt ett ord till någon om våra riggproblem, inte skrivit en rad på bloggen. Masthaveri är allvarliga grejer, och det räckte gott med vår egen oro. Men än var det inte över. Ändstyckena till vajrarna på vår båt visade sig vara special och måste beställas från Holland med flera veckors leveranstid. Och när de väl var framme, ja då var det semestertider här i Australien.

Men igår morse, 8000 sjömil efter det att vi upptäckt våra första skador på riggen, kunde vi lägga till utanför riggverkstaden i Woolwich Marina här i Sydney. Tretton av tjugo vajrar är redan bytta. På måndag fixar vi de sista.

Totalt handlar det om 250 meter ny vajer, men tillhörande ändstycken. Den tråkigaste och största enskilda investeringen vi någonsin gjort på Mary af Rövarhamn. Man ser ingen nämnvärd skillnad. Och vi får ingen ny funktionalitet.  Men det känns redan mycket bättre i magen.

Ny rigg är prima magmedicin. Kapten klagar dock på smärtor i de flesta övriga delar av kroppen efter två hårda arbetsdagar på hög höjd.

Sång för efterlängtad publik

”Delfiner!” ropar jag från sittbrunnen. Och snart är hela familjen samlad på däck. Det är stora flasknosdelfiner. Kanske resans största så här långt. Tre-fyra meter långa. Först bara ett par stycken, sedan kommer det flera. Kanske ett tjugotal.

Delfinerna simmar precis framför Mary, som om de ville tävla med oss. Men i realiteten är de betydligt snabbare än vår båt. Troligen gillar de bogsvallet som uppstår när Mary klyver havsytan. Eller så är det vår luciasång som gjort dem nyfikna. Ja, det är ju hög tid att börja öva inför luciatåget. Men vi trodde inte att någon lyssnade : )

Lovis och Otto står i fören, och tjuter av glädje när delfinerna leker en meter under dem. ”Jag såg blåshålet” ropar Lovis förtjust. Barnen pratar nästan oavbrutet, som de brukar göra när de blir uppspelta. Det är lika roligt varje gång delfiner kommer på besök. Ja, frågan är om man någonsin kan tröttna på deras sällskap.

Då och då bryter delfinerna ytan för att andas eller göra en frivolt. Det är mäktigt att se vilken kontroll de har över sina kroppar. Att de inte krockar. Men delfiner har en slags inbyggd radar, de sänder ut ett klickljud som de sedan får tillbaka som ett eko. Ljud färdas fyra gånger så snabbt i vatten än i luft.

Tiden står stilla, närmare en timme passerar. Men vips så är de borta. Jag står och funderar på vad som fått dem att försvinna så plötsligt, när jag ser två valar simma upp bredvid båten. ”Valar, riktiga valar!” Troligen Pilot Whales. Svarta och förhållandevis små. En fem-sex meter skulle jag tro. Men ändå, valar är något alldeles speciellt.

Vi har bara sett val vid två tidigare tillfällen under hela resan. Det har förvånat oss lite, när vi seglade hem Mary från Azorerna för snart tio år sedan såg vi val nästan varje dag. Undrar om de blivit färre eller om vi har varit på fel ställe.

Valarna stannar bara en kort stund, för att sedan ansluta vad som verkar vara en större grupp en bit bort. Vi kan se dem blåsa i fjärran. Kanske var de bara utsända spejare. Vi försöker locka tillbaka dem med Lusse Lelle. Både valar och delfiner lär ha bra hörsel, och vi fick en gång tips från en man som jobbar med valsafaris att valar lockas av höga ljud. Men det verkar inte hjälpa. Inte den här gången.

Mot Australien, med skräckblandad förtjusning

Kan knappt bärga oss : )

Då var det dags. Att sätta kurs mot Australien, närmare bestämt Bundaberg i södra Queensland – någonstans mitt emellan de giftiga ormarna och människoätande koalabjörna på kartan. Om en vecka borde vi vara framme.

Australien är hem för en stor andel av världens farligaste djur. Men räddast är vi nog ändå för de australienska myndigheterna, och deras ökända adminstation. Här finns strikta regler för allt, bland annat för vad man får ta in i landet. Inga frysta, torkade eller färska frukter eller grönsaker får tas in i landet. Inte heller kött och ägg. Inga bönor, frön eller linser. Inte heller fjädrar, eller vissa snäckor och koraller. För att inte tala om levande djur. Listan kan göras lång.

Myndigheterna kräver också att man anmäler sin ankomst senast 96 timmar innan man anländer till Australien, och i samband med detta ska detaljerade uppgifter om båten och dess besättning lämnas. Man ska också ange vilken hamn man ämnar angöra. Och höga böter väntar den som avviker från planen, eller på annat sätt inte följer reglerna.

Vi har en australiensk bekant som nyligen seglade hem sin nyinköta båt. En av hans döttrar beslutade sig för att att göra honom sällskap på seglatsen, men den ändrade besättningslistan nådde inte hela vägen fram till rätt myndiget i rätt tid. Istället för ett ”välkommen hem” mottogs han av en polis som läste hans rättigheter, och överlämnade en bot på 6000 dollar. Bara ett av många exempel.

Ja, som ni förstår. Vi kan knappt bärga oss : )

Läs mer om Australiens farligaste djur.

Vardagsdramatik

Linan slets av när jollen vältes av en stor våg.

”Neeeeej” skriker Ludvig från sittrunnen. ”Jollen!”Jag sticker upp huvudet i luckan och ser den försvinna bakom oss i den grova sjön.

Vi var på väg från ögruppen Ile des Pins in mot Grand Terre, huvudön på Nya Kaledonien. Bara en dagsetapp norrut, men på öppet vatten med överraskande hög och stökig sjö. Jollen hade vi på släp bakom båten, istället för på däck som vi brukar ha när vi seglar på öppet hav. Men om ett par timmar skulle vi vara inne på skyddat vatten igen. Det skulle nog gå bra. Jag förbannar vår nonchalans. En stor våg vände jollen upp-och-ner, och linan slets av med det ökade motståndet.

Jag förlorar jollen ur sikte. ”Shit” tänker jag. ”Nu har den sjunkit.” Men så påminner jag mig själv om att den är osänkbar. Snart dyker den upp igen bakom en vågtopp. Jag andas ut, och startar motorn. Ludvig rullar in seglet och jag tar rodret för att lägga om kursen. I samma stund som jag släpper jollen med blicken för att koppla ur autopiloten, tappar jag den ur sikte igen.

Ludvig ser hur jag panikartat söker av det upprörda havet. Ingenstans ser jag jollen. ”Gå tillbaka i samma spår” ropar han. Visst fanken tänker jag, vi borde tryckt på MOB-knappen. MOB står för man-över-bord och är en snabbfunktion för att markera en position när någon, eller något, fallit överbord. Så man vet var man ska börja leta. Nåja, att gå tillbaka i samma spår borde också funka. Jag slänger ett öga på navigationsskärmen. Och väl på rätt kurs dyker jollen upp framför mig.

Utan segel kastas båten än hit än dit i den grova sjön. Båda barnen tittar upp genom luckan. ”Vad är det som händer här ute?”undrar Lovis. De vill komma ut men jag vågar inte släppa jollen med blicken för att hjälpa dem med flytvästarna. De får stanna inne. Vi börjar närma oss, och Ludvig är upptagen med att förbereda räddningsmanövern.

Lyckligtvis gick linan av på mitten så vi har tillräckligt lång lina kvar för att fånga upp jollen. Nu måste vi bara få ombord den också. Som ett under sitter årorna kvar. De har visserligen lossnat men snott in sig i de linor som vi brukar hissa jollen i. Ludvig får precis tag på årorna innan de faller i vattnet när vi hissar upp den nästan femtio kilo tunga pjäsen. Jollen svänger med en enorm kraft över fördäck, och jag vågar knappt titta när Ludvig kämpar med att få ner den på däck utan att klämma sig eller knockas överbord.

När jollen väl ligger på sin plats på fördäck tittar Ludvig och jag på varandra, ler och skakar på huvudet. Så dramatiskt det blev. Nåja, vi fick åtminstone en påminnelse om hur svårt det kan vara att hitta en människa som fallit överbord, och hur viktigt det är med livsele. Men nästa gång vi ska ut på havet tar vi upp jollen, om det så bara är för några timmar.

Fångar i paradiset

Detta bildspel kräver JavaScript.

Frodiga regnskogar, mäktiga berg och höga vattenfall. Alltsammans omgivet av världens största lagun med större artrikedom än någon annanstans i hela Stilla Havet. Ja, Nya Kaledonien kan beskrivas som paradiset. Men ön har en sorglig historia.

Nya Kaledonien koloniserades av såväl britter som fransmän under första halvan av 1800-talet, men har varit franskt sedan 1853. Mellan 1854 och 1922 använde Frankrike ön som straffkoloni. Totalt 22 000 dömda brottslingar ska ha skickats hit. Under samma period minskade den infödda befolkningen, kanakerna, drastiskt på grund av nya sjukdomar och ett apartheid-liknande system som begränsade deras rörelsefrihet och tillgång till jord.

På många platser kan man fortfarande hitta igenvuxna ruiner från de gamla fängelserna. 1,5 gånger 3 meter. Så stora var cellerna i fängelset som vi besökte idag. Vissa med högt placerade fönster, andra helt utan. ”Det kan inte varit roligt”, konstaterade Lovis med sorgsen ton. ”Tjuvar är ju också människor”. Min kloka dotter.

När fångarna avtjänat sitt straff erbjöds de mark att odla. Det generösa Frankrike försåg dem också med fruar, båtlast efter båtlast med föräldralösa flickor skeppades över från Frankrike. Allt för att brottslingarna inte skulle återvända till hemlandet.  Ja, så kommer det sig alltså att en stor andel av Nya Kaledoniens nuvarande befolkning härstammar från kriminella och politiska fångar.

Kanske är det inte så konstigt att Nya Kaledonien från och till drabbats av politiska oroligheter under det gångna århundradet. Kanakerna vill ha tillbaka sitt land. Men med stora mineraltillgångar och militärt strategiska läge är ön viktig för Frankrike.

1998 slöts ett fredsavtal som ger mandat till en folkomröstning om självständighet 2014 eller senare. Samtidigt gör fransk invandring kanakerna till minoritet i sitt eget land …

Nöten är knäckt

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hur får jag upp min kokosnöt? Det är en fråga som har förbryllat västerlänningar i århundraden. Här i Söderhavet är gåtan naturligtvis löst sedan länge, och vi har under resans gång förvärvat en hel del kunskap i ämnet. Men alldeles enkelt är det inte …

Den där bruna håriga kokosnöten som man kan köpa där hemma i välsorterade mataffärer, den utgör bara själva kärnan i kokosnöten. Inuti kärnan finns en klar vätska som är god att dricka, särskilt kyld. Icke att förväxlas med kokosmjölk som ofta används i matlagning och utvinns ur det vita fruktköttet som sitter på insidan av kärnan. Fruktköttet är i sin tur det de flesta av oss känner till som kokos, och är mycket gott i färsk form.

I det vilda, dvs utanför ICA Maxis hylla för exotiska frukter, omges det bruna hårda skalet av ett tjockt trådigt lager. Och allra ytterst finns ett tunt slätt lager, som är grönt eller gult på den unga kokosnöten och brunt på den äldre nöten.

Det enklaste sättet att frilägga kärnan är att spetsa kokosnöten på ett järnspett eller en vass pinne, och bända bort bit för bit. Det här må låta enkelt men för mig tog det närmare en halvtimme första gången. Kapten som är betydligt starkare än mig klarade utmaningen på fem minuter. Medan James, vår store läromästare, avverkar ett hundratal kokosnötter på en timme. Det finns mästerskap i sådant här runt om på öarna.

När man väl frilagt själva kärnan är det dags att ta sig an nästa utmaning. Tre små svarta fläckar på ena änden av den bruna kärnan liknar tillsammans ett ansikte. För att komma åt vätskan inuti kan man trycka igenom en kniv genom munnen. Ett litet lufthål genom ena ögat kan också behövas för att få ut väskan, särskilt om man avser att dricka den direkt ur nöten med hjälp av ett sugrör.

För att komma åt fruktköttet måste man krossa själva kärnan. Att slå den mot en sten går bra, och saknar man en sten går det bra med nästan vilket hårt föremål som helst. Vi brukar slå den mot en av knaparna när vi är ombord, hårt. Sedan är det bara att ta en kniv och bända loss fruktköttet från skalet. Även det kan kräva lite tålamod.

Jag minns fortfarande besvikelsen när vi första gången lyckats få upp en grön kokosnöt – det var på Tobago i Karibien. Istället för fruktkött på insidan av skalet möttes vi bara av ett vitt slemmigt lager av något som inte alls smakade kokos. Det var innan vi lärde oss att det bara är de kokosnötter som hunnit bli bruna som innehåller färdig kokos. Och tur är väl det för de kan man plocka direkt på marken. Att ta sig upp till kokospalmens topp sparar vi till fortsättningskursen …