Don’t try this at home …

Idag angjorde läkarparet Carl och Frida och deras två små barn Norra fiskehamnen i Limhamn och förtöjde sin L28:a Anna invid Mary af Rövarhamn. Med sig hade de två rejäla stycken rimmat fläsk och en massa mojänger som peanger, nålförare, skalpeller och suteringsnålar. Ludvig fick en sykurs i 35-årspresent, och idag var den stora dagen kommen. För det är ju knappast någon mening att fylla båten med fina doktorsprylar om man inte vet hur man ska använda dem.

Fläsksvål och människohud har tydligen vissa likheter och därav det rimmade fläsket. Hyfsat bisarrt och osmakligt, men efter lite övning gick det i alla fall bra. Men så beklagade sig grisen inte heller på något sätt. Helt still var den. Och inget blod skymde sikten. Inte helt realistiskt, men nu vet vi i alla fall hur det ska gå till om olyckan skulle vara framme. Och det är den ju tyvärr då och då, det vet vi av erfarenhet. Men det är en helt annan historia.

Tack för utmärkt kurs, och tack för middagen. Fläsket serverades med raggmunk och lingon. Men ärligt talat, det smakade bara sådär.

Don’t try this at home, only at sea:

Återigen surrar det i micken på videokameran, sorry. Imorgon åker den in på garanti för tredje gången. Den här gången ska vi bannemej ha en helt ny kamera!

Rövarhamn, finns det?

”Rövarhamn, finns det på riktigt?” Vi har fått frågan många gånger. Hundratals. Men jodå. Det finns i allra högsta grad. På ön Fogdö utanför Grisslehamn i vackra Roslagen. Strax norr om 60:e breddgraden. Här vid randen till Ålands Hav har kapten tillbringat barndommens somrar och här har S/Y Mary sin självklara hemmahamn. Namnet Rövarhamn lär härstamma från tidigt 1700-tal när ryssarna härjade i området. De enda som härjar här idag är myggor och fästingar. Och våra smågastar förstås. Men imorgon bär det söderut igen, efter en härlig midsommar med nära och kära i svensk skärgårdsidyll. Den sista på länge – lite vemodigt är det allt …

Detta bildspel kräver JavaScript.

Äntligen medvind!

Det är inte helt ovanligt att man läser i tidningen om folk som säljer hus och firma och seglar ut i världen. Men hur gör man om man inte har något att sälja? Vi har gnetat och stretat för att spara pengar i många många år nu. Men det är långt runt jorden, särskilt om man vill ta ett extra varv på Stilla havet : )

De senaste måderna har vi ägnat stor del av vår vakna tid till att hitta olika sätt att minska utgifterna och öka inkomsterna – utan större framgång. Men så rasslade det plötsligt till och den senaste veckan har våra vedermödor burit frukt.

  • Watski: Sponsrar oss med säkerhets- och nödutrustning, och ger oss ett pangpris på marknadens bästa livflotte, Viking RescYou Pro. 
  • MainOne: Anlitar oss för ett annorlunda blogguppdrag: en långseglarblogg på temat energi, ombord och i världen
  • Liros: Har gett oss ett riktigt sjyst paketpris på fallinor, block, livlinor och smarta bombromsar som gör gippen till en säker manöver.
  • Praktiskt Båtägande: Våra stundande äventyr blir till följetång i tidningen Praktiskt Båtägande, vilket bådar gott för en regelbunden påfyllning av skeppskassan.

Med bara sex veckor till avsegling har vi äntligen fått lite medvind ombord på S/Y Mary. Hoppas den håller i sig hela varvet runt jorden.

Mer info om våra samarbeten hittar du här.

I en välsorterad hylla nära dig

Jag lyckas göra plats till mig själv i hängmattan och får snabbt ett barn på vardera sidan. Bokvalet den här gången föll på Pippi Långstrump på Kurrekurreduttön.

När jag har läst en stund avbryter Lovis: ”Mamma, jag vill också segla  till Söderhavet. Som Pippi. Får jag det?” Hon tittar på mig med stora ögon, väntar på ett bekräftande svar.

Så här långt har resan över Nordsjön gått över förväntan. Båten är redo. Vi är redo. Ett år till och vi borde ha en reskassa som skulle kunna ta oss runt jorden, i alla fall med mycket vilja och en smula tur. Det borde vara fullt möjligt. Visserligen extrem lågbudget, men fullt möjligt. Jag ser på min dotter och hör mig själv svara: ”Ja, Lovis vi ska segla till Söderhavet”

Ja, ungefär sådär gick det till när vi under en tur på Nordsjön förra sommaren beslutade oss för att äntligen slå slag i saken och segla ut i världen. Texten ovan är hämtad ur det senaste numret av tidningen Äventyrliga familjer, en föräldratidning garanterat fri från purérecept och blöjtester. Men väl fullsmockad med inspirerande och välskrivna historier för alla som längtar efter mer äventyr i livet. Och det gör i alla fall vi. Längtar efter äventyr alltså. Nedräkning pågår – bara sju veckor till avsegling!

Sjutton doser avklarade, nio återstår.

Vi börjar se ljuset i tunneln. Men aldrig hade jag väl anat att det här med vaccinationer kunde vara så krångligt. Först ska man ta reda på vad man behöver. Och det grundar sig dels på vilka vaccin man fått i tidigare livet, och dels på var man ska resa. Redan där stötte vi på patrull …

Att veta vilka vaccin man redan fått är lättare sagt än gjort, för något centralt register finns inte. Barnen hade vi koll på, men det var lite värre med kapten. Och för min egen del hade jag inte en susning. Och inte underlättar det att alla vaccin har så konstiga namn och hjälper mot sjukdomar man aldrig hört talas om förut. På frågan vart vi ämnar landstiga har vi inte heller något bra svar. Att vara flexibla och anpassa oss efter vindar och lustar är en del av äventyret.

När listan för vem som ska ha vilken spruta är klar gäller det att kolla upp vem som kan fixa detta till bästa pris. Naturligtvis är alltsammans galet dyrt, och olika vaccin kostar olika mycket på olika ställen. Vi landade slutligen i att den gode husläkaren kunde sätta vissa av sprutorna på den vuxna delen av besättningen. Barnavårdscentralen fixade några andra, och det som blev kvar fick en vaccinationsmottagning ta hand om. Och här finns det några olika att välja på. Efter lite prisjämförelse fick Limhamns Läkargrupp det ärofulla uppdraget.

Och så var det bara att sätta igång. Helst inte mer än en spruta åt gången, möjligen en i varje arm beroende på vilka vaccin det handlar om. Sedan ska man vänta mellan sprutorna, allt mellan fyra dagar och åtta veckor beroende på vaccin. Några vaccin ska man dessutom ta i flera doser – den andra efter en månad och en tredje efter minst sex månader. Och så varar naturligtvis skyddet olika länge. Det lönar sig med andra ord att ta de vaccin med kortast verkningstid sist.

Det gäller att börja i tid för att få ihop det flerdimenentionella pusslet, något vi misslyckades med. Men vi hoppas på att kunna lägga de sista bitarna på plats på Kanarieöarna i höst. Sedan borde vi klara oss ett tag. Kapten föreslog försiktigt att jag kanske skulle skriva upp vem har tagit vad när, vad det skyddar mot och hur länge det verkar – innan informationen försvinner in i något avlägset skrymsle av min överhettade hjärna.  Han har naturligtvis rätt, och jag skulle just ta tag i saken men det blev ett blogginlägg istället …

Utrustning vs. Segling

Matt. Just avslutat en diskussion om huruvida vi behöver en strömsnål liten sjutums pekskärm eller inte. En ganska vanlig situation ombord på Mary. Min båtpryltokige kapten hittar nya sjysta smarta prylar som vi skulle kunna ha användning för ombord, medan jag får den otacksamma rollen som bromskloss. Inte nödvändigtvis för att jag inte ser nyttan av den där prylen han vill köpa utan för att det behövs en motpol – annars skulle vi inte ha några pengar kvar att segla för. Så extremt skulle det nog inte bli i vårt fall. Maken har ju faktiskt kommit iväg en gång förut, med hela 5 000 kronor på fickan . Det räckte till Kanarieöarna och tillbaka, vilket i sig är ganska imponerande : )

Men det är många som aldrig kommer iväg alls. De ska bara fixa det där sista …

————————————————————————————————————————————

Och för er som undrar om det blev någon skärm. Nej, ikväll gick ingen vinnande ut ur diskussionen. Vi skjuter på beslutet, en ganska vanlig utgång. Inte så dum alls faktiskt. Det är nämligen lätt att tro att man behöver en massa prylar och köpa på sig dem, men det är oftast smartare att vänta och se om behovet verkligen blir ett faktum. Om det inte handlar om säkerhets- och nödutrustning vill säga.

Lycka är en egen fiskargubbe

Fiskargubben Ove lär Lovis ro.

LIMHAMN, SVERIGE. Det dundrar i stålskrovet så att jag blir alldeles vettskrämd. Värre än åskan. Men chocken går snart över i värme. Jag känner igen oljudet. Det är fiskargubben Ove som kommer. Han har markerat sin entré på detta resoluta sätt sedan den dagen jag bad honom knacka innan han gick ombord. Med sig har han en nyfångad torsk till barnen, men som vanligt får de gärna ”bjuda mamma och pappa”.

Mary af Rövarhamn angjorde Norra fiskehamnen i Limhamn för snart två år sedan, och sedan dess har Ove varit som en extramorfar för Lovis och Otto. Varje morgon står han där på bryggan och väntar för att sno åt sig ett par minuter med barnen  innan de far iväg till dagis. Är vi tidiga håller han utkik från sin ”hodda”. Är vi sena väntar han tålmodigt. Och barnen jublar när de får syn på honom.

Ove fyller 82 år i år och har fiskat i Limhamn sedan barnsben. Numera fiskar han bara till husbehov, sitt eget och vårt. På väg hem från dagis brukar barnen allt som oftast få komma ombord på Oves fiskebåt Vanja för att välja en egen middagsfisk ur sumpen. Och då och då får de följa med ut för att ta upp näten. Spännande. Ove har gjort egna nät till Lovis och Otto. En gunga också när han ändå höll på.

Det är något alldeles särskilt fint med vänskap mellan gamla och barn. Och det känns hårt att tänka på att vi snart ska lämna Ove ensam kvar på bryggan. Riktigt hårt.

Hur trist får man vara?

När man ska göra en sådan resa som vi tänkt oss passar man inte riktigt in i systemet. Det finns helt enkelt inga rutiner och processer för folk som oss. Får man tag på en person som gillar det vi gör och har en bra attityd löser sig det mesta till det bästa. Och får vi tag på en osäker person eller någon utan större engagemang är vi körda. Vi ger ett exempel:

Häromdagen fick vi nedanstående meddelande från ansvarig person i Sölvesborgs kommun som svar på frågan om den lokala skolan kunde stötta oss med hemundervisning om det blir så att vår resa drar ut på tiden.

——————————————————————————————————————————–
Hej,

Beaktat skolplikten inom grundskolan kommer vi ej att bevilja ledigt för berörda elever för en dylik resa.

I tjänsten,
(Signatur)
———————————————————————————————————————————

Hur trist får man vara utan att begå tjänstefel? Han kunde inte ens kosta på sig ett ”Vänliga hälsningar”. Stackars karl.

Lyckligtvis ser de två skolor vi har varit i kontakt med i Malmö helt annorlunda på saken. Mer i stil med ”Åh, va spännande. Vi hjälper gärna till.” Ingen fara på taket med andra ord. Vi får skriva oss hos goda vänner i stan istället för hos familjen i Sölvesborg. Den här gången fanns det alternativ …

Kom och köp! Fina priser.

På söndag är det dags för den årliga båtloppisen i Lagunen. Vi tänkte ta tillfället i akt och äntligen göra något åt den där högen i förrådet som under det senaste decenniet har utvecklats till ett mindre berg av prylar som kan vara bra att ha ombord – på någon annans båt.

Lovis fina båtstol i mahogny är ett av alla fynd på S/Y Marys loppisbord.

Det ska bli spännande att för en gång skull stå på andra sidan loppisbordet. 50 spänn och fyra timmar av vår tid ska det förhoppningsvis vara värt. Här bjuder vi på en liten appetizer. Portarna öppnas klockan 10.00. Be there, or be square.

En kartong fylld med drömmar!

Tittade inom postboxen en sväng på väg hem från jobbet. Där väntade en paketavi. Vad hade Ludvig nu beställt för något, tänkte jag lite irriterat  och traskade bort till Hertz biluthyrning som märkligt nog har hand om paketutlämningen nuförtiden.

I utbyte för avin fick jag en kartong märkt med Amazon, stor och tung som sjutton.  Irritationen byttes snabbt mot iver. Kunde det vara? Ja, det var det. En gigantisk gottelåda fylld med böcker, till mig. Och inte vilka böcker som helst, seglings- och reseguider i mängder. Min försenade födelsedagspresent hade anlänt och jag blev lycklig som ett litet barn. Tack Ludvig!

Nu loggar jag ut för i kväll och drömmer mig bort i böckernas värld …