Little Inagua

LITTLE INAGUA, BAHAMAS. Vi hänger på stranden hela eftermiddagen. Samlar snäckor, badar, klättrar på kalkstensklippor och går långa promenader. Först åt ena hållet, sedan åt det andra. Vi har aldrig sett så många stora snäckor som här. Kanske för att ingen tagit dem härifrån. Ingenstans ser vi något tecken på mänsklig närvaro. De enda fotspåren vi ser är våra egna. Inga stigar. Ingen bebyggelse.

Under ytan ser jag en jättelik barracuda lura på några revfiskar. Men de är för snabba, sicksackar sig smidigt fram sig fram genom växtligheten – en skog av gröna och lila korallväxter som jag aldrig sett förut. De ser ut som jättelika plymer, och små träd som svajar fram och tillbaka med strömmen. En bit ut simmar valen, eller om det är en ovanligt stor och trubbnosig delfin. Jag vet inte. Vi kallar den födelsedagsvalen, för den har varit här hela dagen.

Medan jag snorklar samlar Ludvig och barnen ved till en stor brasa på stranden. Sedan grillar vi, och badar lite till. För att återvända till Mary af Rövarhamn först i solnedgången. Men det är inte vilken solnedgång som helst. För i samma stund som det glödande klotet försvinner ner under horisonten uppenbarar sig ett grönt ljussken. Det är den gröna blixten, och den dröjer sig kvar ovanligt länge. Som en gåva från självaste solen.

Jag fylls av en stor tacksamhet mot naturen som varit så generös just idag. Mot ödet som tagit oss just hit. Och Ludvig och barnen som fixat allt, så jag bara kunnat slappna av och njuta. Fast vi har nog njutit allihop. Av platsen, värmen och varandra. Vi känner att tiden håller på att rinna från oss, och tar till vara på varje sekund på ett sätt som vi inte gjort förut. Vi kommer sakna det här livet.

Nästa gång någon av oss fyller år är i november. I Malmö.