TOPPLISTAN: Världens skönaste ”Söderhavsöar”

Detta bildspel kräver JavaScript.

Topp 5: ”Söderhavsöar”

Ute är grått och ruggigt, regnet öser ner och jag drömmer mig bort till en sån där obebodd liten ”Söderhavsö” omgiven av vita palmkantade stränder och varmt turkost vatten. Den här typen av öar kan man hitta lite här och var i världen. I vissa områden fler än andra. Här listar vi våra fem favoriter, i nämnd ordning.

  • Chagos, Indiska Oceanen: Obebodd ögrupp mitt i Indiska Oceanen. Enorma kokosnötkrabbor, fantastiskt fågelliv och obegränsat med fisk. Kan bara besökas med egen båt.
  • Tuamotos, Franska Polynesien: Ett enormt område med till synes oändligt antal turkosa laguner omgivna av palmklädda ringrev. Dykning och snorkling i världsklass.
  • Bahamas, Karibien: Aldrig trodde vi väl att det kunde finnas så många obebodda paradisöar så nära det amerikanska fastlandet. En av resans skönaste överraskningar.
  • San Blas, Panama: Resans kanske mest perfekta små Söderhavsöar hittade vi förvånande nog i Karibiska havet. Ingen större än man kunde gå runt den på tio minuter.
  • Los Roques, Venezuela: Det är något särskilt med långa vita sanduddar omgivna av det blåaste vatten. På Los Roques finns de i överflöd.

En ny fas

Bahamas. Jag längtar redan tillbaka.

Bahamas. Jag längtar redan tillbaka.

BAHAMAS – FLORIDA. Lovis vrider sig oroligt i sin koj. Hon har svårt att somna. ”Pappa, du kan väl lova mig en sak”, säger hon till sist. ”Att vi nån gång ska göra en lång resa igen. Och segla till nått varmt land, med fina stränder. Där man kan bada, och hoppa från peket och sånt. Snälla, det kan vi väl göra.” Jag hör hur hon svajar på rösten, gråten är inte långt borta. Jag känner hur sentimentaliteten väller upp inom mig. Får en klump i halsen, och kämpar mot tårarna jag också.

Ludvig lovar att vi ska fortsätta segla. Berättar att det finns stränder i Sverige också, där man kan bada på sommaren. ”Tack, pappa” säger Lovis tappert. Vänder sig om, och snorar in. Bahamas glesbefolkade övärld har varit en positiv överraskning för oss alla. Barnen har stortrivts. De har badat, byggt båtar av drivved, samlat snäckor, utforskat grottor, matat rockor och badat ännu mer. Vi har njutit av varje ny liten strandremsa, som om det vore för sista gången. Om, och om igen.

Ursprungsplanen var egentligen att segla direkt från Kuba till Florida. Men vädret såg inte riktigt bra ut, så vi bestämde oss för att ö-hoppa norrut genom Bahamas i väntan på stabilare vindar. Sedan dess har prognosen ändrats varje dag, vilket har gjort det svårt att planera mer än dag i sänder. När vi lämnade vår ankarvik igår hade vi fortfarande ingen aning om hur långt vi skulle komma. Och så sent som imorse såg det ut som vi skulle bli kvar på öarna ännu en vecka.

Vi skulle just ankra upp på Nassaus västra udde, när jag bestämde mig för att ladda ner en sista väderprognos. Som för att bekräfta vårt beslut att gå i hamn. Men jag fick inte den bekräftelse jag sökte. Tvärtom. Där var det, väderfönstret vi behövde för att fortsätta mot Florida. Två dagar med bra vind, innan nordan slår till igen. Det borde räcka för att ta oss en bra bit upp längs Floridas kust. Förhoppningsvis ända till Cape Canaveral. Kanske ännu längre, med lite hjälp av Golf-strömmen. Beslutet var fattat.

Vår sista möjliga ankring på Bahamas ligger nu bakom oss, och vi dundrar
fram i sju knop. Det finns ingen återvändo. Karibien är ett minne blott. Där framme väntar Amerika. Vår resa går in i en ny fas.

Skeppskyrkogården

Hogsty Reef

Hogsty Reef

HOGSTY REEF, BAHAMAS. Allt jag ser är två enorma vrak. Inget land, inget rev. Inget rytande skum. Trots att jag vet att det finns där, bara några sjömil bort. Vi närmar oss Hogsty Reef, något så ovanligt som en atoll mitt i Karibien. Det finns bara tre i hela Atlanten. Först på riktigt nära håll kan jag ana revet, och ett sandfärgat streck vid horisonten – den första av atollens två öar. Så låg att den bara syns när vi befinner oss uppe på vågtopparna. Så låg att inget kan växa.

Snart ser vi också atollens andra ö, bakom vilken vi hoppas kunna ankra. Vi rundar revet och styr upp mot ön. Botten grundar upp från 500 till fem meter inom loppet av några minuter, mörkblått vatten blir turkost och jag ställer
mig i fören för att hålla utkik efter korallhuvuden. Vi hittar ett stycke ren sandbotten i lä av ön, och får bra fäste. Men havsdyningen rullar in över revet och båten rullar än hit än dit. Här vill vi inte stanna över natten. Men det är inte värre än att vi kan sjösätta jollen och ro iland en stund. Nu när vi ändå är här.

Ön är inte större än att man skulle kunna gå runt den på fem minuter. Om det inte vore för att man måste stanna var femte meter för att titta på en fin snäcka eller korall. Några låga buskar har fått fäste på den norra delen av ön. Det är också där kumlet står, ett murat gammalt sjömärke och resterna av vad som en gång varit en gasdriven fyr. Den är uppgraderad med en solpanel, men jag betvivlar att den fungerar.

Inte långt från stranden ser jag något sticka upp ur vattnet. Det visar sig vara fören på vraket från en stor fiskebåt, en trålare av den grova vajern att döma. Jag simmar runt bland de rostiga vrakdelarna en stund. Identifierar vad som en gång varit en motor, några pollare och en nedgångslucka. Det är skrämmande att se hur ett rev kan smula sönder ett strålskrov så totalt.

Vi måste hitta en säkrare ankarplats, medan solen fortfarande står högt på himlen. Så vi lyfter ankaret, och styr längre in i lagunen. Jag står som vanligt i fören och håller utkik. Vi vet att det ska finnas en väg in. Men sikten är dålig i den krabba sjön, båten stampar fram och det är nästan omöjligt att avgöra hur mycket fritt vatten vi har mellan kölen och korallen under oss.

Jag låter blicken svepa över lagunen, revet och de kringliggande vraken. Sedan vänder jag mig om mot Ludvig. ”Ska vi vända om, och fortsätta mot Kuba istället?” ropar jag så högt jag kan för att överrösta motorn. Ludvig nickar bekräftande, som han just tänkt det samma. Lägger sedan om rodret och styr ut samma väg som vi kom. Hogsty Reef har tillräckligt många vrak som det är.

Resans sista födelsedag

Little Inagua

Little Inagua

LITTLE INAGUA, BAHAMAS. Vi hänger på stranden hela eftermiddagen. Samlar snäckor, badar, klättrar på kalkstensklippor och går långa promenader. Först åt ena hållet, sedan åt det andra. Vi har aldrig sett så många stora snäckor som här. Kanske för att ingen tagit dem härifrån. Ingenstans ser vi något tecken på mänsklig närvaro. De enda fotspåren vi ser är våra egna. Inga stigar. Ingen bebyggelse.

Under ytan ser jag en jättelik barracuda lura på några revfiskar. Men de är för snabba, sicksackar sig smidigt fram sig fram genom växtligheten – en skog av gröna och lila korallväxter som jag aldrig sett förut. De ser ut som jättelika plymer, och små träd som svajar fram och tillbaka med strömmen. En bit ut simmar valen, eller om det är en ovanligt stor och trubbnosig delfin. Jag vet inte. Vi kallar den födelsedagsvalen, för den har varit här hela dagen.

Medan jag snorklar samlar Ludvig och barnen ved till en stor brasa på stranden. Sedan grillar vi, och badar lite till. För att återvända till Mary af Rövarhamn först i solnedgången. Men det är inte vilken solnedgång som helst. För i samma stund som det glödande klotet försvinner ner under horisonten uppenbarar sig ett grönt ljussken. Det är den gröna blixten, och den dröjer sig kvar ovanligt länge. Som en gåva från självaste solen.

Jag fylls av en stor tacksamhet mot naturen som varit så generös just idag. Mot ödet som tagit oss just hit. Och Ludvig och barnen som fixat allt, så jag bara kunnat slappna av och njuta. Fast vi har nog njutit allihop. Av platsen, värmen och varandra. Vi känner att tiden håller på att rinna från oss, och tar till vara på varje sekund på ett sätt som vi inte gjort förut. Vi kommer sakna det här livet.

Nästa gång någon av oss fyller år är i november. I Malmö.