Drömmen om St Kilda

Målet med sommarens seglats har varit att runda Irland, men som så ofta förr har vi även haft ett ”hemligt” mål. En sån där plats som man drömmer om att komma till men knappt vågar hoppas på, än mindre berätta om, eftersom risken för att man inte ska lyckas uppnå målet är för stor. För två år sedan var Färöarna det målet (trots att vi officiellt bara skulle till Norge). Den här sommaren stavades vårt hemliga mål St Kilda, en världsarvslistad ögrupp 40 sjömil väster om Yttre Hebriderna.

Hirta, huvudön på St Kilda, tros ha varit bebodd av människor sedan järnåldern. Öborna sägs ha utvecklat extra långa och spretiga tår till följd av alla år av klättrande på klipporna i jakt på fåglar och ägg som var deras primära föda. Men så speds ryktet om den isolerade ön, och i början av förra seklet började turistbåtar dyka upp i viken för att låta sig fotograferas med de infödda. Med turisterna kom nya virus och baciller till ön, samtidigt som ungdomarna fick upp ögonen för de möjligheter som bjöds i världen utanför.

1930 evakuerades de sista 36 invånarna på St Kilda till fastlandet på grund av svält. Kvar fanns då bara gamla och sjuka. Ögruppen upptogs på UNESCOs världsarvslista redan på 50-talet. Idag är flera av husen, kyrkan och skolan restaurerade, och det finns ett litet museum på ön. Sommartid sköts byggnaderna om av volontärer och personal från National Trust for Scotland, och det går dagsturer till öarna för de som har råd. £270 per person. Men här finns också radarstation och en bemannad militärbas vilket känns lite malplacerat på en ö som är skyddad för sin unika natur och sitt historiska arv.

Till skillnad från Skellig Michael utanför Irland är vi seglare välkomna till St Kilda, men eftersom det saknas skyddad hamn på öarna krävs det antingen lite tur, eller gott om tid att invänta rätt väder. Helst båda. Vår semester närmade sig sitt slut och vi hade inte mycket tid att spela med. St Kilda stod högst på vår önskelista, men för varje dag vi väntade på rätt väder var vi tvungna att avstå från någon annan plats längs vägen som vi också gärna ville besöka.

Men så kom den där turen vi väntat på. Meteorologerna utlovade några dagar med lätta men instabila vindar i området, och vi tog chansen. Det var vi förstås inte ensamma om. Väl framme i den enda möjliga ankarviken på St Kilda väntade sex andra båtar vilket ironiskt nog är fler än i någon annan ankarvik vi besökt på hela sommaren.

Jag hade läst någonstans att man inte ska vänta med att gå iland på St Kilda, för väderförhållandena ändrar sig snabbt och plötsligt är det för sent. Vi skyndande oss därför att sjösätta jollen och ta oss in till kajen. Vädret var väl lite sådär, mest molnigt och lite regn, men inte värre än att vi kunde använda hela dagen till att utforska den gamla byn och vandra runt lite de vackra omgivningarna. Överallt betade bruna ulliga små får av en uråldrig ras som såg ut som en blandning av getter och lamm. Det är de får som de evakuerade öborna fått lämna bakom sig, och nu levde vilt på ön. Otto samlade på sig all ull han kunde hitta, kanske kan han karda sig ett fint minne.

Den kvällen umgicks vi med våra härliga engelska båtgrannar firade vi med bubbel, cider, svenska dillchips och dippa som jag gömt undan hela sommaren i väntan på en dag som denna. Trötta, glada och otroligt nöjda över att faktiskt varit här. Nu seglar vi hem!

Vi angör St Kilda i regn
Molnen ligger lågt i viken.
Lunnefåglar överallt , totalt häckar 134 000 par på ön.
Välkomstkommiteen. Björn och Annika på S/Y Moon som kom fram 12 timmar före oss.
Mary för ankar på St Kilda
Regnet lättar när vi kommer i land
Här finns bara en enda gata
Några hus är restaurerade, och fungerar som boende för de som jobbar på ön.
I hus nummer tre finns ett museum
På studiebesök i skolan. St Kilda är inte utmärkt i skolans egen kartbok.
Stenmurar byggdes för att hålla fåren utanför byn. Idag är de överallt.
Otto samlar ull i olika nyanser
Stenbodarna där öborna förvarande fjädrar, torkat kött och ull är unika i världen.
Det är en vacker plats
Mary längst till vänster
Vackra gröna slätter
Och branta stup
Stormfåglar häckar på branterna. Här en unge snart redo att lämna sitt bo.
Frågan är hur fåren ska ta sig därifrån.
Fika med våra båtgrannar, mysiga familjen Baker från Falmouth
De bor på vikens vackraste båt som de har byggt själva.
Fin jolle har de också.
Stenmurar överallt.
Innanför den stora runda muren finns öns kyrkogård.
Ullsamlingen växer
Ludvig kan inte motstå Mistress-klippan
Väl vald fikaplats?
Utsikt ner mot sundet mellan Hirta och ön Dun.
Ankarviken från söder
Grönt och grannt
Kvällen tillbringas ombord på grannbåten Lively.
Jollesafari på morgonen
Mary lämnar viken på Hirta. Foto: Kate Ismay Baker
Styr först mot grannön Boreray, fyra sjömil bort
Här är det svårt att landstiga
Men vackert från havet
Boreray och dess klippöar sägs vara hem för en fjärdedel av världens alla havssulor.
De gillar när det är trångt.
En ung havssula (därav färgen) gör sig redo för att dyka. De följer ofta med oss till havs.
Totalt bor en miljon fåglar på St Kilda
Så var det dags att lämna St Kilda-arkipelagen bakom oss. Tack för den här gången!
Vi postade ett vykort till oss själva från St Kilda. Undrar vad/vem som kommer hem först …

Besvikelsen vid Skelligöarna

SKELLIG MICHAEL, IRLAND. Vädret kunde inte vara bättre. Solsken och stiltje, nästan ingen dyning. Perfekt för dagens stora äventyr. Vi ska bestiga Skellig Michael – en 230 meter hög och ogästvänlig klippa utanför Irlands västkust med ett gammalt munkkloster från 500-talet på toppen.

Skellig Michael, eller Great Skellig som ön också kallas, upptogs på UNESCOs världsarvslista redan 1996 och seglade 2015 upp på många bucket-list när delar av den sjunde och senare även åttonde filmen om Starwars spelades in här. Sedan dess har den svårtillgängliga klippan med dess kloster blivit ett av Irlands populäraste turistmål. Priserna för båtturerna ut till ön har stigit i skyn (~150 Euro/person), och den som vill hit i juli eller augusti måste boka flera månader i förväg. Men inte ens då kan man vara säker på att vädret tillåter en landstigning.

Ön ligger 8 sjömil ut från kusten, den ger inget skydd mot havet, saknar skyddad hamn och vattnet runt omkring är för djupt för att ankra. Men det finns en liten kaj där de små turistbåtarna släpper av sina gäster i stilla väder, och det är där vi hoppas kunna ta oss iland med vår jolle för att gå de 618 trappstegen upp till toppen.

Vi har planerat allt i minsta detalj, och alla är superpeppade. Lovis och jag ska gå iland först, Ludvig ska köra in oss, medan Otto får stå vid rodret på Mary och se till så att vi inte krockar med någon av turistbåtarna. När Lovis och jag bestiger ön, vilket beräknas ta upp upp till 2 timmar ska Ludvig och Otto runda och ön med båten och kanske dra upp en fisk. Sedan byter vi plats. Ludvig och Otto bestiger ön, medan Lovis och jag tar hand om båten och lunchen.

Allt är klart. Vandrarkängorna är snörade och ryggsäcken är packad med fika, vatten, kamera och första hjälpen-kit. Jollen är sjösatt, Lovis är ombord och jag är på väg ner när vi ser hur en av turistbåtarna kör rakt mot oss. Det knyter sig i magen, det här känns inte bra. Mycket riktigt. Den kommer för att upplysa oss om att de som jobbar på ön försöker nå oss på radion. Vi får inte landstiga.

Det visar sig att inga båtar som inte har särskilt tillstånd får besöka ön. Ett tillstånd som vi aldrig kan få. Det ges bara till ett begränsat antal turistbåtar, som har monopol på hela verksamheten. Ingen får besöka ön, inte ens lokalbefolkningen, utan att gå via de licenserade turistbåtarna. Och de har flera månaders väntetid på sina biljetter så här års.

Luften går ur oss. Vi har anpassat vår rutt i flera dagar för att vara just här, just idag, när havet ligger platt. Jag kallar upp de ansvariga på radion, och får den dåliga nyheten bekräftad. Det visar sig att nya regler införts sedan invasionen efter Starwars-filmerna (vi gillar inte ens Starwars), och inga av de hamnguider vi använder har uppenbarligen uppdaterats sedan dess. Inte ens den på webben.

Nåja, inget att göra. Bara att bryta ihop och komma igen. Även om vi vetat hade vi troligen gått ut till ön bara för att se den, så när vi hämtat oss från den värsta besvikelsen bestämmer vi oss för att runda ön. Förhållandena är perfekta och vi kan gå riktigt nära, men inte gå iland. Sjukt irriterade. Jag blir sugen på att smita iland i alla fall, hittar en alternativ landstigning men blir nedröstad av resten av familjen. Antagligen har de rätt. Det hade varit en dålig idé.

Istället fortsätter vi bort till grannön, Little Skellig, en nästan lika hög klippa som hyser Irlands största havssulekoloni. Över 20 000 häckande par. Här finns ingenstans att landstiga, men det vill man inte heller. Det skulle störa fåglarna. Havssulor är en av mina absolut favoritfåglar och får mig på lite bättre humör.  

Med båda öarna rundade är det dags att fortsätta norrut för att leta reda på en lämplig natthamn. Vi vill gärna utnyttja det fina vädret till att gå någonstans dit man normalt kanske inte hade valt att ankra, och bestämmer oss för att prova lyckan på Blasketöarna 15 sjömil längre norrut. Men det berättar jag mer om en annan dag.

Ludvig sjösätter jollen.
En av turistbåtarna vid kajen
En sisådär 600 trappsteg ska det vara upp.
Toppen fotad med zoom från båten, munkarna bodde i iglooformade stenhyddor
Skyddade bakom murar som på slutet av 800-talet stod emot en vikingaräd
En av de lyckliga
Mäktiga stenformationer
Udda placering av en fyr
Syns bättre från havet
Nyfikna sälar leker i vågorna runt ön.
”Häftig ö, men dåligt att vi inte fick gå iland*
Vi sätter kurs mot grannön Little Skellig istället
Alldeles vit av fågelbajs
Trångbott, och luktar ganska illa.
Häftiga stenformationer även här
Vackra fåglar, vi ser dem ofta till havs.
Ogästvänlig miljö att föda sina barn på.
Gott om fåglar i luften också.
Påminner på håll om en alptopp som sticker upp ur havet. Vackert!

Vill du veta mer om Michael Skellig, kolla in Freddomtravel.se där våra resebloggarkompisar Peter och Helena skrivit mer om ön. Inte heller de lyckades landstiga, men de har kommit över ett gäng alldeles fantastiska bilder från ön.

Tillbaka till Hamburg

DSC_0669

Här bodde vi förra gången: I ett charmigt gammalt fyrskepp mitt i stan.

2004 åkte Ludvig och jag till Hamburg för att köpa pråliga mässingsprylar till båten. Vi fann vad vi sökte i skeppshandeln Toplicht, ett tjärdoftande paradis för alla gamla båtnostalgiker. På köpet förälskade vi oss i den syndiga gamla hamnstaden och lovade oss själva att återvända snart igen.

Det har nu gått 12 år. Hamburg har seglat in på UNESCOs världsarvslista, vi har fått två barn och hunnit segla runt hela jorden sedan dess. Att putsa mässing har vi tröttnat på för länge sedan, men längtan tillbaka till Hamburg har bestått. Imorgon bär det äntligen av.

Hamburg Tourism, har i samarbete med nätverket Nordic Travel Bloggers, bjudit in mig och tre andra bloggare – Irina, Daniela och Sofia – för att besöka staden och dela med oss av våra upplevelser därifrån. Ludvig och barnen följer också med.

Otto har högst förväntningar; han har hört från sin kusin i Berlin att Kinder-äggen är mycket godare i Tyskland. Det måste förstås undersökas. Vi tänkte också passa på att hälsa på hemma hos familjen Schreiber som korsade Stilla havet med sin katamaran Saba samma år som vi. Vi har inte träffats sedan nyår i Sydney för fyra år sedan.

Jag berättar mer här på bloggen efteråt. Men häng gärna med ”live” på Instagram, Twitter och Facebook och håll ett öga på taggarna #UNESCOHamburg och #ExploreHamburg om du vill se vad vi hittar på. Kom ihåg, även om själva resan är betald är alla upplevelser våra egna.

Den första snön

snögubbe

En efterlängtad snögubbe

GROS MORNE, NEWFOUNDLAND. Till skillnad från Otto så minns Lovis fortfarande sista vintern i Sverige. Men bara som något positivt, allt det kalla och blöta har hon helt förträngt. En bild hon också förmedlat till Otto, och båda har länge drömt om den dagen då de åter ska få se snö igen. Vi såg faktiskt snö redan på Nya Zeeland, på toppen av Mount Cook. Men inte tillräckligt nära. Lovis och Otto ville känna och smaka, leka i snön.

Vi har sagt till barnen att de nog får hålla sig till vintern, i Sverige. Och de hade någonstans accepterat detta faktum. Ända tills för en vecka sedan, när de upptäckte en kvarbliven snöfläck högt uppe på ett berg på Cape Breton Island. Ett nytt hopp tändes, något som förstärkts varje dag här i Newfoundland; här ligger det snö lite här och var på bergen. De har blivit mer ivriga för var dag som gått. Och frustrerade.

Lovis och Otto har inte kunnat förstå varför vi inte bara klättrar upp och gör en snögubbe på en gång. Problemet är naturligtvis att den där snön är lite svårtillgänglig. Men här på västra Newfoundland finns en världsarvslistad nationalpark med massor av vandringsleder. En av dem leder upp till toppen av det väldiga Gros Morne Mountain, Newfoundlands näst högsta berg. Där borde vi väl hitta lite snö ändå, någonstans.

Tidigt igår morse bar det av. Vandringsleden är 16 kilometer lång, sex upp och tio ner. Så vi räknade med en lång dag. Vår kondition är inte vad den borde vara, men barnen var på topp. Supermotiverade. Vi var uppe på mindre än fyra timmar. Med Lovis i täten. Utsikten var fantastisk, men någon snö såg vi inte. Bara en väldigt massa sten, och en älg, vilket i sig var rätt spännande.

Jag måste erkänna att det var frustrerande att se all den där snö på de närliggande bergen. Överallt var små bäckar, forsar och fall med smältvatten. Men inte på vårt berg, det var alldeles torrt. Men än var inte hoppet ute. Kanske skulle vi hitta lite snö på baksidan av berget. Och det gjorde vi faktiskt, alldeles för långt bort på en svårtillgänglig brant. Det var inte utan att vi kände oss rätt besvikna när vi inledde den långa vandringen ner.

Men så låg den plötsligt där, några hundra meter ner – en stor snöfläck bara ett femtiotal meter bort från leden. Mitt i solen. Helt otrampad, och oförstörd. Jag antar att kanadensarna inte blir lika uppspelta över lite snö som Lovis och Otto. För oj vilken fart de fick. Och Ludvig och jag gjorde dem snart sällskap. Vi hade snöbollskrig och mulade varandra. Och barnen halkade omkring och åkte kana. Det var länge sedan jag sett sådan lycka. Som kor på vårbete, och bambi på hal is. Samtidigt.

Och så byggde vi den där efterlängtade snögubben. Nåja, det var ju ingen nyfallen kramsnö direkt. Och vi hade inga vantar. Men en liten gubbe fick vi ändå till. Och prydde den med en morot från matsäcken. Barnen hade så roligt, att de helst hade stannat resten av dagen. Vi fick locka med snökyld snickers; för än hade vi lång väg att gå. En stund senare såg vi en kråka med en morot i näbben. Vår snögubbe hade redan blivit näslös.

10 timmar senare var vi tillbaka på parkeringen. Trötta, men mycket nöjda.

Doften av Dominica

Detta bildspel kräver JavaScript.

ROSEAU, DOMINICA. Otto för händerna till sin känsliga näsa. ”Jag luktar natuuur”, säger han med en belåten suck. Jag följer hans exempel, och känner en blandning och fuktig mossa och svavel. Doften av Dominicas regnskog – toppat med en lätt touche av myggmedel, och en fläkt av ganja från rastakillen vid bordet bredvid. Jag tar en klunk av min Kubuli, lutar mig tillbaka och försöker sammanfatta de senaste dagarna.

Till skillnad från de flesta andra öar i Karbien har Dominica inga vita stränder eller turkosa ankarvikar. Det håller massturismen på behörigt avstånd. I gengäld finns här något annat. Genuint vänliga människor, ett skönt avslappat gung och en alldeles fantastisk oförstörd regnskog som vi har ägnat de senaste dagarna åt att utforska.

Vi har vandrat på stigar som en gång trampats av förrymda slavar och smugglare. Jagat landkrabbor och fladdermöss. Balanserat på stockar och stenar, halkat på trädrötter, klafsat i gegga upp till vaderna. Ömsom klättrat, ömsom hasat oss fram längs branta bergsväggar. Fått vända om för broar som har rasat, och stora stenblock som blockerat vägen. Korsat otaliga forsar och vattendrag, och simmat i djupa raviner. Frusit och svettats om vart annat.  Badat i varma källor, duschat i vattenfall och kokat ägg i svavelstinkande gyttjepölar.

Dominicas regnskog är makalös, och nationalparken Morne Trois Pitons har till skillnad från många andra sevärdheter verkligen förtjänat sin plats på UNESCOs världsarvslita. Men ni som vill se hur det verkligen ser ut måste åka hit själva. Regnskogen här gör skäl för sitt namn, inte ens vår vattentäta kamera stod emot vätan. Så det blev inte så många bilder som vi hoppats på.

Nu hög tid för oss att vända landkrabborna ryggen igen, och återvända till det salta livet ombord. Imorgon seglar vi vidare mot den norra delen av ön.

Frihet till varje pris

Le Morne seglade in på UNESCOs världsarvslista 2008. Som en viktig symbol för slavarnas frihetskamp.

Le Morne är Indiska Oceanens viktigaste symbol för slavarnas frihetskamp.

Premila sträcker ut handen och pekar på ett stort bränt berg rakt framför oss. ”Le Morne” säger hon med allvar i rösten. Men jag tycker mig också ana en viss stolthet. Le Morne är en symbol för slavarnas frihetskamp, och precis som de många andra mauritier kom Premilas förfäder hit som slavar för att arbeta på sockerfälten.

Den nästan 600 meter höga klippan reser sig över havet likt en lavasten. Svart och kal. Utan en enda växt på dess vertikala väggar. Längst där uppe, där bodde de förrymda. De desperata, de som inte skydde några som helst medel för att döda. De uttryckslösa, en korsning mellan människa och djur. De överlevande, de slavar som flytt helvetet på jorden. De som flytt livet under den vite mannens piska.

Ingen slavjägare tog sig uppför Le Morne. Terrängen var oframkomlig. Klippväggarna alltför branta, dess invånare alltför farliga. Ingen vågade sig upp, ingen vågade sig ner. Förrän den dagen, den 1 februari 1835, då en grupp poliser tog sig an den farliga expeditionen uppför berget. För att meddela att slaveriet hade upphört, att de nu var fria män. Men de förrymda slavarna missförstod intentionen, och hoppade. Mot en säker död.

Premila frågar om vi vill stanna, gå ur bilen. Det vill vi gärna. Vi står där och tittar upp mot berget en stund, berättar dess historia för barnen. Sedan återvänder vi till bilen och åker därifrån – under tystnad.

Skitigt, bullrigt och alldeles underbart

Grannbåten kör med legosoldater och vapen i lasten.

Grannbåten kör med legosoldater och vapen i lasten.

Det luktar illa; från dieselutsläpp och fotogenångor. Råttor och döda fiskar flyter i vattenytan; häromdagen gjorde en avliden varan dem sällskap.  Det är stekande hett och på kajen lossar man cement dygnet runt; allt är täckt av ett tjockt lager damm. Sa jag att ankarfästet är uselt. Så är det i alla fall. Igår ankrade vi om två gånger. Men framförallt så är det oerhört bullrigt.

Tack vare dess strategiska läge längs rutten västerut mot Suezkanalen och Medelhavet har Galle hamn längst söderut på Sri Lanka utvecklats till Indiska Oceanens viktigaste nav i kampen mot de somaliska piraterna. Ett trettiotal förbipasserande fartyg förses varje dag med beväpnade vakter inför den riskfyllda färden västerut. Det råder en febril aktivitet i hamnen, dag som natt.

Piraternas utbredning har utvecklats till en riktig kassako här i Galle. Men allra mest pengar gör nog den lankesiska regeringen. På tillstånd, avgifter och mutor så klart. Men också på att hyra ut de soldater och vapen som fram tills för några år sedan användes för att bekämpa den inhemska gerillan. Givetvis till en tiondel av priset för en fransk eller holländsk soldat, enligt traditionell asiatisk affärsmodell.

Vi seglare däremot, som varken har råd eller plats med några beväpnade vakter (inte ens en lankesisk) får istället ta den långa omvägen runt Sydafrika för att undvika piraterna. De flesta väljer därför en sydligare rutt från första början, och passerar aldrig Galle. Den en gång så välbesökta långseglarhamnen kan idag bara stoltsera med fyra ynka små segelbåtar vid en fallfärdig brygga längst in i hamnen. Men vi är väldigt glada över att Mary af Rövarhamn är en av dem.

För trots de miserabla förhållandena i hamnen är Galle den mest fantastiska stad. UNESCO-klassad och sagolikt vacker med ett härligt virrvarr av gamla gränder, tutande tuk-tuks, himmelsk curry och leende vänliga nyfikna människor med de mest fascinerande vanor och traditioner. En stad full av liv och rörelse, där ord som tråkigt eller omöjligt inte verkar existera.  Vi stortrivs, och trots att vi varit här i nästan tre veckor känns det lite tråkigt att vi snart ska segla härifrån. Men som vanligt är det vädret som styr våra beslut. Och nu är det bestämt. På torsdag bär det av.

(Det här är mitt trehundrade inlägg här på bloggen. Det är ganska många det.)