Karibien

Bokprojektet

S/Y Mary 10 kommentarer

Så var det dags att berätta om ett litet projekt jag varit involverad i de senaste veckorna. Vi är ett gäng på 11 rutinerade långseglare som skrivit varsitt kapitel till en bok, där vinsten går till att bygga upp förödelsen efter Irma och Maria – de orkaner som brutalt ödelade stora delar av Karibien i början av september.

Med 11 fascinerande, spännande och inspirerande berättelser från de sju haven hoppas vi att boken ska bli en uppskattad julklapp för alla som själva drömmer om att ge sig ut i världen någon gång. Men också för de som aldrig skulle drömma om att göra något sådant med gärna hänger med i fantasin.

Boken som får namnet Mot en ny horisont, kommer ut i början av december men kan beställas redan nu. Ingen av oss som bidragit  får någon ersättning. Till och med trycket är sponsrat, allt för att vinsten ska bli så stor som möjligt. Genom att köpa boken drar alltså även du ditt strå till stacken. Men vänta inte för länge. Upplagan är begränsad.

Beställ boken här

bokomslag

Ja, det var bara det jag ville berätta. Kram på er allihop, och ha en trevlig helg!

Lucka nr 16: Tillsammans

S/Y Mary 3 kommentarer

Bilden bakom dagens lucka föreställer Ludvig och Lovis som övar akrobatik på den lilla ön Culebra öster om Puerto Rico. En helt vanlig dag på stranden, under mina barns första år.
Idag står det ”Att pappa kommer tidigare från jobbet” på Lovis önskelista som hänger på kylskåpet i köket. Inte för att Ludvig jobbar mycket mer än alla andra. Utan för att hon har något att jämföra med.

Så lever vi idag

Lucka 13: Barbuda

S/Y Mary 2 kommentarer

Det får bli en bild från den karibiska ön Barbuda så här på luciadagen. Föreställande det enda trädet på en milslång strand. Inget märkvärdigt med själva bilden kanske, men jag gillar den i all sin enkelhet. Barbuda är för övrigt den plats där produktionsbolaget Art89 spelade in pilotavsnittet till tv-serien Familjer på äventyr, den som sedan användes för att sälja in själva programidén till SVT innan det var klart att det faktiskt skulle bli något program. Vi skötte oss tydligen, för efter nyår är det premiär för tredje säsongen av samma tv-serie. Jisses vad tiden går.

Läs om deltagarna i tredje säsongen av Familjer på äventyr

Great Tobago – Inget för barnrumpor

S/Y Mary 5 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

GREAT TOBAGO, BRITTISKA JUNGFRUÖARNA. Vi hade bestämt oss för att försöka ta oss upp på Great Tobago, där fregattfåglarna häckar. Men vi förstod snart varför de har valt att slå sig ner just här. På Great Tobago får de vara i fred. Där bor inte en människa. Ön är naturreservat, och den enda skyddade viken är för liten för att charterbåtarna ska våga sig hit. Men framförallt så är terrängen mycket svårtframkomlig. Inte för att den är brant, vilket den i och för sig är. Inte heller för att är vegetationen är ogenomtränglig, för ön är inte särskilt frodig. Men det lilla växtliv som finns visade sig vara något av det mest ogästvänliga vi någonsin upplevt.

Sluttningen upp mot toppen av ön täcks av stora kaktusar, omringade av grus, gräs och ännu fler kaktusar – pyttesmå sådana. Vars sylvassa taggar som går rakt genom både byxor, strumpor och skor – för att slutningen fastna i huden, där de vägrar släppa taget. Hullingarna är så starka att själva kaktusbladet hellre lossnar från plantan än släpper greppet om huden. Och när man försöker ta bort dem, då sätter sig taggarna i fingrarna istället. Värst var det för barnen. De tar fler steg och lyfter inte benen lika högt som vi vuxna, de har mer kontakt med marken helt enkelt.

Ludvig berättade för barnen att han hade kaktusar hemma här han var liten. Men det ville minsann inte Otto ha. Inga vilda i alla fall. ”Och jag vill inte gifta mig med en heller. Fy för att dela säng med en sån, muttrade han medan vi försökte ta oss uppför branten. Det gick oändligt långsamt, fick stanna varannan minut för att dra ut nya piggar. Vi insåg snart att vi aldrig skulle hinna tillbaka innan solen gick ner, om vi fortsatte mot toppen. Så vi bestämde oss för att ge upp fregatterna, och istället ta sikte på en utsiktsplats som såg ut att ligga inom rimligt räckhåll. Då hände det som inte fick hända.

Lovis halkade, och satte sig mitt bland kaktusarna. Stackars barn. Hennes skrik måste skrämt vettet av varenda fågel på ön. Och förnedringen var total när hon måste dra ner brallan för att få taggarna utdragna. Precis som Bröderna Dalton i filmen om Lucky Luke. Efter det vägrade hon gå en meter till. Och Otto ställde sig genast på hennes sida. Så vi fick skapa en liten kaktusfri zon till barnen i skuggan av ett ensamt träd. Där intog de sedan sin fika, medan Ludvig och jag fortsatte den sista biten. Några fregattfåglar blev det alltså inte den här gången, men väl några fina bilder på Mary af Rövarhamn. Tveksamt om det var värt besväret, det beror nog på vem man frågar.

Med roddbåt genom kulisserna

S/Y Mary 6 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

INDIAN RIVER, DOMINICA. Kolibrifåglarna flyger från blomma till blomma, med vingslag så snabba att vi nästan misstar dem för insekter. I strandbrynet letar vadarfåglarna efter något ätbart, och i trädtopparna sitter kungsfiskaren och sjunger sin vackraste sång – ackompanjerad av spelande syrsor och det knirkande ljudet från båtens åror. Annars bara tystnad, till och med Otto är tyst. 

Indian River är ingen stor flod, men fin. Kantad av träd med de mest fantastiska rotformationer. Och kronor som sluter sig över våra huvuden så att de bildar en tunnel, där det gröna bladverket silar solens strålar likt ett durkslag. Det är alldeles stilla. Inte en vindpust, inte en krusning. Nästan overkligt. Ja, vattnets yta är faktisk så klar att reflektionerna ibland överträffar verkligheten.

Indian River är den perfekta platsen för en stilla roddtur i gryningen. Men också för filminspelning. Flera scener från Pirates of the Caribbean utspelar sig här. Men det är svårt att föreställa sig, hur det såg ut när hela Hollywood-cirkusen intog den fridfulla floden. Vi måste se om de där filmerna. Kanske ska börja redan ikväll. Det passar bra. För nu regnar det igen, och blåser så att det knakar i ankarkättingen.

Vi har bara sett en bråkdel av det Domincas djupa skogar har att erbjuda. Men nu längtar vi efter strandliv. Har hört att det ska finnas vita, oändligt långa och närmast folktomma stränder på Barbuda. Så dit sätter vi kurs när vinden lättar. Kanske gör vi några korta stopp på vägen. Inte riktigt bestämt var ännu. Men som vanligt går det bra att följa oss på SPOT-kartan.

Har lagt till en hel del nya bilder i vårt bildgalleri på Flickr idag. Kolla gärna.

Doften av Dominica

S/Y Mary 9 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

ROSEAU, DOMINICA. Otto för händerna till sin känsliga näsa. ”Jag luktar natuuur”, säger han med en belåten suck. Jag följer hans exempel, och känner en blandning och fuktig mossa och svavel. Doften av Dominicas regnskog – toppat med en lätt touche av myggmedel, och en fläkt av ganja från rastakillen vid bordet bredvid. Jag tar en klunk av min Kubuli, lutar mig tillbaka och försöker sammanfatta de senaste dagarna.

Till skillnad från de flesta andra öar i Karbien har Dominica inga vita stränder eller turkosa ankarvikar. Det håller massturismen på behörigt avstånd. I gengäld finns här något annat. Genuint vänliga människor, ett skönt avslappat gung och en alldeles fantastisk oförstörd regnskog som vi har ägnat de senaste dagarna åt att utforska.

Vi har vandrat på stigar som en gång trampats av förrymda slavar och smugglare. Jagat landkrabbor och fladdermöss. Balanserat på stockar och stenar, halkat på trädrötter, klafsat i gegga upp till vaderna. Ömsom klättrat, ömsom hasat oss fram längs branta bergsväggar. Fått vända om för broar som har rasat, och stora stenblock som blockerat vägen. Korsat otaliga forsar och vattendrag, och simmat i djupa raviner. Frusit och svettats om vart annat.  Badat i varma källor, duschat i vattenfall och kokat ägg i svavelstinkande gyttjepölar.

Dominicas regnskog är makalös, och nationalparken Morne Trois Pitons har till skillnad från många andra sevärdheter verkligen förtjänat sin plats på UNESCOs världsarvslita. Men ni som vill se hur det verkligen ser ut måste åka hit själva. Regnskogen här gör skäl för sitt namn, inte ens vår vattentäta kamera stod emot vätan. Så det blev inte så många bilder som vi hoppats på.

Nu hög tid för oss att vända landkrabborna ryggen igen, och återvända till det salta livet ombord. Imorgon seglar vi vidare mot den norra delen av ön.

Cigarr eller piraya?

S/Y Mary 42 kommentarer

Om man inte vet vart man är på väg så kommer man kanske inte dit. Och i den riskzonen befinner vi oss just nu. Vi kan inte bestämma om vi ska ta vägen hem via Amazonas eller Kuba. Korsa Atlanten ska vi hur som helst, vindar och strömmar blir mer fördelaktiga så, men frågan är alltså vart vi ska sätta kurs. Det må vara ett angenämt val, men vi kan lik förbaskat inte bestämma oss, och det är hög tid. Vi avseglar från Sydafrika om en dryg vecka.

Planen är att vara hemma till skolstart 2014. Det låter kanske som lång tid i dina öron, men segling är ett långsamt sätt att resa och mycket av hamntiden går till underhåll av båten. Vi vill dessutom ta omvägen hem via Newfoundland, Grönland och Island, vilket gör tidsschemat ännu tajtare. Och tidspress är aldrig bra. Tanken är därför att segla så långa etapper som möjligt, och bara göra få men lite längre väl utvalda stopp.

Amazonas-deltat och Kuba är två platser vi länge velat besöka. Att vi inte kommer hinna med båda är ett faktum. Att Amazonas skulle vara ett större äventyr än Kuba, därom råder det inget tvivel. Å andra sidan vore det nog rätt skönt att vila upp sig på Kuba ett tag innan vi fortsätter norröver. Det är naturligtvis en svår fråga att råda i, eftersom det handlar om två helt olika platser, och få har upplevt båda.  Och inte ens då går dessa två vitt skilda platser att jämföra. Ändå måste vi välja.

AMAZONAS
+ några bekanta som seglat här säger att Amazonas inte får missas
+ helt olikt allt annat vi gjort under resan
+ svårt att besöka på annat sätt än med båt
+ okänt och spännande – äventyr
+ vi har några vänner som ska dit samtidigt, en trygghet i en okänd värld
– vi kan inte portugisiska
– svårnavigerat med mycket tidvatten och dålig sikt
– få seglare, begränsad tillgång på information
– mycket motorgång
– piratattacker har förekommit
– fuktigt, regnigt, varmt och risk för mycket mygg

KUBA:
+ alla som seglat här stortrivs
+ min spanska är helt ok
+ ett land under stor förändring, blir aldrig det samma igen
+ en sista månad med turkosa varma vatten och lata dagar
+ lättare att slappna av när vi har den långa sydatlanten bakom oss
+ förhållandevis billigt
– vi ska till USA efteråt (risk för krångel med myndigheter)
– turistdestination, dit vem som helst kan åka hit med flyg
– vi har redan sett en del stränder

Vi har ältat den här frågan fram och tillbaka i minst en månad nu. Utan att komma någonstans. Ändrar oss ofta flera gånger om dagen. Så nu tänkte vi låta er bloggläsare bestämma istället. Lägg din röst, och motivera gärna ditt val i en kommentar. Tack!

Malmöväder i Karibien

S/Y Mary 5 kommentarer

Malmöväder i Karibien!

Det har regnat ända sedan jag hängde upp tvätten på tork, i förrgår. Ibland lite mer, och ibland lite mindre. Men oavbrutet. Det är förfärligt varmt i båten. Och fuktigt. Så fort vi öppnar en lucka för att få in lite luft kommer nästa skur. Vi måste ut. Den stora mataffären Food Land, på andra sidan lagunen här i St George, blir dagens utflyktsmål. Ja, något ska man ju göra och har man inte satt sin fot i en riktig mataffär på två och en halv månad, ja då vill jag lova att Food Land är en stor attraktion. Nästan i klass med en Konsumbutik där hemma.

En solhatt är aldrig fel!

Lagom till vi äntligen fått ut alle man på däck börjar det ösregna. Vi går in igen, regnkläder är nämligen ingen höjdare när det är varmt. Efter ett par avsnitt av Fåret Shaun lättar regnet något, och vi ger oss ut igen. Nu hinner vi faktiskt ända ner i jollen innan det är dags för nästa skur. Äh, vad gör väl det om vi blir lite blöta. Nu måste vi komma iväg. Barnen protesterar något, men inte värre än att en solhatt och ett paraply får dem på bättre tankar. Halvägs över lagunen tar bensinen slut. Bara att ro hem igen för att tanka. Nu blåser det också, men vi har medvind och kan nästan segla tillbaka med hjälp av Lovis paraply.

Seglaren och författaren Tristan Jones listade en gång paraplyet som en av de tre onödigaste sakerna ombord på en båt, tillsammans med piano och en sjöofficer. Han hade fel!

Nytankade ger vi utflykten ett nytt och tredje försök. Fortfarande vid gott mod. Den här gången kommer vi ända fram till Food Lands Dinghy Jetty. Ja, bara en sådan sak. Coolt med egen jolleparkering vid mataffären. Men nu är vi ordentligt blöta vill jag lova. Ja, troligen så blöta man kan bli på torra land utan att flyta bort. Vi skyndar in bakom de automatiska dörrarna (!) till Food Land. Wow, så mycket mat. Men oj så kallt. AC. Här gäller det att hålla högt tempo för att inte förfrysa, tänker jag och försvinner in i första bästa gång.

Food Land med egen jollebrygga

Snart känner jag mig förföljd. Svabbade inte den där grönklädda damen framför kyldisken nyss, och vid frukten innan dess? Och nu är hon här vid konserverna. Och ser hon inte väldigt sur ut? Jag tittar bakom mig; vi lämnar fortfarande ett blött spår efter oss, som en snigel. Lite lätt lila, eftersom min klänning färgar av sig. Jag blir full i skratt, slår ut med armarna och försöker le ursäktande. Men möts av onda ögat. En del äldre kvinnor här i Karibien tenderar till att verka ganska trötta på livet, och är till skillnad från de flesta andra varken särskilt pratglada eller trevliga. Det här är helt klart en av dem.

Lycka är en riktig mataffär

Damen med svabben ger sig inte i första taget. Och efter ett tag tröttnar jag på min följeslagare, blänger tillbaka och fräser något om att jag måste gå om hon inte slutar förfölja oss. Hon vänder på klacken, fortfarande utan att ha sagt ett ord. Skönt, tänker jag och fortsätter huttrande min inköpsfrossa. En stund senare ser jag hur hon kommer tillbaka igen, nu utan svabb. Istället bärandes på en stor gul skylt där det står Caution. Wet Floor. Hon placerar den demonstrativt två meter bakom oss, vänder på klacken och försvinner ut på lagret för att inte visa sig igen. Väldigt roligt, tyckte i alla fall vi.

S/Y Marys besättning lämnar spår!

En proppfull varuvagn senare, och 2500 kronor fattigare, passerar vi återigen de automatiska dörrarna. Den fuktiga värmen slår emot oss, värmer våra våta nerkylda kroppar. Det regnar fortfarande. Men det kan kvitta, vi kan ju ändå inte bli blötare.

Limin’ in Tobago

S/Y Mary 6 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag frågar en förbipasserande vad klockan är. Vi har lämnat in tvätten hos Cynthia på tvätterian och vill gärna hämta den i tid; hon har det trångt i den lilla lokalen som också fungerar som fiskebutik och internetcafé. ”Halv ett, tisdag” blir svaret. Jag ler, en sådan upplysning är inte helt obefogad här på Tobago. Själv har jag slutat använda både klocka och mobiltelefon för länge sedan.

Tobago ligger lite vid sidan av det vanliga turiststråket och är fortfarande ganska oexploaterad. En av de öar där det sägs att man fortfarande kan uppleva det ”äkta Karibien”, vad det nu kan tänkas vara. Jag småpratar lite med mannen med armbandsuret, för så gör man här. Det har till och med ett eget verb: ”to lime”, att prata, umgås och göra så lite som möjligt. Ett vänligare och mer avslappnat folk är nog svårt att hitta. Här tar de flesta det lugnt, lever på det som naturen har att ge och verkar nöjda med det.

Jag tänker på Andy som fyllt sin ryggsäck med ett tiotal clementiner från trädgården för att sälja dem här i Charlotteville. ”We take all of them” sa Ludvig utan att fråga om priset. Det behöver man inte göra här, man betalar ”lagom” mycket. Inga fynd, men inga överpriser heller. Det är ingen mening att förhandla, det skulle troligen uppfattas som en förolämpning. Istället fick barnen varsitt armband som Andy tillverkat av bönor. Han bjöd också in oss till sitt hem, för att titta på hans fruktträdgård. Vi tackade naturligtvis ja, för vi vet att inbjudan var ärligt menad. Och vi ville gärna se hur han har det. Folk bor enkelt här, man behöver inte mycket när medeltemperaturen ligger runt 28 grader dygnet runt, året runt.

Andy är bara en i raden av fina människor vi har träffat här på Tobago. Regnskog, stränder och färgglada fiskar i all ära. Men det är mötena med lokalbefolkningen som verkligen sätter sina spår, som påverkar hur man uppfattar och minns en plats. Och Tobago kommer alltid att ha en särskild plats i våra hjärtan.

Atlantöverfarten i siffror

S/Y Mary 5 kommentarer

Lovis och Otto håller solpanelerna rena från salt.

Ja, då har vi äntligen angjort Tobago efter en förvånansvärt snabb Atlantöverfart. Ja, snabb är naturligtvis ett relativt begrepp. Att ta sig till Karibien med segelbåt är nog ett av de långsammaste sätten att ta sig hit, särkilt med tanke på att vår resa startade redan den 1 augusti 2010. Men så slipper vi å andra sidan jet-laggen. Att segla är dessutom ett av de mest miljövänliga och energisnåla sätten man kan färdas på, och det känns bra. Faktum är att vi under den här resan bara förbrukar en bråkdel av den energi som vi gör när vi lever vårt vanliga liv hemma i Sverige.

Första natten efter vi kastat loss från Kap Verde stannade vinden upp en timme för att hämta andan. Sedan drog den nordostliga passadvinden igång med full kraft och lugnade inte ner sig igen förrän vi närmade oss Karibien. Vi har ingen vindmätare ombord men vår gissning är att vinden mestadels låg mellan 10-14 m/s. Trots två veckor utan motorgång klarade vi energiförsörjningen ganska bra, särskilt med tanke på att förhållanden var långt ifrån optimala. Solpanelerna låg skuggade bakom segel under större delen av dygnets ljusa timmar, eftersom vinden kom från nordost. Även vindkraftverket hade det tufft. I undanvind gungar det något alldeles förfärligt där ute och då faller vindkraftverket lätt ur vind. Dessutom blir den relativa vindhastighet låg vid i akterlig vind. Men tack vare den starka vinden laddade vindkraftverket ändå förhållandevis bra.

Här sammanfattar vi överseglingen i några punkter. Tänkte främst att det skulle vara sånt som rör energiförbrukningen, men det smög sig in lite annat också : )

  • 2108 sjömil
  • 14 dagar och 14 timmar
  • Snitthastighet: 6 knop
  • Förbrukad energi: 1500Ah (~18kWh)
  • Producerad energi: 1200Ah (~14.4kWh) varav ca 70% från vind och 30% från sol
  • Återstående batterikapacitet: 35 procent
  • Förbrukad gasol: 2.5 kg
  • Förbrukat sötvatten: <150 liter
  • Sopproduktion: 3 matkassar
  • Motorgång: 2 timmar = 7 liter diesel (30 min vid ankomst och avfärd + 1h vid stiltje första natten)
  • Trafik: 4 fraktfartyg och 1 segelbåt (om avfärd- och ankomsdag inte räknas då vi såg betydligt fler båtar och fartyg)
  • Fiskelycka: 4 guldmakrillar = 10 middagar, 1 nålfisk motsvarande 1 benig lunch.
  • Förbrukade fiskedrag: 3 gummibläckfiskar
  • rukt och grönt: 75 bananer och lika många äpplen, päron och apelsiner, 32 tomater, 4 gurkor och 5 kg potatis
  • Bröd: 8 bakade limpor och 20 bake-up baguetter
  • Annan mat: 7 burkar tonfisk och en meter salami, 12 liter mjölk och 98 ägg
  • Förbrukat skeppsapotek: Antibiotikasalva och 4 plåster (3 till kapten och ett till Lovis), flytande Alvedon 10 ml (växtvärk), 3 Postafen (sjösjika) och 2 Treo
  • Haverier åtgärdade under gång: 1 vindroderspatel, 1 avskavd lazyjack, 2 avskavda styrlinor till vindrodret, söm i mesansegel (30 stygn), wire till roderlägesgivare avskavd
  • Haverier att åtgärda i hamn: två block, 1 kickbeslag, 1 reva i lättvindsgenuan, 1 avbruten flaggkäpp
  • Böcker lästa: Tre deckare, två draman, en seglingsskildring och hundratal barnböcker
  • Mottagna textmeddelande på satellittelefonen: 42  (TACK!)

Nu väntar lata dagar i Karibien. Vi hörs!