Inte helt olik en mustasch …

MOÇAMBIQUE – SYDAFRIKA. Vi ser dem hela tiden nu. Varje dag, varje timme. Varje ljus minut. Vi på väg söderut, mot kallare vatten. De på väg norrut, mot varmare vatten. Deras blås syns som rökpuffar i fjärran. De kastar sina enorma kroppar upp ur vattnet för att sekunden senare åstadkomma plask så stora att de syns på flera sjömils avstånd. Knölvalarna, dessa havets jättar som graciöst lyfter sina stjärtfenor och dyker när vi kommer dem för nära.

En vuxen knölval kan bli mer än femton meter lång, och väga över 30 ton. Jag slår bort tanken på vad som skulle hända om vi faktiskt seglade på en val i den storleken, i den här farten. Vi bär fulla ställ och gör 7-8 knop, med god hjälp av den kraftiga strömmen som forsar söderut längs Afrikas östkust. Istället njuter jag, till fullo. Känner mig tacksam, för varje stund som går. För varje val jag får se, för varje meter vi närmar oss den trygga bryggan i Richards Bay.

Att segla söderut längs Sydafrikas östkust är svårt. Våren är sen i år, och lågtrycken vandrar upp med kusten likt pärlband. Varannan, vart tredje dag slår de till. Med plötsliga kuling eller stormvindar från syd. Vindar som får vågorna att resa sig när de möter den sydgående Agulhasströmmen. Vågor som kan bli tjugo meter höga där strömmen är som starkast. Vågor som lätt kan sänka de skepp som inte hinner undan.

Vågorna är oberäkneliga och branta här ute; dyningen från det senaste ovädret har inte hunnit lägga sig än. Men vi har ingen tid att förlora. Enligt prognosen väntas den nordliga vinden öka. Och öka. Till full kuling imorgon eftermiddag. För att pang, vända på fredag och blåsa med full kraft från andra hållet. Det sägs att valarna aldrig hoppar så högt som då. När vågorna är som störst. Men det vill jag inte uppleva. Då måste vi vara framme. Då kommer vi att vara framme.