Dimma vid stormarnas kap

Kapet är rundat!

KAPSTADEN, SYDAFRIKA. I Simon’s Town blåser det jämnt, och hårt. Så hårt att det kan gå veckor innan det är möjligt att gå ut ur hamnen. Än mindre gå söderut för att runda ”Stormarnas kap”, som de gamla sjöfararna kallade Godahoppsudden. Men idag utlovas en lätt bris, så iväg bär det. Redan klockan fem på morgonen, den här chansen får vi inte missa.

På andra sidan kapet seglar vi rakt in i en vägg av dimma, och blir snuvade på utsikten under resten av dagen. Något snopet, men flera sydkapare och knölvalar har vänligheten att komma tillräckligt nära för att vi ska kunna se dem. Så mäktigt när dessa havets bjässar dyker upp ur ingenstans. Precis intill båten. Större än båten. Jag tröttnar aldrig.

Väl framme i Kapstaden kröp duken ovanpå Tafelberget in i sitt skåp igen. Så vi kunde fira rundningen med en drink i solen, innan det var dags för dagens gast att ta tåget tillbaka till Simon’s Town. Vi andra blir kvar i några dagar. För att reparera mitt kameraobjektiv. Och invänta lämpligt väder för att segla vidare. Mot Namibia. Eller direkt till Santa Helena, dit tomten lovat att leverera barnens klappar i år.

(I vårt bildgalleri på Flickr finns bilder från förra veckans besök på Godahoppsudden, med bil – i solsken. )

Stängt för inventering

Utbudet är stort i de sydafrikanska mataffärerna.

Utbudet är stort i de sydafrikanska mataffärerna.

SIMON’S TOWN, SYDAFRIKA. Det sägs att Sydafrika är ett av världens billigaste och bästa länder för att bunkra mat, och det kan nog stämma. Utbudet är fantastiskt jämfört med vad vi är vana vid, och priserna humana. Bäst sedan Panama, utan tvekan. Båten är som vanligt full till bredden, men det går alltid att klämma in lite till. Det gäller att passa på. Man vet ju aldrig när nästa möjlighet ges. Ibland kan det dröja flera månader.

Så jag har vänt ut och in på halva båten. Rensat, städat och inventerat. I dagarna tre. Från tidig morgon, till sen kväll. För att göra mer plats. Och igår bar det av till stormarknaden. Ludvigs pappa gjorde oss sällskap, han bara skrattade och skakade på huvudet. Hade aldrig sett någon handla så mycket mat i hela sitt 72-åriga liv, och då var det ändå bara första lasset. Barnen tyckte det var farfar som var konstig, för dem var detta som vilken storhandling som helst. Det är ju så här vi brukar göra.

Utrymmesbristen bjuder visserligen på vissa utmaningar ombord. Men vi börjar så sakteliga lära oss vad som går åt, och inte går åt. Och hur maten bör förvaras för att inte hålla så länge som möjligt. Om detta har jag skrivit en hel del i en artikel i senaste numret av tidningen Praktiskt Båtägande. Den innehåller massor av matnyttig läsning även för landkrabbor, så spring och köp.

Tidigare blogginlägg på temat Mat Ombord

Många mil för lite vin

Detta bildspel kräver JavaScript.

CAPE WINELANDS, SYDAFRIKA. Vi blev bjudna på vinprovning häromdagen. Besökte tre olika vingårdar i området, ingen den andra lik. Jag är ingen stor vinkännare, och tycker spontant att det är en rätt märklig underhållning. Att åka runt mellan gårdarna och dricka vin. Särskilt med tanke på att någon måste köra. Och det blev rätt många mil, det blev det.  Men vinet smakade, det gjorde det onekligen. Och sällskapet var trevligt, det var det förståss. Men framförallt så var omgivningarna helt fantastiska. Så jo, jag får nog tillkänna. Att jag kan tänka mig betydligt värre sätt att tillbringa en söndag med familj och vänner. Så stort tack till värdparet Kruger, för att ni vidgar mina vyer.

Mer om vår vinturné finns att läsa på familjen Krugers egen blogg

Årets mest efterlängtade dag

DSC_0047

Dagens kanske roligaste present kommer från farmor och farfar. En sån där partyfisk som dansar och sjunger ”Don’t worry be happy. Given succé hos en fisktokig sexåring.

SIMON’S TOWN, SYDAFRIKA. Ludvig, Lovis och jag fyller alla år inom loppet av några veckor i mars och april. Sedan är det ett låååååångt uppehåll till Ottos födelsedag. Den 9:e november. Sju månaders nedräkning. Och eftersom det här med tid är lite abstrakt för barn har vi sagt till Otto att han kommer att fylla år i Sydafrika. Men det visade sig vara ett misstag. För Otto har inte kunnat slappna av på ett halvår. Tyckt att vi måste segla på, stressat och tjatat. Allt för att komma fram till Sydafrika snabbare.

Besvikelsen var stor när det gick upp för Otto hur stort Sydafrika faktiskt är, att det skulle dröja ytterligare en och en halv månad till hans stora dag från det att vi angjorde Richards Bay i september. Ända sedan dess har han räknat dagarna. Ofta frågat flera gånger om dagen, hur många dagar det är kvar. Vägrat acceptera några svävande eller ungefärliga svar. Allt för att undvika fler missförstånd.

Men igår var det äntligen dags. Årets mest efterlängtade dag var kommen. Så lycklig han var, där han sprang runt med sin krona på huvudet och heliumballong i ett snöre runt armen. I centrum för allas uppmärksamhet. Alla som kommit på kalaset, för hans skull. För igår fyllde Otto sex år, årets överlägset största händelse – enligt honom själv.

Det var en fröjd att se Ottos lycka. Men nu är vi glada för att det är över. Äntligen kan Ludvig och jag få lite ro. Fram tills han kommer på att julen är i antågande. Man brukar säga att barn lever i nuet. Men det är inte helt sant. För inga längtar så mycket som barn, och Otto kanske mest av dem alla.

Fler bilder från kalaset finns på familjen Krugers blogg.

Farmor & farfar, tomten och brevbäraren i ett

En efterlängtad återförening

En efterlängtad återförening

23 kilo väger väskan, rapporterade farfar Sven några dagar innan han åkte. Väskan som bara innehöll våra grejer. Inget annat. Och det var innan han hämtade ut nya datorn, köpte de extra tangentborden, tomteskummet och alla godisbilar. Så det var inte utan att vi var lite nervösa där vi stod på flygplatsen igår. Tänk om bagaget försvann, eller fastade i tullen.

Vi väntade, och väntade. Och väntade. Allt medan turisterna flödade ut i en jämn ström. Ända tills de slutade komma. Och bara vi och två andra fanns kvar i hela ankomsthallen. Då kom de. Barnens efterlängtade farmor och farfar. Och alla deras väskor. Stackarna, som de får kånka vareviga gång de hälsar på. Och jodå, tullen hade begärt att få öppna en väska. Men inte den som innehöll våra grejer, tack och lov.

Där fanns skolböcker, bamsetidningar, svenska talböcker, adventskalendrar och en rad okända födelsedagspresenter och julklappar från nära och kära. Barnen fick massor av fina utekläder från Isbjörn, och vi vuxna varsin ny räddningsväst från Watski.  Saffran till lussebullarna hade farföräldrarna också kommit ihåg. Bara för att nämna några saker.

Det är som julafton varje gång.

Pingvinguiden

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi är lite kluvna till det här med att anlita guider. Lovis och Otto har sällan tålamod att lyssna någon längre stund. Och Ludvig och jag känner oss friare när det bara är vi själva, det brukar bli mer spontant och avslappnat så. Samtidigt som en bra guide kan upptäcka saker som man själv aldrig skulle se. Och precis så var det igår.

Vi tog bilen till Boulders Beach, en av världens mest lättillgängliga platser för den som vill se pingviner i vilt tillstånd. I vårt sällskap hade vi en guide som vi blivit rekommenderade. Hennes namn är Eilika Kruger, född i Sverige men bosatt utanför Simon’s Town sedan tre års ålder. Vi hann inte gå många meter innan Eilika la sig ner på mage och pekade mot buskaget intill stigen. Och minsann. Där stod en livs levande pingvin och bytte om till vuxenfrack. Den första av många.

Eilika och smågastarna

Vår pingvinguide tar täten

Eilika gick på dagis vägg i vägg med souvenirbutiken, och hon känner Boulders Beach som den vore hennes egen bakgård. Och tack vare hennes unga ålder (7 år) vet hon precis vad som går hem hos våra smågastar.

Guidens arvode var som för det mesta här i Sydafrika, mycket överkomligt: en glass för tre timmars tur. Men betalningen den ville hon ha i förskott. Det var viktigt. Dricksen accepterade hon däremot i form av kakor.

Vi var mycket nöjda med vårt besök på Boulders Beach, och vill gärna lämna Eilika Kruger våra allra bästa rekommendationer som pingvinguide. Vi önskar henne varmt lycka till med framtida uppdrag.

Vår första dag i Simonstown

Bryggänget

Bryggänget

SIMONSTOWN, SYDAFRIKA. Ångloket tutar för avgång mot Kapstaden. Men just idag åker vi ingenstans. Det är första dagen i hamn efter några dygn till havs. En sån där dag när man fortfarande är lite trött, och gärna tar det lugnt. En dag att stuva undan flytvästar och sjökläder, tvätta båten fri från salt och känna av stämningen på nya stället.

Simonstown är mest känt för sina pingviner, men var en gång bas för den brittiska flottan i Sydatlanten. Den engelska bebyggelsen är väl bevarad. Husen klättrar långt upp längs de gröna bergssluttningarna, och huvudgatan närmast vattnet kantas av små delikatessbutiker, glassbarer och cafeér där söndagsflanerare njuter av den första vårsolen. Stan är mysig, en av de finaste vi sett på flera år.

Vattnet i hamnen är så rent att man ser botten. Sälarna ligger och vräker sig på bryggorna, och stora rockor glider runt mellan båtarna. Hamnbaren är strategiskt placerad precis bredvid lekplatsen. Ölen kostar tio kronor styck, och vi slår oss ner medan vi väntar på att familjen Kruger ska komma förbi.  Några sportfiskare slänger åt oss två nyfångade tonfiskar. Båtgrannen bjuder på ytterligare en öl.

Familjen Kruger flyttade hit från Sverige för fyra år sedan. De hittade oss på bloggen för bara några veckor sedan, skickade en hälsning och idag träffas vi för första gången. Med sig har de inte bara en leksugen sjuårig svensktalande dotter. Utan också en svensk barnbok, en stor påse torkade trattkantareller och ett paket Annas pepparkakor. Vi tycker genast om dem.

Pappa Kruger räcker också över en nyckel. Den går till en bil som står parkerad utanför. En sådan där stor fin gammal Mercedes. De nämnde den visserligen på mejl. Men vi har ändå svårt att tro att det är sant. De säger att vi får låna den så länge vi är här. Kanske lovar de för mycket; just nu känns det som vi aldrig vill segla härifrån.

Mer om de trevliga landkrabbornas besök finns att läsa på familjen Krugers blogg

Jag kissar på mig

Den sydgående Agulhas-strömmen längs Sydafrikas östkust ger härlig skjuts så länge det blåser från norr. Men när vinden vrider på syd bildas farliga vågor, ibland 20 meter höga ...

Agulhas-strömmen flödar söderut längs Sydafrikas östkust med flera knop . När det blåser hårt från motsatt riktning reser sig vågorna. Ibland 20 meter.

EAST LONDON, SYDAFRIKA. Jag finner mig sittandes på golvet under spisen. Med en gryta i knät, och alla de prylar som legat på navigationsbordet utspridda runt mig. Också halkduken. Och vårt sista svenska tangentbord, nu i flera delar. Jag känner något varmt rinna längs ena benet. Instinktivt tror jag att det är blod, men förstår snart att det är urin. Jag har kissat på mig.

En kraftig våg kastade omkull Mary af Rövarhamn. Så överraskande att jag flög tvärs över båten och kraschlandade på spisen. Båten reste sig igen, men smällen var så hård att jag släppte på trycket.  Kanske i blotta förskräckelsen, jag vet inte. Men en känsla av skam infinner sig, ungefär som den gången när jag var fyra år och vaknade blöt i sängen efter att ha drömt att jag gått på toa. Då som nu berättar jag inget. Sträcker mig bara efter pappersrullen som ligger på vasken.

Det gör ont att resa på sig. I höften, i vänster knä, i ena handleden. Mest överallt faktiskt, men inget verkar brutet. Och jag blöder inte. Då kommer jag att tänka på Ludvig. Senast jag såg honom satt han på däck och rensade en tonfisk som han fick på kroken just när vi skulle veva in fiskelinorna – ingen vill ha fisk i sån här sjö.  Jag tittar ut, Ludvig är oskadd. Så snällt jag kan ber jag honom att ge fanken i fisken och komma tillbaka in i sittbrunnen. Genast. Innan nästa våg får honom att slinta med kniven.

Ludvig hör allvaret i min röst, lämnar fisken därhän och ägnar sig istället åt att parera sjön. Själv stuvar jag undan prylarna som rasat ner på golvet, sedan tar jag med mig barnen till akterhytten. Där är lågt i tak, och gott om kuddar och filtar. Där är vi trygga, om båten så skulle slå runt. Men det kommer den inte att göra. De sydliga vindarna syns inte på väderprognosen. De kommer snart gå över. Så länge byter jag byxor och kryper ner under täcket med en unge på vardera sidan. Och sådär ligger vi, småpratar, sjunger och leker stillsamma lekar. I timmar. Tills allt känns bättre igen.

Det händer då och då att jag undrar jag vad sjutton vi håller på med. Att det borde finnas ungefär tusen miljoner roligare och bättre sätt att bränna tid och pengar än att kajka runt på haven såhär. Det här var en sådan dag. Men jag glömmer fort.

Mot pingvinerna!

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Tiden går. Vi har snart tillbringat en hel månad i Richards Bay, och det är hög tid att lämna girafferna och flodhästarna bakom oss för att segla söderut mot pingviner och sälar. Under goda förhållanden ligger Godahoppsudden bara en dryg vecka bort. Men förhållandena är allt annat än goda.

Vädret här nere är synnerligen besvärligt. Ena dagen blåser det kuling från ena hållet, för att nästa dag blåsa fullt ös från andra hållet. Vi får ta ett steg i taget, en hamn i sänder. Och utnyttja varje tillfälle med medvind. Så borde vi väl komma runt kapet förr eller senare. Vi börjar redan i eftermiddag; får se hur långt vi kommer.

Vår SPOT-sändare saknar fortfarande täckning. Men vi kommer befinna oss så nära land att det borde gå bra att hålla koll på oss via AIS* istället. Klicka här för att se vår senaste AIS-position.

___________________________________________________________________________________

* AIS är en smart liten apparat som sänder ut vår position, kurs och fart till närliggande båtar, för att minska risken för kollision. Men signalen fångas även upp av landstationer i närheten. Dessa skickar i sin tur upp vår signal på internet så att alla som vill kan se var vi befinner oss.   

Sjöbjörnar på savannen

Detta bildspel kräver JavaScript.

MKUZE GAME RESERVE, SYDAFRIKA. Jag drog igen bildörren med en smäll. Sedan kom skriket. Lovis hand var i kläm. Hela handen.  Ungefär samtidigt upptäckte våra vänner att de glömt sin väska hemma. Den väska som innehöll kläder till deras tre barn, och blöjor till minstingen. Vi befann oss långt ute i ödemarken. I Mkuze viltreservat. Det man inte har med sig dit, det får man klara sig utan.

Samma person som anklagades för den glömda väskan hade i alla fall kommit ihåg att fixa is till ölen. Det var vi mycket tacksamma för. Med hjälp av isen kunde vi kyla ner Lovis hand, och en gasbinda från bilens första-hjälpen-väska förhindrade från ytterligare svullnad. Det gjorde ont, men inget verkade brutet. Tårarna torkade, och snart röjde Lovis runt lika mycket som de andra barnen i baksätet.

En olycka händer så lätt. Men när jag även klämde Ottos arm i bildörren kände jag mig som en dålig mor. Det blev inte bättre av att jag glömt myggsprayen på båten. Jag fick inte heller med mig tallrikar och bestick. Men jag var i gott sällskap. Vårt resesällskap hade inte heller tänkt på myggspray. Än mindre på tallrikar och bestick. De hade också glömt skor till ett av sina barn. Vi hade skor. Men uppenbarligen fel sort. För jag fick en fem centimeter lång tagg i ena foten.

Det fanns stunder då jag kände att helgens campingtripp kanske inte var en särskilt bra idé. Att två långseglarfamiljer, vana vid att alltid ha hela hemmet med sig inte har så här långt från kusten att göra. Som när bebisen kissade på vår karta, eller när jag trampade på dagens andra tagg. Men när vi sedan satt där runt lägerelden och njöt våra kalla öl och pratade om allt vi sett och upplevt tillsammans. Barnen grillade marshmallows och gjorde eldkonster med tomtebloss. Och gnuerna frustade en bit bort. Ja, då kändes det rätt bra ändå.

Fler bilder från savannen finns i vårt bildgalleri på Flickr.