Mot pingvinerna!

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Tiden går. Vi har snart tillbringat en hel månad i Richards Bay, och det är hög tid att lämna girafferna och flodhästarna bakom oss för att segla söderut mot pingviner och sälar. Under goda förhållanden ligger Godahoppsudden bara en dryg vecka bort. Men förhållandena är allt annat än goda.

Vädret här nere är synnerligen besvärligt. Ena dagen blåser det kuling från ena hållet, för att nästa dag blåsa fullt ös från andra hållet. Vi får ta ett steg i taget, en hamn i sänder. Och utnyttja varje tillfälle med medvind. Så borde vi väl komma runt kapet förr eller senare. Vi börjar redan i eftermiddag; får se hur långt vi kommer.

Vår SPOT-sändare saknar fortfarande täckning. Men vi kommer befinna oss så nära land att det borde gå bra att hålla koll på oss via AIS* istället. Klicka här för att se vår senaste AIS-position.

___________________________________________________________________________________

* AIS är en smart liten apparat som sänder ut vår position, kurs och fart till närliggande båtar, för att minska risken för kollision. Men signalen fångas även upp av landstationer i närheten. Dessa skickar i sin tur upp vår signal på internet så att alla som vill kan se var vi befinner oss.   

Ett första vårtecken

En vävarhane bygger sitt bo

En vävarhane bygger sitt bo

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Det är hanarnas jobb att bygga boet. Det ska vara pungformat eller runt, med en öppning i botten för att förhindra översvämning och insyn från hungriga rovfåglar. När grundstommen är klar kommer honan för inspektion. Gillar hon inte det hon ser flyger hon vidare till nästa lediga bo. Utbudet är stort, det hänger redan tjogtals likadana i samma träd. Men har ingen hona godkänt ett bo inom tre dagar återstår inget annat än riva det. För att sedan bygga ett nytt på samma ställe. Större, finare och ännu bättre.

Våren är sen i Sydafrika i år. Det är kallt och regnar på tvären var varannan dag. Men vävarfåglarna låter sig inte stoppas. En koloni har slagit sig ner i ett akacia här på Zululand Yacht Club, och det råder lika febril aktivitet där som på varvet intill. Hanarna arbetar med sina bon under dygnets alla ljusa timmar. Medan honorna sitter på en gren och tittar på. Jag betraktar dem med intresse, helt klart inspirerande.

En flodhäst under båten

Flodhästfamilj i badet

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Våra sydafrikanska vänner på kompisbåten Goody tog med oss på en solnedgångskryssning i iSimangaliso Wetland Park häromdagen. Bufflar och antiloper betade vid vattenbrynet, krokodilerna plaskade i strandkanten och flodhästarna frustade precis intill båten. Allt medan den röda solen gick ner över savannen. Det var riktigt häftigt, och för första gången kände jag att vi verkligen var framme i Afrika.

Annars har Richards Bay i sig inte känts särskilt exotiskt så här långt. Men det finns en skylt som varnar för krokodiler vid bryggan. Och båtgrannarna berättar att det händer att de ibland får besök av flodhästar i den här delen av hamnen. De hänger i strandbrynet på dagen, och går iland för att beta på natten. De är tydligen mer släkt med valar än hästar och kan stanna under vattnet i närmre tio minuter. Men de simmar inte gärna. De promenerar på botten.

Det händer nog inte särskilt ofta, det finns betydligt trevligare platser för flodhästar att vara på. Men jag tycker om tanken, att vi skulle kunna ha en flodhäst som promenerade runt under båten i detta nu. Även om jag inte har någon större lust att möta den på väg till duschen …

Härligt härligt, men farligt farligt

Inte helt olik en mustasch ...

Inte helt olik en mustasch …

MOÇAMBIQUE – SYDAFRIKA. Vi ser dem hela tiden nu. Varje dag, varje timme. Varje ljus minut. Vi på väg söderut, mot kallare vatten. De på väg norrut, mot varmare vatten. Deras blås syns som rökpuffar i fjärran. De kastar sina enorma kroppar upp ur vattnet för att sekunden senare åstadkomma plask så stora att de syns på flera sjömils avstånd. Knölvalarna, dessa havets jättar som graciöst lyfter sina stjärtfenor och dyker när vi kommer dem för nära.

En vuxen knölval kan bli mer än femton meter lång, och väga över 30 ton. Jag slår bort tanken på vad som skulle hända om vi faktiskt seglade på en val i den storleken, i den här farten. Vi bär fulla ställ och gör 7-8 knop, med god hjälp av den kraftiga strömmen som forsar söderut längs Afrikas östkust. Istället njuter jag, till fullo. Känner mig tacksam, för varje stund som går. För varje val jag får se, för varje meter vi närmar oss den trygga bryggan i Richards Bay.

Att segla söderut längs Sydafrikas östkust är svårt. Våren är sen i år, och lågtrycken vandrar upp med kusten likt pärlband. Varannan, vart tredje dag slår de till. Med plötsliga kuling eller stormvindar från syd. Vindar som får vågorna att resa sig när de möter den sydgående Agulhasströmmen. Vågor som kan bli tjugo meter höga där strömmen är som starkast. Vågor som lätt kan sänka de skepp som inte hinner undan.

Vågorna är oberäkneliga och branta här ute; dyningen från det senaste ovädret har inte hunnit lägga sig än. Men vi har ingen tid att förlora. Enligt prognosen väntas den nordliga vinden öka. Och öka. Till full kuling imorgon eftermiddag. För att pang, vända på fredag och blåsa med full kraft från andra hållet. Det sägs att valarna aldrig hoppar så högt som då. När vågorna är som störst. Men det vill jag inte uppleva. Då måste vi vara framme. Då kommer vi att vara framme.