Mot pingvinerna!

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Tiden går. Vi har snart tillbringat en hel månad i Richards Bay, och det är hög tid att lämna girafferna och flodhästarna bakom oss för att segla söderut mot pingviner och sälar. Under goda förhållanden ligger Godahoppsudden bara en dryg vecka bort. Men förhållandena är allt annat än goda.

Vädret här nere är synnerligen besvärligt. Ena dagen blåser det kuling från ena hållet, för att nästa dag blåsa fullt ös från andra hållet. Vi får ta ett steg i taget, en hamn i sänder. Och utnyttja varje tillfälle med medvind. Så borde vi väl komma runt kapet förr eller senare. Vi börjar redan i eftermiddag; får se hur långt vi kommer.

Vår SPOT-sändare saknar fortfarande täckning. Men vi kommer befinna oss så nära land att det borde gå bra att hålla koll på oss via AIS* istället. Klicka här för att se vår senaste AIS-position.

___________________________________________________________________________________

* AIS är en smart liten apparat som sänder ut vår position, kurs och fart till närliggande båtar, för att minska risken för kollision. Men signalen fångas även upp av landstationer i närheten. Dessa skickar i sin tur upp vår signal på internet så att alla som vill kan se var vi befinner oss.   

Härligt härligt, men farligt farligt

Inte helt olik en mustasch ...

Inte helt olik en mustasch …

MOÇAMBIQUE – SYDAFRIKA. Vi ser dem hela tiden nu. Varje dag, varje timme. Varje ljus minut. Vi på väg söderut, mot kallare vatten. De på väg norrut, mot varmare vatten. Deras blås syns som rökpuffar i fjärran. De kastar sina enorma kroppar upp ur vattnet för att sekunden senare åstadkomma plask så stora att de syns på flera sjömils avstånd. Knölvalarna, dessa havets jättar som graciöst lyfter sina stjärtfenor och dyker när vi kommer dem för nära.

En vuxen knölval kan bli mer än femton meter lång, och väga över 30 ton. Jag slår bort tanken på vad som skulle hända om vi faktiskt seglade på en val i den storleken, i den här farten. Vi bär fulla ställ och gör 7-8 knop, med god hjälp av den kraftiga strömmen som forsar söderut längs Afrikas östkust. Istället njuter jag, till fullo. Känner mig tacksam, för varje stund som går. För varje val jag får se, för varje meter vi närmar oss den trygga bryggan i Richards Bay.

Att segla söderut längs Sydafrikas östkust är svårt. Våren är sen i år, och lågtrycken vandrar upp med kusten likt pärlband. Varannan, vart tredje dag slår de till. Med plötsliga kuling eller stormvindar från syd. Vindar som får vågorna att resa sig när de möter den sydgående Agulhasströmmen. Vågor som kan bli tjugo meter höga där strömmen är som starkast. Vågor som lätt kan sänka de skepp som inte hinner undan.

Vågorna är oberäkneliga och branta här ute; dyningen från det senaste ovädret har inte hunnit lägga sig än. Men vi har ingen tid att förlora. Enligt prognosen väntas den nordliga vinden öka. Och öka. Till full kuling imorgon eftermiddag. För att pang, vända på fredag och blåsa med full kraft från andra hållet. Det sägs att valarna aldrig hoppar så högt som då. När vågorna är som störst. Men det vill jag inte uppleva. Då måste vi vara framme. Då kommer vi att vara framme.

Nu får det vara nog!

Detta bildspel kräver JavaScript.

I eftermiddags skingrades molnen, och solen visade sig för första gången på fem dygn. Det måste naturligtvis firas. Vi beslutade oss för en fika på stan, och tog jollen in till Ambodifotatra som är huvudort här på ön. En mycket trevligt liten stad, det svåra namnet till trots. Anspråkslös, men trevlig – när solen skiner.  Och det gjorde den i en hel timme. Precis så lång tid som det tog för oss att ta oss till vårt favorithak på strandgatan, och ta några bilder på vägen. Sedan började det regna igen.

Vi gillar verkligen Ile Sainte Marie, det gör vi. Men vädret är för dåligt, verkligen jättedåligt. Så imorgon seglar vi härifrån – ryggskott till trots. Förhoppningen är att ta oss hela vägen till västkusten, där goda vänner lockar med solsken och varma bad. Men mellan oss och solen ligger det illa beryktade Cap d’Ambre, Madagaskars norra udde där kulingvindar och svåra vågor är mer regel än undantag. Kanske måste vi göra några stopp på vägen, för att vänta in bättre förhållanden. Vi får se hur det går.

OBS: Vi är långt utanför SPOTs täckningsområde nu, så bli inte förvånade eller oroliga om vår position inte uppdateras.