Innan mörkret lägger sig.

Mörkret lägger sig snabbt över den lilla ön, och det prasslar allt intensivare runt oss. Lasse tänder sin ficklampa, och lyser oroligt omkring sig. Marken ger ett intryck av att vakna till liv. Eremitkräftor kravlar ut ur sina snäckor och irrar iväg. Stora råttor kilar fram och tillbaka under bordet. Och jättelika kokosnötkrabbor närmar sig långsamt. Som gigantiska urtidsmonster. Omringar oss, från alla håll. Några uppemot en halvmeter breda. En del blå, andra röda. Alla med väldiga klor.

Det är vår första kväll iland, i Salomonatollen på Chagos. Ludvig och barnen har fångat en fisk som vi grillar tillsammans med vännerna på segelbåten Ambika. Vi sitter vid ett enkelt bord som någon ställt ut under palmerna vid ruinerna av ett gammalt hus. Genom en lucka i lövverket kan vi se ankarljusen från segelbåtarna i viken utanför. Av brasan finns bara lite glöd kvar, och bortsett från det lilla ljus som sprids av fotogenlampan på bordet är vi omgivna av ett kompakt mörker.

Det brakar till i buskarna en bit bort. Först en gång. Sedan en gång till. Vi tittar oroligt på varandra. Finns det fler invånare på ön? Det var nog bara en kokosnöt som föll, övertygar jag mig själv. När Lovis plötsligt ger ifrån sig ett skrämt skrik, drar upp fötterna och kryper ihop på stolen. Lasse är snabbt framme med ficklampan, och Lovis stirrar skräckslaget ner på en jättelik kokosnötkrabba som försöker ta sig upp för hennes stolsben.

En bit bort står en skylt om att man inte får övernatta iland. Ingen risk, tänker jag och skyndar på barnen att äta upp sin mat. För vi är tydligen inte de enda som är hungriga här ikväll. Som om öns invånare länge längtat efter lite variation i sin kost …