Indiska Oceanen

Där Indiska Oceanen kysser Atlanten

S/Y Mary 8 kommentarer
Mary af Rövarhamn rundar Afrikas motsvarighet till Skygehuk.

Mary af Rövarhamn rundar Afrikas motsvarighet till Smygehuk.

CAPE AGULHAS, SYDAFRIKA. Vi har just rundat Cape Agulhas, Afrikas sydligaste udde. Där Indiska Oceanen möter Atlanten. Därmed har vi korsat alla de tre stora världshaven, och är tillbaka i det hav där allting började för drygt tre år sedan. Nu ska vi bara korsa Atlanten tre gånger till, en gång på höjden och två gånger på bredden. 12 000 sjömil. Sedan räknar vi med att vara hemma igen, lagom till skolstart 2014.

Men innan vi ger oss i kast med slutspurten tänkte tillbringa en månad i området kring Kapstaden. Vill gärna se oss lite omkring, pyssla om båten, återse gamla vänner och kanske träffa några nya. Farmor och farfar kommer också på besök, och viktigast av allt: Lillgasten Otto ska fylla sex år! Den nionde november, årets mest efterlängtade dag.

Mary i rövarhamn

S/Y Mary 8 kommentarer
piratkyrkogården

Världens enda piratkyrkogård kunde varit svensk …

Många fruktar piraterna i Indiska Oceanen. Iskalla somaliska pirater som de senaste åren har bordat hundratals fartyg, rövat allt de kommit åt och tagit stora besättningar som gisslan. Men sjöröveri är inget nytt i Indiska Oceanen. Redan på 1600-talet, när bytena i Karibien blev allt magrare, begav sig piraterna till Indiska Oceanen, lockade av de stora rikedomar som de europeiska handelsfartygen förde med sig hem från Indien och Kina.

Plundringstågen i området var så framgångsrika att åren i slutet av 1600-talet blev de rikaste i sjöröveriets historia. Ön Madagaskar blev piratrepubliken Libertalia, den lilla ön Sainte Marie på ostkusten blev dess högborg och hundratals sjörövarskepp angjorde den hamn där vår Mary af Rövarhamn nu ligger för ankar. Närmare 1500 pirater som tröttnat på sitt hantverk slog sig ner på ön. Och de som var gamla och sjuka kom hit för att dö; så många att Sainte Marie idag hyser världens enda renodlade piratkyrkogård – självaste William Kidd lär vara begravd där, stående så klart.

Precis som idag blev handeln hårt lidande av piraternas framfart, och regeringarna i Holland, Storbritannien och Frankrike blev tvungna att skicka ut krigsfartyg för att sätta stopp för piraternas framgång. Piraterna byggde en borg, väl rustad med kanoner för att skydda sin flotta här i hamnen. Men vädjade också till andra länder för samarbeten och beskydd. Ett av de länder som nappade var Sverige.

Den 24 juni 1718 utgick en skrivelse från Karl XII:s högkvarter i Strömstad, där han förkunnade att han för Sveriges del tog ön Sainte Marie utanför Madagaskar i besittning och att en svensk koloni skulle grundas på ön. I kontraktet ingick att piraterna skulle lasta sina skatter på 25 välbeskaffade fartyg och sätta kurs mot Sverige, där de skulle tilldelas ön Marstrand och fullt beskydd mot en ersättning på en halv miljon brittiska pund – utöver de 25 skeppen.

Men så sköts kungen, och affären ställdes in. Och lika bra var nog det.

Le Volcan

S/Y Mary 7 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Solen skiner här uppe, ovan molnen. Den värmer skönt, men det ligger fortfarande frost i skuggan av de största stenbumlingarna. Ibland sveper enstaka moln in över oss, och förvandlar omgivningen till spöklik fuktig dimma. Då känns det som temperaturen sjunker med tjugo grader.Vi ökar tempot, för att hålla värmen. Men det kostar på, luften här uppe är så mycket tunnare än vi är vana vid.

Vi är på väg upp mot Piton de la Fournaise, eller bara Le Volcan, som reunäserna själva kallar den.  Den 2631 meter höga vulkanen, en av världens mest aktiva. Man kan tydligt se lavaflödena från de senaste årens utbrott, hur de skiftar i olika färger och former. Den svarta lavan är nyast, dess yta är tunn och porös, som skare. Den knastrar under fötterna, som vi gick på kol. Och det gör vi ju också, på sätt och vis. Den äldre lite rödaktiga lavan är stabil som urberget i jämförelse.

Det har gått tre år sedan Le Volcans senaste stora utbrott, det pågick i tio dagar. Tittar man på statistiken borde det snart vara dags igen. Men idag är det lugnt, lite rök sipprar ut från kraterns botten. Det är allt. Inte särskilt imponerande skådespel i jämförelse den eldsprutande Yasur på Vanuatu. Närmast tråkigt. Men omgivningarna är värda varje steg. Sex timmars vandring, på hög höjd.

Réunion fortsätter fascinera oss. Jag är övertygad om, att här skulle man kunna finna en ny stig, uppleva något så vackert att man inte trodde det var möjligt – varje dag, i resten av sitt liv. Men det kommer inte att ske. Vågorna i hamninloppet har lagt sig, och det är dags att fortsätta vår resa över haven. Vi kan höra Madagaskars lemurer kalla.

Fler bilder från Le Volcan finns i vårt bildgalleri på Flickr.

 

Hajmat

S/Y Mary 6 kommentarer

Mauritius lokale segelmakare är ombord för att hämta upp två av våra segel som behöver lite omvårdnad. Han tittar på surfingbrädan som är surrad längs relingen, sedan tittar han på mig. Ska ni till Réunion? frågar han sedan allvarligt. Och så berättar han. Om hajattackerna på grannön. Elva på två år, fyra med dödlig utgång. Samtliga surfare. Den senaste för en dryg månad sedan. En ung fransman, vars nyblivna fru låg på stranden och solade. Det var deras smekmånad.

Tydligen är det en grupp tjurhajar som etablerat sig på Réunion på senare år. De håller gärna till på grunda vatten, och är en av de hajarter som tillsammans med tigerhajen och vithajen utgör störst fara för människor. Tjurhajen äter främst stora djur som sköldpaddor, saltvattenskrokodiler, flodhästar och andra hajar. Men då och då stryker en och en annan människa med. Nästan uteslutande surfare, som lätt kan förväxlas med en sköldpadda eller säl.

Svaret blir ja, vi hade nog tänk segla vidare till Reunion om en vecka eller två. Men det låter onekligen som brädorna får stanna ombord.  För även om jag i regel inte har något emot hajar, så finns det undantag. Tjurhajen är ett sådant. Då föredrar jag revhajarna på Chagos. Men som ni kan se i videoklippet ovan kan även de bli lite ivriga när det bjuds på något gott.

 

Det kan alltid bli värre

S/Y Mary 6 kommentarer
Quickenning med nödrigg gjord av hobiecatmaster som de fått av amerikanska marinen på Chagos.

Quickenning förtöjd utanpå bogserbåten i Port Mathurin. Nu med nödrigg bestående av hobiecatmaster som besättingen fått av amerikanska marinen på Chagos.

När jag var liten sa alltid min mamma att jag skulle tänka på de svältande barnen i Afrika, varje gång jag klagade över någon orättvisa i mitt liv. Jag minns att jag tyckte det var befängt, vad hade de med mig och göra? Det hjälpte väl inte mig. Men hon hade en poäng trots allt, allt är relativt och ibland kan man behöva lite distans till sina egna problem.

Vi har de senaste dagarna varit ganska bekymrade över det här med råttan, eller om det nu är en mus. Som om vi inte hade nog med de där förbaskade kackerlackorna vi aldrig blir av med. Men när jag imorse stack upp mitt huvud genom luckan glömde jag mina egna problem illa kvickt. För vid kajen låg Quickenning, en 50 fots racingbåt som vi låg granne med under vår tid på Sri Lanka. Men något var allvarligt fel. Båten saknade rigg, den hade förlorat sin 21 meter höga kolfibermast.

Ett rigghaveri kan få katastrofala följder, för både båten och dess besättning. I det här fallet verkar besättningen ha klarat sig rent fysiskt. Men jag råkar veta att båten är oförsäkrad, och att det unga franska paret ombord inte äger båten. Calypso och Adrian har en överenskommelse med ägaren om att på obestämd tid ta hem båten till England, under förutsättning att de står för alla utgifter på vägen – vilket också inkluderar underhåll och reparationer på båten.

Jag kan nästan höra Calypsos ord, när vi över några glas i den rymliga sittbrunnen pratade om att man måste ta vara på de möjligheter som bjuds i livet. Hur hon uttryckte sin glädje och tacksamhet över att de i så ung ålder hade fått möjlighet att segla en båt som Quickenning, en båt de aldrig skulle haft råd till själva. Tyvärr hade de inte heller råd att betala den höga försäkringspremien.

Min uppskattning är att kostnaderna för att reparera de skador som Quickenning nu åsamkats överstiger värdet av hela vår båt. Plötsligt känner jag mig närmast tacksam för att vi bara har en råtta ombord.  Eller om det nu är en mus, det vore förstås ännu bättre.

Landkänning

S/Y Mary 9 kommentarer

Land Ahoy!

Först ser jag den bara som ett ensamt ljus vid horisonten. Sedan en blågrå siluett, ett litet stycke land som växer fram i gryningen. Ur det mörka havet, mot den allt ljusare himlen. Ön, som sakta stiger och sjunker bakom den långa dyningen. Vars bergstoppar ser ut att födas ur den väldiga oceanen – om och om igen.

Snart uppenbar sig också de skummande reven, frodiga dalar och kustens kala klippor, några ensamma vindkraftverk på en slänt ut mot havet, hus och vägar. För oss som på sju veckor inte sett annat än blått hav och låga sandöar väcker ön framför oss något av en hänförelse. Stilla lugn ersätts av spänning och iver. Barnen står längst fram i fören och ser girigt mot land.

Sinnesrörelsen växer inom mig när vi närmar oss kusten. Oron och beredskapen stiger. Någonting avslutas här. Friheten till havs. Harmonin vi fann i lagunen på Chagos. Det okomplicerade livet bortom civilisationens frestelser. Långt från internet, byråkrati, avgifter, utgifter. En del av mig vill bara vända om, segla ut till havs igen. Men det är för sent. Vi dras mot ön som den vore en magnet.

Vid tiotiden styr vi in mot land, utmed reven och in i den smala kanalen som leder in till hamnen. Jag står bakom ratten, och för första gången på flera dagar, kanske flera veckor, är jag klädd. Redo att möta den väntande folkhopen. Vi glider in mot kaj, Ludvig gör fast linorna och vännerna på Ambika välkomnar med färskost och nybakad baguette. Mary af Rövarhamn ligger alldeles stilla. Vi är framme på Rodrigues.

Nu ska vi köpa glass!

Chagos sista åsna

S/Y Mary 7 kommentarer
50 år gammal åsna?

Bildbeviset

ILE DU COIN, CHAGOS. ”Linda, kommer ni?” hör jag Ludvig ropa från andra sidan buskaget. Otto och jag har just klättrat upp för en hög stentrappa för att utforska en ruin från vad som sannolikt varit plantageägarens stora residens här på Ile du Coin. Vi vill gärna titta lite mer på byggnaden.

”Kom nu. Det finns någonting här vi vill visa”, ropar Ludvig igen. Jag suckar lite, men blir lite nyfiken. Vad kan det vara, som inte kan vänta? Vi vänder om, och går mot det håll där jag hört Ludvig röst. Vi går genom högt gräs och mängder av spindelväv, mellan buskar och palmer. Över förmultnade kokosnötter och omkullfallna träd. Tills vi kommer fram till en liten glänta invid stranden. Där står Ludvig och Lovis. Båda ler stort.

Jag tittar frågande på Ludvig, som pekar på något en bit bort. Då ser jag den också. En åsna. Eller om det är en mula, det låter jag vara osagt. Men där står den i alla fall, och tittar rakt på mig. Jag gnuggar mig i ögonen, och nyper mig i armen. Men den är kvar. Jag ser den klart och tydligt.

Bortsett från en amerikansk militärbas på en atoll över 100 sjömil härifrån har det inte bott en människa på Chagos på över femtio år. Sedan den dagen då de brittiska kolonisatörerna tvångsförflyttade de forna plantagearbetarnas ättlingar till Mauritius. Kvar idag finns bara råttorna som springer runt bland ruinerna. Och en åsna.

I rimlighetens namn borde det väl finnas fler åsnor, för så länge lever de ju inte. Men det vore märkligt. Vi har träffat flera andra seglare som varit här före oss. Vi har massor av information om öarnas historia, natur och djurliv. Ile du Coin är ingen stor ö, bara några hundra meter bred och nån kilometer lång. Varför har ingen nämnt något om åsnor?

Jag tar några steg närmare, den flackar nervöst med sina stora öron. Vänder sig skyggt om, tar ett skutt in i buskarna och försvinner in i skogen. Åsnan är borta. Jag går en runda på ön, men ser den inte igen. Inte den och inte någon annan åsna. Kanske finns det inga fler. Kanske har vi just sett Chagos sista åsna.

Ja, hur det faktiskt står till med den eventuella åsnekolonin på Chagos lär vi nog aldrig få reda på. Vår tid här är över. Mat och vatten börjar sina, och vårt tillstånd löper ut. Imorgon seglar vi mot Rodriguez, eller möjligen Mauritius. Vi får se, vart vindarna bär.

En morgon jag aldrig vill glömma

S/Y Mary 10 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

SALOMONATOLLEN, CHAGOS. Två vita tärnor passerar båten, de följer varandras rörelser i perfekt samspel. Flyger så nära vattnet att lagunens turkosblå färg speglar sig i deras vita fjäderdräkt. Det är en vacker morgon och vi bestämmer oss redan vid frukostbordet för att försöka oss på en promenad runt ön. Innan högvattnet försätter stranden under vatten.

Utrustade med kamera, vhf-radio och machete ger vi oss av mot land, drar upp jollen, gör fast den i en palm och vandrar söderut längs med stranden. Ön är bara någon kilometer lång. Men vi är inte särskilt snabba. Lovis och Otto fastnar var femte meter. För att balansera på en trädstam, sjösätta en strandad sjöstjärna och inspektera en ål som fastnat i en tidvattenpöl.

Eremitkräftorna, som vandrar kors och tvärs utan synbart mål, försvinner snabbt in i sina snäckor när vi närmar oss. På Chagos är alla fina snäckor upptagna. Det verkar till och med råda en viss brist. Många eremitkräftor får hålla till godo med ilandflutna plastkorkar och glasburkar i brist på mer värdiga hem. Medan några av de lite större har flyttat in i ett kokosnötskal.

I en skyddad liten vik upptäcker vi de mest bedårande små hajar. Ett helt hajdagis, som Otto uttrycker det. Vi står kvar och tittar på dem länge, inga vuxna syns till. En kokosnöt dunsar ner några meter från Ottos huvud. Jag tänker en tacksamhetens tanke, den här gången också. Fallande kokosnötter lär vara världens vanligaste dödsorsak. Men Otto verkar mer glad än förskräckt. Kokosnötter är utmärkta törstsläckare.

Ibland förvandlar omkullfallna palmer och knotiga gamla träd stranden till en svårforcerad hinderbana. Medan vi kryssar mellan lågt hängande grenar, trädstammar och spindelnät sträcker de häckande booby-fåglarna på sina långa halsar och tittar ner på oss från lövverket. Dessa stora nyfikna fåglar som vi ofta möter långt ute till havs. Som så ofta landat ombord för att vila en stund.

Plötsligt försvinner min fot ner i en djup håla. Ett helt gäng krabbor rusar förskräckt ut i vattnet – skrämda av den oreda jag ställt till med i deras underjordiska gångsystem. Andra försvinner ner i de hålor som fortfarande är intakta. Några får vända i öppningen, blir utjagade av en illasinnad artfrände.

En bit bort ser vi några fiskar hoppa upp på land. Vi skyndar fram för att se vad som står på. En rovfisk simmar fram och tillbaka i vattenbrynet. Småfiskarna har strandat i flykten, det här är inte deras dag. Otto försöker rädda en av fiskarna, kastar tillbaka den i sjön. Men den är redan för svag, och slukas hel. Lovis passar på att kasta i en annan fisk, längre bort. Den här gången går det bättre, den simmar snabbt iväg och söker skydd bland korallerna.

Vi tar en paus, på den långa sandudden längst i söder. Ludvig öppnar Ottos kokosnöt, sedan några till. Barnen badar i det grunda sundet, åker snålskjuts med strömmen. Själv strövar jag runt och fotograferar på måfå. Spåren efter sköldpaddorna som grävt ner sina ägg i sanden. De perfekta små öarna som omger den fiskrika lagunen. Sandbankarna där tärnor och noddys häckar. De vackra tropikfåglarna som seglar högt där uppe. Fregattfåglarna längre ner.

Kamerans minneskort blir snart fullt. Men inga bilder kan göra denna morgon rättvisa. Ljudet från den mäktiga havsdyningen som bryter mot revet, vinden som smeker min hud, den söta doften av lågvattenland och guano, smaken av den färska kokosen, barnens skatt – allt detta bevarar jag djupt inne i mitt hjärta.

Oro i lägret

S/Y Mary 4 kommentarer
Snart smäller det till igen ...

Lugnet före stormen

Efter många regniga och blåsiga dygn i den lilla lagunen inträffade en natt ett plötsligt väderomslag. Vinden kom med full kraft, nästan orkanstyrka. Från fel håll. Regnet vräkte ner och den kolsvarta natten lystes enbart upp av blixtarnas sken. Med full motorkraft försökte alla båtägare förtvivlat förhindra sina båtar att driva upp på revet. Alla utom en, vars motor inte startade. Vars båt snart tappade sitt ankarfäste, och krossades mot revet. Besättningen kunde räddas upp på en annan båt. Men båten fanns inte längre. Det som inte får hända, hade hänt.

Det har gått mindre än två år sedan den jättelika katamaranen Black Rose sjönk här i lagunen. Vraket ligger fortfarande kvar på stranden och påminner oss om hur utsatta vi är. I klorna på vädrets makter. På detta tänker jag denna natt, när jag sitter här i kajutan och inte kan sova. När jag hör vinden tjuta utanför, och regnet piska mot däck. När jag hör vågorna bryta mot land, bara femtio meter bakom båten.

Vädret har de senaste dagarna varit både oberäkneligt och instabilt här på Chagos. Vi är omgivna av lågtryck, och prognosen ändras för varje dag. Det ser inte bra ut. Starka vindar är att vänta. Mycket starka, enligt vissa källor. Och mer regn. Tunga regnmoln som skymmer månen om natten, och förvandlar sikten till noll.

Tio båtar är ankrade här i lagunen, och det är oro i lägret. Ingen fiskar eller snorklar, ingen grillar eller träffas för en drink i land. Alla förstärker sina förtöjningar, lägger ut extra ankare och bojar. Många samlas bakom datorskärmarna. Laddar ner väderkartor. Diskuterar och analyserar. Allt för att förhindra en ny katastrof på Chagos.

TIPS: Kolla gärna in vårt bildgalleri på Flickr, där finns massor av bilder på den strandade katamaranen på Chagos. 

Morgondopp

S/Y Mary 1 kommentar
Dags för morgondoppet

I väntan på något gott …

Det är tidig morgon. Solen står fortfarande lågt över Salomonatollen, och solblänket sticker i mina nyvakna ögon när jag tittar ner i vattnet. Jag tänkte ta ett morgondopp, och börjar i vanlig ordning med att gå ett varv på däck, för att titta efter hajar. För även om de inte brukar visa mig något större intresse har jag ingen lust att dyka ner rakt framför gapet på en.

Ett stort antal hajar är ett tecken på ett friskt rev, ett balanserat ekosystem. Chagos är världens största marinreservat, allt kommersiellt fiske är förbjudet och reven här mår uppenbarligen helt förträffligt. För så här många hajar har vi bara sett en gång tidigare på vår resa. På Suwarrow mitt i Stilla Havet, också det en atoll tusentals sjömil från närmsta fastland.

För några år sedan hade den här situationen varit otänkbar. Att jag frivilligt skulle dyka rakt ner i en lagun full av hajar. Att jag skulle simma med dem, sida vid sida. Eller än värre, låta mina barn göra det. Men man lär sig att förhålla sig till dem, skilja på haj och haj. Lär sig tolka deras beteenden, undvika särskilda platser och situationer. Det viktigaste är att inte bada med ett öppet sår.

Hajar känner doften av blod på hundratals meter. De brukar vänta vid rensbordet inne på ön. När vi är klara simmar de samlad trupp runt den lilla piren, till platsen där vi brukar kasta renset. Och i samma stund som fisken når vattenytan förvandlas de fridfulla djuren till blodtörstiga monster. Uppenbarligen mycket läraktiga sådana. Därför rensar vi aldrig fisk på båten. Vi vill inte att hajarna ska förknippa den med mat.

Jag väntar ut en svartfenad revhaj som passerar nära båten. Sedan klättrar jag nerför badstegen, känner det ljumma vattnet omsluta min kropp. När en mörk skugga plötsligt närmar sig från ingenstans. Jag rycker instinktiv till, tar ett snabbt steg upp igen. De vanliga revhajarna är jag inte rädd för, men vi har vid ett par tillfällen sett en större art. Närmre tre meter lång. Den vill jag helst undvika.

Men skuggan löser sakta upp sig; det som skrämt mig visar sig vara ett stim med fisk. Jag skrattar åt mig själv, tar ett djupt andetag och dyker ner i det blå. Det finns inget bättre sätt att börja dagen.