Oro i lägret

Snart smäller det till igen ...

Lugnet före stormen

Efter många regniga och blåsiga dygn i den lilla lagunen inträffade en natt ett plötsligt väderomslag. Vinden kom med full kraft, nästan orkanstyrka. Från fel håll. Regnet vräkte ner och den kolsvarta natten lystes enbart upp av blixtarnas sken. Med full motorkraft försökte alla båtägare förtvivlat förhindra sina båtar att driva upp på revet. Alla utom en, vars motor inte startade. Vars båt snart tappade sitt ankarfäste, och krossades mot revet. Besättningen kunde räddas upp på en annan båt. Men båten fanns inte längre. Det som inte får hända, hade hänt.

Det har gått mindre än två år sedan den jättelika katamaranen Black Rose sjönk här i lagunen. Vraket ligger fortfarande kvar på stranden och påminner oss om hur utsatta vi är. I klorna på vädrets makter. På detta tänker jag denna natt, när jag sitter här i kajutan och inte kan sova. När jag hör vinden tjuta utanför, och regnet piska mot däck. När jag hör vågorna bryta mot land, bara femtio meter bakom båten.

Vädret har de senaste dagarna varit både oberäkneligt och instabilt här på Chagos. Vi är omgivna av lågtryck, och prognosen ändras för varje dag. Det ser inte bra ut. Starka vindar är att vänta. Mycket starka, enligt vissa källor. Och mer regn. Tunga regnmoln som skymmer månen om natten, och förvandlar sikten till noll.

Tio båtar är ankrade här i lagunen, och det är oro i lägret. Ingen fiskar eller snorklar, ingen grillar eller träffas för en drink i land. Alla förstärker sina förtöjningar, lägger ut extra ankare och bojar. Många samlas bakom datorskärmarna. Laddar ner väderkartor. Diskuterar och analyserar. Allt för att förhindra en ny katastrof på Chagos.

TIPS: Kolla gärna in vårt bildgalleri på Flickr, där finns massor av bilder på den strandade katamaranen på Chagos. 

Morgondopp

Dags för morgondoppet

I väntan på något gott …

Det är tidig morgon. Solen står fortfarande lågt över Salomonatollen, och solblänket sticker i mina nyvakna ögon när jag tittar ner i vattnet. Jag tänkte ta ett morgondopp, och börjar i vanlig ordning med att gå ett varv på däck, för att titta efter hajar. För även om de inte brukar visa mig något större intresse har jag ingen lust att dyka ner rakt framför gapet på en.

Ett stort antal hajar är ett tecken på ett friskt rev, ett balanserat ekosystem. Chagos är världens största marinreservat, allt kommersiellt fiske är förbjudet och reven här mår uppenbarligen helt förträffligt. För så här många hajar har vi bara sett en gång tidigare på vår resa. På Suwarrow mitt i Stilla Havet, också det en atoll tusentals sjömil från närmsta fastland.

För några år sedan hade den här situationen varit otänkbar. Att jag frivilligt skulle dyka rakt ner i en lagun full av hajar. Att jag skulle simma med dem, sida vid sida. Eller än värre, låta mina barn göra det. Men man lär sig att förhålla sig till dem, skilja på haj och haj. Lär sig tolka deras beteenden, undvika särskilda platser och situationer. Det viktigaste är att inte bada med ett öppet sår.

Hajar känner doften av blod på hundratals meter. De brukar vänta vid rensbordet inne på ön. När vi är klara simmar de samlad trupp runt den lilla piren, till platsen där vi brukar kasta renset. Och i samma stund som fisken når vattenytan förvandlas de fridfulla djuren till blodtörstiga monster. Uppenbarligen mycket läraktiga sådana. Därför rensar vi aldrig fisk på båten. Vi vill inte att hajarna ska förknippa den med mat.

Jag väntar ut en svartfenad revhaj som passerar nära båten. Sedan klättrar jag nerför badstegen, känner det ljumma vattnet omsluta min kropp. När en mörk skugga plötsligt närmar sig från ingenstans. Jag rycker instinktiv till, tar ett snabbt steg upp igen. De vanliga revhajarna är jag inte rädd för, men vi har vid ett par tillfällen sett en större art. Närmre tre meter lång. Den vill jag helst undvika.

Men skuggan löser sakta upp sig; det som skrämt mig visar sig vara ett stim med fisk. Jag skrattar åt mig själv, tar ett djupt andetag och dyker ner i det blå. Det finns inget bättre sätt att börja dagen.

Objudna middagsgäster

Innan mörkret lägger sig.

Innan mörkret lägger sig.

Mörkret lägger sig snabbt över den lilla ön, och det prasslar allt intensivare runt oss. Lasse tänder sin ficklampa, och lyser oroligt omkring sig. Marken ger ett intryck av att vakna till liv. Eremitkräftor kravlar ut ur sina snäckor och irrar iväg. Stora råttor kilar fram och tillbaka under bordet. Och jättelika kokosnötkrabbor närmar sig långsamt. Som gigantiska urtidsmonster. Omringar oss, från alla håll. Några uppemot en halvmeter breda. En del blå, andra röda. Alla med väldiga klor.

Det är vår första kväll iland, i Salomonatollen på Chagos. Ludvig och barnen har fångat en fisk som vi grillar tillsammans med vännerna på segelbåten Ambika. Vi sitter vid ett enkelt bord som någon ställt ut under palmerna vid ruinerna av ett gammalt hus. Genom en lucka i lövverket kan vi se ankarljusen från segelbåtarna i viken utanför. Av brasan finns bara lite glöd kvar, och bortsett från det lilla ljus som sprids av fotogenlampan på bordet är vi omgivna av ett kompakt mörker.

Det brakar till i buskarna en bit bort. Först en gång. Sedan en gång till. Vi tittar oroligt på varandra. Finns det fler invånare på ön? Det var nog bara en kokosnöt som föll, övertygar jag mig själv. När Lovis plötsligt ger ifrån sig ett skrämt skrik, drar upp fötterna och kryper ihop på stolen. Lasse är snabbt framme med ficklampan, och Lovis stirrar skräckslaget ner på en jättelik kokosnötkrabba som försöker ta sig upp för hennes stolsben.

En bit bort står en skylt om att man inte får övernatta iland. Ingen risk, tänker jag och skyndar på barnen att äta upp sin mat. För vi är tydligen inte de enda som är hungriga här ikväll. Som om öns invånare länge längtat efter lite variation i sin kost …