Neptun

Havets konung verkar ha tittat lite väl djupt i glaset på sistone …

Vi korsade ekvatorn redan halv sex igår morse. För tredje gången på bara några månader. Men för gasten Magnus var det premiär. Och det innebär rimligen att Kung Neptunus borde dyka upp för att genomföra det traditionella ekvatorsdopet. Men han kom inte. Och man kunde se hur Magnus blev allt mer besviken medan timmarna gick. Hade havets konung glömt bort honom?

Först klockan nio på kvällen, när alla slutat vänta, dök han plötsligt upp ur havets djup. Och när jag frågade varför han dröjt så länge, svarade han helt nonchalant: ”Vadå, nu är jag ju här. Vad är problemet?” Ja, nu var han ju här. Och det var ju egentligen inte så mycket att vara upprörd över om det inte hade varit för det dåliga väder han skickat på oss i samband med tidigare ekvatorskorsningar, trots våra vackra offergåvor.

Men något oväder ville Kung Neptunus inte kännas vid. Däremot bar han det fina halsband som Lovis och Otto offrat till honom norr om Nya Guinea för tre månader sedan. Smågastarna sken upp vid åsynen, men det visade sig att gubben inte ens visste att det var från dem han fått det. Han påstod sig bara ha hittat det nånstans. Och de andra gåvorna hade han inte sett röken av. Supen som han fick en månad senare, den hade han däremot färskt i minnet. Och nu ville han ha mer.

Jag tyckte nog att det verkade som han redan fått i sig för mycket, och ville inte gärna bidra till Kung Neptunus förfall. Men det skulle kunna straffa sig mångfaldigt att neka honom. Så sup fick det bli, och med den i magen fullgjorde han muntert sina kungliga plikter. Magnus blev visserligen mer dränkt än döpt, i en blöt sörja av maneter och alger. Men han fick i alla fall sitt namn: Sköldpaddan. Och det passade ju bra, eftersom Magnus en gång fångat en sådan med bara händerna.

Sedan försvann Kung Neptunus ner i djupet igen, lika obemärkt som han kom. Med krona, spira, mantel och allt. Men ses vi någonsin igen. Ja, då hoppas jag att det är i nyktrare tillstånd …

En av barnens många gåvor till havets konung

Vissa saker glömmer man aldrig. Som mötet med havets mäktige konung. Dagen då vi korsade ekvatorn första gången. För snart femton månader sedan. När Kung Neptunus steg upp ur havets djup för att under högtidliga former dubba oss till fullvärdiga sjömän. Respektingivande med guldcape, krona och treuddad spira. Till hälften fisk, till hälften människa. En stor dag.

Efter femton månader på södra halvklotet korsade vi igår ekvatorn igen, för att återvända till det norra halvklotet – om än bara tillfälligt. Någon Kung Neptunus såg vi dock inte till den här gången. Det sägs att han bara besöker förstagångskorsare. Däremot lär det vara god sed att skänka honom en vacker offergåva var gång man passerar ekvatorn. Och det skulle han få. Att hålla havets konung på gott humör är av högsta vikt, och Lovis och Otto har arbetat hårt för att förbereda sina gåvor.

Igår klockan 15.55 seglade vi över den osynliga linjen. Havet låg stilla och spegelblankt. Kapten höll tal till Neptunus ära, vi skålade i bubbel och vi sjösatte våra gåvor. Blommor i vackra färger och ett fint halsband av träpärlor. En broderad tavla. Och mycket mer. Allt i naturmaterial, för att inte uppröra den lynnige konungen. Det var en vacker och värdig ceremoni, som avslutades med ett härligt dopp för hela familjen – på dryga 4000 meters djup.

Sedan började det blåsa, från fel håll. Och så har det fortsatt, i snart ett dygn nu. Sjön är kort och krabb och vi har svårt att göra fart i rätt riktning, varken för segel eller motor. Kryss är inte Mary’s starkaste sida, och vi står mest stilla och stampar på samma ställe. Det stänker så vi måste hålla luckorna stängda, och blåser för mycket för att rigga soltaket. Sjösjukan hänger i luften, och det är hett och synnerligen obekvämt.

Så nu undrar vi givetvis: Vad gjorde vi för fel, varför blev han så arg?