En blöt kväll med Kung Neptunus

Havets konung verkar ha tittat lite väl djupt i glaset på sistone …

Vi korsade ekvatorn redan halv sex igår morse. För tredje gången på bara några månader. Men för gasten Magnus var det premiär. Och det innebär rimligen att Kung Neptunus borde dyka upp för att genomföra det traditionella ekvatorsdopet. Men han kom inte. Och man kunde se hur Magnus blev allt mer besviken medan timmarna gick. Hade havets konung glömt bort honom?

Först klockan nio på kvällen, när alla slutat vänta, dök han plötsligt upp ur havets djup. Och när jag frågade varför han dröjt så länge, svarade han helt nonchalant: ”Vadå, nu är jag ju här. Vad är problemet?” Ja, nu var han ju här. Och det var ju egentligen inte så mycket att vara upprörd över om det inte hade varit för det dåliga väder han skickat på oss i samband med tidigare ekvatorskorsningar, trots våra vackra offergåvor.

Men något oväder ville Kung Neptunus inte kännas vid. Däremot bar han det fina halsband som Lovis och Otto offrat till honom norr om Nya Guinea för tre månader sedan. Smågastarna sken upp vid åsynen, men det visade sig att gubben inte ens visste att det var från dem han fått det. Han påstod sig bara ha hittat det nånstans. Och de andra gåvorna hade han inte sett röken av. Supen som han fick en månad senare, den hade han däremot färskt i minnet. Och nu ville han ha mer.

Jag tyckte nog att det verkade som han redan fått i sig för mycket, och ville inte gärna bidra till Kung Neptunus förfall. Men det skulle kunna straffa sig mångfaldigt att neka honom. Så sup fick det bli, och med den i magen fullgjorde han muntert sina kungliga plikter. Magnus blev visserligen mer dränkt än döpt, i en blöt sörja av maneter och alger. Men han fick i alla fall sitt namn: Sköldpaddan. Och det passade ju bra, eftersom Magnus en gång fångat en sådan med bara händerna.

Sedan försvann Kung Neptunus ner i djupet igen, lika obemärkt som han kom. Med krona, spira, mantel och allt. Men ses vi någonsin igen. Ja, då hoppas jag att det är i nyktrare tillstånd …

Tar till spriten …

Skål, gamle man!

Enligt gammal sed ska man skänka en vacker offergåva till Kung Neptunus varje gång man korsar ekvatorn. Sist arbetade smågastarna i dagar för att förbereda sina gåvor, som sjösattes under de mest högtidliga former. Sedan fick vi motvind och motström. I tusen sjömil. Ett svek vi sent glömmer.

Vi vet inte vad vi gjorde för fel. Men en sak är säker, några fler gåvor blir det inte. Som att kasta pärlor på svinen. Så idag, när det var dags att återvända till det södra halvklotet fick den gamle gubbstrutten hålla tillgodo med en rejäl sup. Äkta rysk finvodka. Hoppas den kan få honom på bättre humör .

Kungligt besök

Efter ekvatordopet kan vi även titulera oss som Gäddan, Snäckan, Delfinen och Guldmakrillen. Gissa själv vem som är vem.

Så satt han plötsligt där. Vitklädd med guldcape, krona och treuddad spira. Havets konung. Med långt blött hår, och större delen av ansiktet täckt av ett stort cyklop – inte helt olikt Ludvigs eget när jag tänker efter. En märklig varelse. Till hälften människa, till hälften fisk. Vi mottog hans besök med skräckblandad förtjusning, Denne mytomspunne Neptunus.

Men kung Neptunus var inte oväntad. Vi hade just korsat ekvatorn, och många är de historier om hur havets konung stiger upp ur djupet och kräver att förstagångskorsare döps i hans rike. Ett ekvatorsdop kan enligt sägen vara en synnerligen oangenäm upplevelse. Några lär ha doppats i tjära, och rullats i fjärdrar. Andra kölhalats. Men det finns också berättelser där Kung Neptunus nöjt sig med mildare behandlingar. Vi kunde inget annat göra än att hälsa konungen välkommen ombord, och hoppas på det bästa.

Vi hade tur, Kung Neptunus var på ett synnerligen gott humör denna morgon. Han småpratade lite med barnen, och Lovis berättade stolt att hon minsann skulle segla hela jorden runt. Sedan la han sin blöta slemmiga hand på våra huvuden och önskade oss en efter en välkomna till hans rike under högtidliga former.

Efter dopet bjöds det till fest, som sig bör i anslutning till alla högtidliga ceremonier värda att minnas. Kung Neptunus halade upp ett nät ur havets djup, fyllt till bredden med bubbel och allehanda godsaker. Stämningen var på topp – ända tills Lovis upptäckte att pappa inte var med oss. Hon tittade in genom fönstret till akterhytten och såg att pappa inte låg kvar …

”Var är pappa? Han är borta.” Lovis tittade med en blandning av förtvivlan och misstänksamhet på Kung Neptunus. Osäker på om han rövat bort hennes älskade pappa, eller om det kunde vara så att … Nej, så kunde det naturligtvis inte vara. Jag avfärdade det hela med att säga att jag just sett pappa gå på toa. Men att han nog ville sova lite till, efter en tuff nattvakt.

Stämningen infann sig inte riktigt igen. Lovis och Otto drog sig in i båten för att se om pappa verkligen var kvar på toa, eller om han hunnit lägga sig igen. Och Kung Neptunus, ja han försvann lika plötsligt som han kommit. Ner i akterhyttens djup.

Södra halvklotet!

När Ludvig vaknade en stund senare visade det sig att han fått besök av havets konung redan under natten, men att den gamle då varit på betydligt sämre humör och döpt honom i en blandning av rutten fisk och brännmaneter. Tur man inte var vaken då …