Snorkfröken tipsar

Detta bildspel kräver JavaScript.

TANIKELY, MADAGASKAR. Otto springer runt runt på däck. Hänger ut över relingen, identifierar än den ena än den andra fisken, jämför storlekar och pratar i ett. Han älskar fisk, allt med fisk. Och här finns de i överflöd. Båten är helt omringad. Det ser ut som vi har ankrat i ett akvarium. Ett mycket trångbott sådant.

Vi drar på fenor, mask och snorkel, och glider ner i det svala vattnet. Ner i den undre världen. En sköldpadda dyker upp under oss. Vi följer efter den en stund. Tills en stor röd snapper fångar vår uppmärksamhet. Den gömmer sig under ett stort korallhuvud. Jag dyker ner för att ta mig en närmare titt. På vägen upp får jag syn på en hummer i en håla. Spröten avslöjar dess gömställe.

Plötsligt står jag öga mot öga mot en enorm grouper, välkamouflerad och ful med vassa tänder. Den största jag sett. Närmre en meter lång. Jag vet inte vem som blir räddast, fisken eller jag. Men Otto rycker mig i armen, han har fått syn på en drakfisk. Den glider fram längs med botten, med sina solfjäderliknande fenor utsträckta. Förrädiskt vacker, men giftet i piggarna på ryggen kan döda.

Inte heller havsanemonerna bör man röra, de bränner alla som kommer i deras närhet. Alla utom de clownfiskar som gömmer sig i dess tentakler. Jag har aldrig sett så många anemoner som här. Några stora som skogar, andra i form av röda små krukor med gulgröna armar som vajar i strömmen.  Jag kan inte se mig mätt på dessa fantastiska små skapelser.

En bit ut simmar djävulsrockorna, och delfinerna. Och om ett par månader kommer valhajarna.  Otto hade så otroligt gärna sett en valhaj, världens störta fisk. Jag också för den delen. Hur som helst, snorklingen här vid marinreservatet utanför den lilla ön Tanikely seglar rakt in på vår topplista över världens bästa snorklingsvatten. Och då är vi ändå rätt bortskämda.

S/Y MARYs TOPPLISTA: Världens bästa snorkling

En blöt kväll med Kung Neptunus

Havets konung verkar ha tittat lite väl djupt i glaset på sistone …

Vi korsade ekvatorn redan halv sex igår morse. För tredje gången på bara några månader. Men för gasten Magnus var det premiär. Och det innebär rimligen att Kung Neptunus borde dyka upp för att genomföra det traditionella ekvatorsdopet. Men han kom inte. Och man kunde se hur Magnus blev allt mer besviken medan timmarna gick. Hade havets konung glömt bort honom?

Först klockan nio på kvällen, när alla slutat vänta, dök han plötsligt upp ur havets djup. Och när jag frågade varför han dröjt så länge, svarade han helt nonchalant: ”Vadå, nu är jag ju här. Vad är problemet?” Ja, nu var han ju här. Och det var ju egentligen inte så mycket att vara upprörd över om det inte hade varit för det dåliga väder han skickat på oss i samband med tidigare ekvatorskorsningar, trots våra vackra offergåvor.

Men något oväder ville Kung Neptunus inte kännas vid. Däremot bar han det fina halsband som Lovis och Otto offrat till honom norr om Nya Guinea för tre månader sedan. Smågastarna sken upp vid åsynen, men det visade sig att gubben inte ens visste att det var från dem han fått det. Han påstod sig bara ha hittat det nånstans. Och de andra gåvorna hade han inte sett röken av. Supen som han fick en månad senare, den hade han däremot färskt i minnet. Och nu ville han ha mer.

Jag tyckte nog att det verkade som han redan fått i sig för mycket, och ville inte gärna bidra till Kung Neptunus förfall. Men det skulle kunna straffa sig mångfaldigt att neka honom. Så sup fick det bli, och med den i magen fullgjorde han muntert sina kungliga plikter. Magnus blev visserligen mer dränkt än döpt, i en blöt sörja av maneter och alger. Men han fick i alla fall sitt namn: Sköldpaddan. Och det passade ju bra, eftersom Magnus en gång fångat en sådan med bara händerna.

Sedan försvann Kung Neptunus ner i djupet igen, lika obemärkt som han kom. Med krona, spira, mantel och allt. Men ses vi någonsin igen. Ja, då hoppas jag att det är i nyktrare tillstånd …

Magnus ”The Turtle Hunter”

”Lovis, Otto! Kom upp! En sköldpadda!” Ludvig hjälpte barnen ut medan jag själv sänkte på gasen och la om kursen, mot sköldpaddan som låg och sov på havsytan. Jag såg mig om efter kameran, när jag hörde ett stort plask. Magnus, vår gast, hoppade i sjön. Jäklar, då skrämmer han ju bort den, hann jag tänka precis innan jag såg den dyka. Men Magnus dök efter. Vad gör han? Sköldpaddor kan väl bitas, eller? Den såg stor ut, minst en halvmeter över skalet.

Vi befann oss en sisådär 50 sjömil från Lanzarote, på väg från Marocko. Långt ute på havet. Kursen var satt på Graciosa, en liten ö norr om Lanzarote. Vi hade gått för motor hela dagen. Total bleke. Men det kändes ändå härligt att vara ute på havet, att slippa dyningen i Essaouiras dåliga hamn. Vi hade badat på 1500 meters djup, alla utom Otto som föredrog en balja i sittbrunnen. Det var härligt varmt i det klarblå vattnet.

Så dök Magnus upp igen, nu strax bakom båten. Och framför sig höll han sköldpaddan. Helt otroligt, han hade fångat den. Han höll sköldpaddan framför sig medan den plaskade vilt med fenorna. Såg tungt ut, men jag har sällan sett ett så lyckligt ansikte. Och vi var alla mycket imponerade. Både av Magnus bedrift, men också av den vackra sköldpaddan. Helt galet, tänk att han fångade den. Fantastiskt. Jag ler vid tanken, ett minne för livet.

Någon sköldpaddsoppa ville vi dock inte ha till middag så efter en stund släppte Magnus sköldpaddan fri, och vi såg alla långt efter den när den dök ner i det kristallklara vattnet, mot havets djup. För att söka skydd. Från Magnus, vår alldeles egen Steve Irwin. Numera också kallad Magnus ”The Turtle Hunter”.

Magnus The Turtle Hunter

Bildbevis!