Detta bildspel kräver JavaScript.

Lovis och Otto springer bygatan fram, bakom sig har de en hel svans av barn som alla ropar ”Bye, bye”. Precis som på Samoa så verkar barnen på Tonga fått de engelska hälsningsfraserna om bakfoten. Skaran av barn växer ständigt, för varje trädgård vi passerar ansluter ytterligare några barn. De känner på Lovis och Ottos hår och upprepar deras namn om och om igen.

Längs väggrenen och i trädgårdarna betar grisar. Små grisar, stora grisar, svarta grisar, randiga grisar och prickiga grisar. Stora fula suggor och små söta kultingar. Grisar överallt, helt fria att komma och gå som de vill. Uppvuxna på grönt frodigt gräs, kokosnötter och fisk som grisarna själva fångar på stranden i lågvatten. Ska man födas som gris i nästa liv, ja då ska det vara här på Tonga.

Vi befinner oss på ön Haafeva. 290 personer bor här. Under högsäsongen kommer seglare ofta hit, men blonda små barn hör tydligen till ovanligheterna och våra smågastar är en stor sevärdhet. Alla vill vara med och posera framför kameran tillsammans med Lovis och Otto, och de skrattar så de kiknar när de ser sig själva på kamerans skärm.

I den lilla byn finns sex kyrkor, men bara en skola. Och den vill de lokala barnen gärna visa. På vägen träffar vi rektor Pita, och hans förtjusande fru. Efter tio minuters kramande och pussande på Lovis och Otto pekar hon mot en lite kraftigare kille i bakgrunden, och presenterar stolt honom som hennes fete son. Här är det fint att vara tjock.

Både rektorn och hans fru pratar utmärkt engelska. De ger oss en rundvisning på skolan där Pita och hans assistent undervisar 40 elever i åldern 5-12 år. I skolan finns två klassrum, utan bänkar, bord eller stolar. Bara en svart tavla på vardera sidan av klassrummet. Någon dator finns inte, men väl ett mindre bibliotek som rektorn stolt visar upp.

Från och med i år är det obligatorisk skolgång i Tonga för alla barn i åldern fem till arton år. Tidigare gick den övre gränsen vid tolv år. Den nya lagen är ett resultat av den nye kungens strävan mot ett demokratiskt och modernt land. Men någon undervisning för de äldre barnen finns inte på den lilla ön. Barnen måste istället inackorderas i Nukualofa, Tongas huvudstad på en ö åttio sjömil söderut.

Fulla av intryck, och med väskan full med mango, inleder vi den långa vandringen tillbaka till läsidan av ön där Mary af Rövarhamn ligger ankrad. Halvägs möter vi två unga kvinnor och deras barn. De hade hört på omvägar att det fanns två små lintottar på en båt i hamnen och gått den långa vägen till ankarplatsen för att få en glimt av Lovis och Otto. Efter en dryg timmes väntan hade de vänt om med fem besvikna barn i släptåg. Så gissa om glädjen blir stor när vi frågar om de vill följa med tillbaka till båten.

Inga av barnen har tidigare varit ombord på en segelbåt, och våra smågastar visar stolt upp alla skrymslen och vrår. När de åker in till stranden igen får de med sig några saker till skolan: kritor, block och en uppblåsbar jordglob så de kan se var Sverige ligger. Kvinnorna bjuder in oss på traditionell Tongan Fiest imorgon kväll. De lockar med helstekt spädgris och jordugnseldade specialiteter och det krävs en rejäl portion självdisciplin att tacka nej.

För första gången på riktigt länge har vi en strålande väderprognos för att segla vidare västerut. Och vi måste ta tillvara på den för att inte riskera att bli kvar under cyklonsäsongen. Vi borde seglat redan idag, men det sägs att det bär otur med sig att avsegla på en fredag så vi väntade en dag. Och tur var väl det, annars hade vi missat studiebesöket på skolan i Haafeva.

Än en gång skänker vi en tacksamhetens tanke till Lovis och Otto. Inga är så bra som barn på att bygga broar mellan olika kulturer. Utan dem hade resan inte blivit den samma. Imorgon bitti sätter vi kurs mot Nya Kaledonien, nästan 1100 sjömil västerut. Väl framme ska vi skriva ut våra bilder från besöket på Haafeva och skicka dem till skolans rektor, så han kan visa dem för för sina elever.

Bye, bye Tonga!