En grotta för mycket

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har svårt att avgöra om jag sjunker, eller flyter mot ytan. Sakta, sakta svävar jag genom ett stim av silverfiskar. Jag förlorar all känsla för tid och rum. Låter det blåa sluka mig. Överallt, blått. Bara blått. Så ofantligt vackert.

”Mamma, mamma.” Långt långt i fjärran hör jag en dov barnröst. Jag lyfter blicken och ser hur den blanka ytan grumlas av två små fötter. ”Här kommer jag, här kommer jag.” En strålande glad Otto sprattlar fram genom det klarblå vattnet. Ovanför oss flyger hundratals, ja kanske tusentals, svalor ut och in genom grottan öppning.

Vi befinner oss i Swallows Cave, en gigantisk kalkstensgrotta som bara kan nås från havet. Man kan göra in med jollen och snorkla i den yttre delen av grottan. Och den som inte har något emot att bli lite lerig kan klättra längre in i grottan till en stor öppen sal med hål i taket där solens strålar hittar in. I mörkret satte jag handen på en randig orm som gömde sig i en klippskreva. En orm vars bett lär vara dödligt. Mindre trevligt, men Swallows Cave ger ändå mersmak.

Nästa dag beslutar vi oss för att utforska ännu en grotta – Mariners Cave, som bara kan nås genom att dyka in genom en tunnel under vattnet. Tanken känns ärligt talat inte särskilt frestande, men det sägs vara värt besväret.

Öppningen är svår att hitta. Vi snorklar fram och tillbaka längs klipporna. Så ser jag en tunnel som leder in i berget. Om det är rätt tunnel är svårt att säga. Men det enklaste sättet att ta reda på det är väl att pröva, tänker jag och dyker.

Några meter in ser jag något som ser ut som en öppning, en ljusning, snett in till höger. Så jag tar sats, ytterligare ett par meter fram och upp. Bang, jag slår pannan rakt i berget. Hårt. Jag förlorar orienteringen, ser inte längre någon öppning, ingen luftficka. Ingenting. Bara vatten och berg. Jag måste ut.

Potatis på bulan!

Jag snurrar runt, försöker avgöra vilket håll som leder ut. Tycker mig ana en ljusning från ena hållet och sparkar ifrån för att få fart. Men jag slår ena fenan i berget, och den glider av hälen. Shit, jag hade verkligen behövt den där fenan. Men det är inte läge att ta på den igen, då riskerar jag att slå huvudet i taket igen. Måste hålla mig nere. Tar sats igen, och tappar fenan helt. Skit i fenan. Simma Linda, simma.

Jag påminner mig själv om att jag klarar mig länge utan luft om jag bara kan hålla mig lugn. Så jag simmar. Starka långa arm- och bentag. Lugn och fin. Jag ser ljuset tydligare nu. Utan tvekan. Jag är ute. Jag kan andas igen. Huvudet värker. Det gör ont, men inte för ont. Jag klarade mig undan med en rejäl bula, det är allt. Det gick bra

Ludvig letar vidare efter grottan tillsammans med våra vänner Mike och Hilde. Medan jag sväljer tre Panodil, på ordination från Mike som är läkare. Bulan i pannan behandlar jag med en potatisskiva – det funkar faktiskt. Men någon grotta hittar vi inte.

Med en dov huvudvärk ställer jag mig vid rodret för att styra in mot byn istället, för att köpa glass. Nog med äventyr för idag.

6 reaktioner på ”En grotta för mycket

    • Det här måste vara mitt mest missförstådda inlägg ever. För den här upplevelsen minns jag fortfarande (fem år senare) som min livs värsta nära-döden-upplevelse. Och du skriver att du med flera blir sugen på segling!?!? 🙂 /Linda

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s