Lovis i delfinshow!

”Ja, för jag är stor nu. Och jag kan simma. Jag kan, det kan jag faktiskt. Titta här”, säger Lovis ivrigt och visar delfintränaren hur man gör simtag med armarna. Stora vida tydliga rörelser. ”Jag kan, ser du?” Att han inte förstår svenska gör ingenting, hennes ansiktsuttryck och kroppsspråk säger allt.

Vi är på Palmitos Park, en vacker zoologisk/botanisk park insprängd i en grön dalgång på södra Gran Canaria. En av huvudattraktionerna är den nya delfinshowen, och vår lilla Lovis har blivit tillfrågad om hon vill vara med. Och det vill hon, oj vad hon vill.

Lille Otto protesterar. Menar att han också är stor, tre år minsann. Han vill också åka den gula båten, men ångrar sig när han ser hur blöt Lovis blir. Till skillnad från sin syster har han en mycket försiktig hållning till vatten. ”Äh, det var väl ingenting, bara lite saltvatten”, säger Lovis efteråt. ”Nästa gång hoppar jag i och simmar.” Stoltare unge är nog svårt att hitta just nu. Och när hon blir stor (ännu större), då ska hon bli delfintränare förståss : )

En solskenshistoria

Smågastarna hjälper kapten med kabelgenomföringarna till de nya solpanelerna.

Redan i september, mindre än två månader efter att vi lämnat Sverige, var energikrisen ombord ett faktum. Sedan dess har vi frågat ut andra långseglare om deras erfarenheter av olika typer av solpaneler. Vi har farit marinorna runt för att inspireras av olika monteringsmöjligheter. Och vi har rekat marknaden. Men nu är det klart, vi har bestämt oss!

Valet föll på två vinkelbara hårda paneler i aktern, en på vardera sida mellan pushpiten och den aktre mantågsstöttan. Och på överbyggnaden framför nedgångsluckan kompletterar vi med två tunna paneler som tål att gå på. Alltsammans från Solara. Totalt kommer de fyra solpanelerna ha en maxeffekt på 280 Watt, vilket borde garantera välkylda drycker även på de varmaste breddgrader.

Förhoppningen är att ha installationen klar när vi lämnar Gran Canaria för att segla mot Cap Verde i början av december. Panelerna skickades med flygfrakt direkt från tyska tillverkaren i slutet av förra veckan. Och häromdagen gick färden till Las Palmas för att köpa solpanelhållare. Så nu sitter vi bara här och väntar. Och längtar.

Upplösningen är nära

För några veckor skrev vi på Twitter att vi hade problem att fylla våra svenska gasolflaskor här på Kanarieöarna, ett inlägg som genererade många mejl från andra långseglare. Tack för alla tips! Eftersom vi inte har någon lust att leva på kall mat hela vägen till Karibien tog vi nya tag här i Las Palmas och kom i kontakt med Señor Enrique som verkar lösa problemet åt oss på ett något oväntat sätt. Men det gäller att inte ha bråttom …

Följ upplösningen på vår energiblogg: www.passionforpower.se

Mañana, mañana

En äldre man med gråsprängt rödlätt skägg sitter på en pall framför det kitchiga draperiet som täcker dörröppningen på den blåmålade husbilen. Han ser ut som en blandning av en gammal övervintrad hippie och en strandsatt sjörövarkapten. Señor Enrique, så ska han heta enligt uppgift. Señor Pedro, som driver Texaco-macken i hamnen här i Las Palmas, hade tipsat oss.

Ni som följer oss på Twitter vet att vi för ett par veckor sedan blev nekade fyllning av våra svenska gasolflaskor i Arrecife på Lanzarote. Den spanska gasolleverantören DISA påstod sig ha haft en olycka med svenska flaskor tidigare i år och har infört nationellt förbud av fyllning av svenska flaskor på alla sina anläggningar. Vi förstod senare att flera fått samma besked tidigare år. Så frågan är hur det var med den där olyckan.

Hur som helst så måste problemet lösas, att leva på kall mat ända till Karibien känns inte som ett särskilt attraktivt alternativ. Vårt hopp går till Señor Enrique. Han tar sig en titt på våra flaskor och adaptrar, kliar sig i skägget och tar fram sina egna kopplingar som han har i en container granne med den blå bussen. Efter en del fixande lyckas han få ihop en av sina egna kopplingar med en av våra och erbjuder sig åka ut till den lokala DISA-anläggningen nästa dag för att få flaskorna fyllda. Mañana, mañana, vi som skulle segla ner till södra Gran Canaria för att möta upp Ludvigs föräldrar. Jaja, en dag hit eller dit kan väl kvitta.

Så i förmiddags tog Ludvig jollen in till Señor Enrique för att hämta våra gasolflaskor. Men så lätt gick det naturligtvis inte. DISA hade även nekat Señor Enrique att fylla våra flaskor, trots att han är stammis. Men skam den som ger sig, tänkte Señor Enrique och lät pressa en slang för att försöka hälla över gasolen. Tanken hade slagit oss, men steget därifrån till att verkligen prova kändes långt. Så desperata var vi inte än, men det funkade faktiskt. Klockan ett skulle vi kunna hämta våra flaskor.

Don’t try this at home!

På klassiskt svenskt manér glider Mary af Rövarhamn in mot Texaco-macken prick klockan ett. Jag hittar Señor Enrique i hans container. Han ser bekymrad ut. ”Hade jag vetat att det skulle ta så här lång tid …”, säger han och betraktar innehållet i vår svenska tiokilosflaska. Den är snart full, men vi har två flaskor till. ”Kom tillbaka ikväll”.

Men inte heller ikväll var Señor Enrique klar. Imorgon kanske …

En natt utan ratt

LANZAROTE – GRAN CANARIA. Blöjavvänjning är besvärligt på landbacken, men sju resor värre i sjögång. Efter en sisådär tio toalettbesök de senaste två timmarna är både jag och Otto helt slut. Det är varmt och kvavt. Vi ger upp. Jag tar på honom pyjamas och bäddar ner honom i förpiken med blöja på. Lägger mig själv bredvid för att vänta på att han ska somna. Så hör jag den bekanta lilla hostningen. Jäklar, han kommer att kräkas. Rädda vad som räddas kan. Får ut Otto ur sängen samtidigt som kvällens fläskpannkaka väller över mig, golvet och väggarna. Nåja, jag lyckades i alla fall rädda lakanen, tänker jag, när nästa laddning kommer – över påslakanet.

Jag har just lyckats få in stackars Otto på toa utan att halka omkring i sörjan, när jag hör hur autopiloten löper amok. Ludvig, som just kommit in för att hjälpa mig, kastar sig ut igen, stänger av autopiloten och tar tag i ratten. Den svarar inte. Styrningen funkar inte. Hjälp! Ludvig kopplar livlinan och går bak till rorkulten. Ja, vi har lyckligtvis en liten rorkult, som vindrodret verkar på. Har vajerstyrningen låst sig på något sätt finns det risk för att inte heller rorkulten funkar. De få sekunderna tills jag får besked från Ludvig känns som en evighet. Den funkar! Och den värsta paniken lägger sig.

Tyvärr är rorkulten för kort för att handstyra vid någon större belastning, och vinden för ojämn för att låta vindrodret styra själv. Men en kombination skulle nog funka. Dags för en strategi. Vi har tio sjömil till närmsta marina på Lanzarote, och nittio till Las Palmas på Gran Canaria. Att angöra en trång okänd marina i mörkret känns inte särkskilt attraktivt utan fungerande styrning. Medan Las Palmas lockar med stort hamninlopp, ankring och gott om båttillbehörsaffärer.  Vi fortsätter.

Jag återgår till saneringen efter Ottos kräkningar. Stackars barn, han är alldeles blek och grå – sjösjuka. Ibland undrar jag vad vi håller på med. Jag försöker påminna mig själv om allt det positiva. Men just nu känns det avlägset. Jag tvättar av Otto så gott det går, byter hans lakan och bäddar nytt i salongen. Det gungar mindre där. Han får lite vatten, och somnar sedan i samma sekund som han lägger huvudet på kudden.  Jag behöver luft, sticker upp huvudet i luckan och låter vinden svalka mig. Påminns om att Lovis fortfarande ligger kvar i sittbrunnen; hon brukar vilja somna under stjärnorna vid nattseglingar.

Lovis kan ligga kvar en stund, tänker jag och stänger luckan. I samma sekund hör jag en våg slå mot skrovet. Jag avvaktar en sekund eller två. Jodå där kom den, som på en beställning: en saltvattendusch rakt in i sittbrunnen. Stackars Lovis.  Jag ser i skenet av fullmånen hur hon vrider på sig av obehag, men verkar sova vidare. Hon är blöt, sjöblöt. Jag suckar, tittar bak på Ludvig som sitter och meckar med vindrodret, en schackel verkar har gått upp. Vilken kväll, helt sanslöst. Jag mår illa, riktigt illa. Måste hinna sova några timmar innan det är dags för min vakt.  Någonting säger mig att den kommer att vara ovanligt tuff; Mary af Rövarhamn är inte byggd för att handstyras …

_____________________

Det var en trött besättning som ankrade upp i skydd av piren i Las Palmas 15 timmar senare. Vinden ökade under natten och vakten tillbringades bredvid rorkulten i aktern. Det var tungt i vindbyarna, men natten förflöt utan vidare olyckor. I skrivande stund har kapten just monterat ner halva inredningen för att diagnostisera vad som egentligen hänt med styrningen. En bult som håller en trissa till vajerstyrningen har gängat ur sig och förstört både trissan och dess fäste. Han tar tappert tag i situationen, det ska nog gå att åtgärda. I alla fall provisoriskt.  Själv sneglar jag på sängen. Synd att barnen inte är lika trötta som jag.

Kärlek vid första ögonkastet

Att lätta ankar. Smaka på orden. Det låter så enkelt, vackert. Men det här är inget spontanprojekt. Elva år har passerat sedan planerna först kom på tal. Ett drygt decennium. Ett annat millennium. I slutet av nittiotalet.

Vi gick hand i hand längs piren i Pasito Blanco, en liten hamn på Gran Canarias sydkust. Ludvig hade seglat dit i en liten sexmetersbåt tillsammans med en kompis. Jag hade tagit flyget för att leva långseglarliv några veckor under jullovet. Vi pratade om framtiden. Ludvig ville köpa större båt, flytta ombord. Segla jorden runt. Upptäcka världen i sakta mak, för egen köl. Det var svårt att föreställa sig för en landkrabba som mig. Några soliga dagsturer i skärgården var allt som fanns i bagaget. Men ja, varför inte.  Jag var sällan sen att tacka nej till ett äventyr.  Jag minns hur jag stannade till vid en tvåmastad skönhet och sa:
”Okej, vi gör det. Vi köper en båt och seglar jorden runt. Men då vill ha en sån här.” Och en så fick det bli!

Ludvig såg nöjd ut. Mitt val av båttyp visade sig vara synnerligen lämpligt. En Joshua, en klassiker i långseglingssammanhang. Bekväm och säker, byggd för de stora haven. Kanske var det ingen slump att han tog upp frågan just där. Eller så hade jag helt enkelt näsa för lämpliga långfärdsbåtar.

Båten vi såg den där dagen i Pasito Blanco blev långt senare till salu och köptes av en god vän som är bosatt på Gran Canaria. I höst ser vi framemot att segla tillsammans i de kanariska vattnen.

Här är hon, båten vi såg på Gran Canaria den där dagen för elva år sedan. Det blev kärlek vid första ögonkastet och jakten efter en egen Joshua kunde börja. Men det är en annan historia. Foto: Giovanni Ramunno