Ibland ska man ha tur

Vi hade turen att bli fångade på bild på vägen hem från Skärhamn idag. En av bilderna hamnade på Instagram, djungeltrumman gick och vips så fick jag hela bildserien i min mejlbox. Alltså, ibland kan man ju inte annat än älska sociala medier. Visst är bilderna fantastiska? De är tagna av en Gordon Pettersson, med en Canon PowerShot SX60. Från Bleket på Tjörn där Gordon bor med sin familj. Nästan tre kilometer bort från båten, och runt en mil från fyrarna Pater Noster och Hätteberget som syns på några av bilderna. Otroligt att en kompaktkamera kan ha en sådan zoom. Kolla gärna in Gordons Instagram-konto för fler häftiga bilder från vår vackra västkust.

När Måseskär kallar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag gillar att lyssna på sjörapporten. Väderstationerna har så vackra namn. Nidingen, Vinga och Måseskär. Väderöarna, och Nordkoster. Det låter nästan som poesi. Namnen talar till mig. De lockar och kallar, dessa kustens landmärken.

Jag kunde känna dragningskraften tydligt, när jag stod där på Käringön och blickade ut över Måseskärs välkända siluett. Jag måste dit. Men hur äventyrliga, modiga eller dumdristiga vi än är så kan vi inte lägga till på Måseskärs brygga med Mary. Det är helt enkelt för grunt. 1.20 hade kanske gått. Men aldrig 1.60.

Vi bestämde oss för att försöka ankra utanför. Sagt och gjort. Några timmar senare hittade vi en liten sandplätt där vi kunde kasta vårt ankar på nordöstra sidan om Måseskär. Sedan var det bara att lasta barn och picknick-korg i lillbåten, och ro in till den lilla fyrplatshamnen.

Som mest bodde det tre fyrvaktarfamiljer med 10 barn på ön. Men den vackra gamla Heidenstamfyren togs ur bruk 1978 och ersattes av en ny fjärrstyrd fyr i plast. Då behövdes det inte längre någon fast fyrpersonal. Sedan 1988 är även väderstationen automatiserad, och ön obebodd.

Öns byggnader är i händerna på en stiftelse som öppnat ett litet fyrmuseum på ön. På sommaren anordnas det turer från Käringön och hit. Men så här en dag i maj är natur- och konstfotografen Erik Malm den ende vi möter på ön. Han har varit här i flera dagar, för att på sitt eget alldeles unika sätt göra bildkost av fågellivet på ön.

Det är naturligtvis inte en slump Måseskär kallas just Måseskär. I skydd av måsfåglarna häckar här också änder och vadare.  Man skulle kunna tro att en trut skulle utgöra ett hot mot en ejders eller strandskatas ägg. Men så är det tydligen inte. Tvärtom, de samarbetar. Det är den gemensamma fienden minken som måste besegras.

Vi håller oss på stigarna för att inte störa fåglarna och äter vår lunch vid det gamla Sirénhuset. Ångsirénen gav dåtidens sjöfarare vägledning i dimman. På ön finns också två kanoner som används i samma syfte. Men just den här dagen är soldiset över havet det närmsta dimma vi kommer.

Vi stannar några timmar och njuter av stillheten på platsen. Ror sedan tillbaka till vår båt, lättar åter ankar och styr mot en tryggare natthamn. Glada över att vi tog tillfället i akt. Och så förbaskat nöjda över att vi har en båt som ger oss tillgång till platser som denna.

Kulturkrock III: Påskelden

Här brinner Krokens julgranar.

Här brinner Krokens granar.

KROKEN, BOHUSLÄN. Häromdagen hörde jag att det skulle bjudas på påskbrasa ute på Marstrandsön. Trevligt, tänkte jag men la inte så mycket vikt vid det. Inte förrän någon dag senare, när en av grannarna bjöd in oss att delta på deras påskeld. Eller påskfyr som de kallade den. Nästa dag kom ännu en inbjudan. Tre brasor på samma kväll. Vad sjutton, varför eldar alla upp sitt ris nu? Då finns det ju inget kvar till Valborg.

Nu har vi fått förklarat för oss att här på västkusten är det påskbrasor istället för majbål som gäller. Och detta är tydligen något som tas på största allvar. Ungdomarna ute på öarna tävlar om vem som har den största brasan på påskafton, och drar sig inte för att ta till både stöld och knytnävar i jakten på uttjänta gamla granar. SVT har gjort en dokumentär om Grankriget, som det kallas. Vi såg den igår kväll, och det hela är så knäppt för oss utomstående att det är svårt att tro att det är sant.

Att elda ligger djupt rotat hos folket här ute. Förr tände man brasor för att skeppen skulle hitta in i hamn. Vissa gjorde tvärtom, de eldade för att lura skeppen på grund så att man kunde ta deras last. Men just på påskafton eldade man för att skrämma iväg häxorna till Blåkulla. Här klär förresten barnen ut sig till påskkärringar först på påskafton, istället för på skärtorsdagen som i resten av landet. Förvirrande.

Först kräftorna, sedan lussebullarna och nu detta. Man skulle nästan kunna tro att det är en isolerad ö eller landsända vi flyttat till, en avknoppning av Sverige där människorna och kulturen under tusentals år utvecklats helt oberoende av resten av landet. Men nejdå, vi bor i södra Bohuslän – fyra mil norr om Göteborg.

Tidigare inlägg om udda traditioner på västkusten:

Kulturkrock I: Havskräftorna
Kulturkrock II: Lussebullarna

Kulturkrock II

Hos oss är lussebullarna gula, vilken färg har de hemma hos dig?

Hos oss är lussebullarna gula, vilken färg har de hemma hos dig?

KROKEN, BOHUSLÄN. För ett tag sedan bloggade jag om västkustbornas lite aviga inställning till vanliga insjökräftor. Nu har vi upptäckt en annan märklig lokal egenhet, en mycket allvarligare sådan. Det gäller lussebullar. Dessa julens läckerheter som får komma i vilken form som helst – så länge de innehåller saffran. Mycket saffran.

Det började redan på julbasaren på Marstrandsön i november. Ludvig gick iväg för att köpa årets första glögg och lussebulle. Och vad kom han tillbaka med? Jo, en blek vetebulle i lussekattsform. Saffranen var ersatt av kardemumma. Jag kunde inte ens förmå mig att äta upp. Inte så att jag har något emot vetebröd med kardemumma i, utan för att det helt enkelt inte är en lussebulle.

Jag har nu blivit bjuden på dessa bleka lussekatter i en rad olika sammanhang. Någon gång finns båda varianterna att välja på, men kardemumma är alltid default. Så vad beror då detta på? Ja, det är ganska oklart. ”De är helt enkelt godare så”, påstår de. Inte så konstigt i sig. De har ju lärt sig fel från början, att det är så lussebullar ska smaka. Kanske är det de gamla fiskargenerna som spökar. Ett budgetalternativ helt enkelt. Oavsett, upprörande är det.

De flesta verkar uppriktigt förvånade över vår reaktion, de fattar inte grejen. ”Vaddå, har man inte kardemumma i lussebullarna där ni kommer ifrån?” Nej, vi har inte kardemumma i lussebullarna där jag kommer ifrån (Blekinge). Inte där Ludvig kommer från (Stockholm). Och inte där våra barn kommer från (Malmö). Men vem vet, det kanske finns fler konstiga kryddningsvarianter i vårt avlånga land.

Låt oss göra en undersökning.


Med detta inlägg vill vi även passa på att önska er alla en riktigt fröjdefull jul. Nästa gång tänkte jag skriva om Göteborgshumor 😉