Vanuatu

Lucka 11: Tanna

S/Y Mary Lämna en kommentar

Den här bilden har ni kanske sett förut här på bloggen. Men jag tycker den tål att visas igen. Jag gillar den, inte bara för budskapet. Utan för att man kan titta på den länge, det händer så mycket. Bilden är tagen i Port Resolution på ön Tanna i Vanuatu, och Lovis är just i färd att byta sina urvuxna skor mot en flätad väska. En väska som hon fortfarande har kvar, som minne från en annan värld. En påminnelse om ett annat sätt att leva, ett annat liv.

På tal om Vanuatu så vill jag varmt rekommendera filmen Tanna – the movie som vi såg på Göteborgs filmfestival i våras. Ett verklighetsbaserat drama där öborna själva spelar alla roller. En otroligt vacker film – både till handling och miljö – med den mäktiga vulkanen Mount Yasur i en central roll.

Läs om vårt besök på den aktiva vulkanen på Tanna

Champagne Beach under testluppen

S/Y Mary 2 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Strandhäng är en absolut favoritunderhållning för oss på Mary af Rövarhamn. Ingen strand är den andra lik. Vissa är svarta, andra vita eller gula. Många är täckta av krossade snäckor eller drivved, vissa korall eller sten. Några kantade av spännande grottor, eller fantastiska klätterträd. Variationerna är oändliga, och vi tröttnar aldrig.

Just nu ligger vi ankrade utanför Champagne Beach på ön Espiritu Santo i norra Vanuatu. En strand som brukar kallas Vanuatus finaste strand. En del talar om den som en av Söderhavets bästa stränder. Medan andra drar det ett steg längre, och menar att den håller världsklass. Ja, hur det än är med den saken så blev vi onekligen lite nyfikna. Så här är vi nu.

Vilka kriterier som krävs för att en strand ska ta sig in på dessa topplistor är oklart. Men det verkar underlätta om stranden redan är välbesökt eller välkänd. Därför omnämns ofta kända city-stränder som Bondi och Venice Beach. Medan vi gillar de folktomma stränderna bäst, gärna vilda vackra surfstränder som det är lite svårt att ta sig till.

Vi har faktiskt turen att få Champagne Beach nästan helt för oss själva, något som är mycket ovanligt här på Vanuatu. Inte på grund av den stora mängden badgäster, för de är sällsynta. Däremot brukar det nästan alltid gömma sig en by bakom varje strand i det här landet.  Vilket i sin tur innebär minst en nyfiken invånare bakom varje trädstam.

Sanden är fantastiskt fin. Nästan som mjöl, helt perfekt för sandskulpturer och sandslott. Sitt namn har stranden fått efter de bubblor som kommer upp från varma källor under vattnet vid lågvattnet. Det förklarar också de stora skillnaderna i vattentemperatur. Sikten är inte perfekt, men det finns en hel del korallhuvuden att snorkla på. Och någon enstaka sköldpadda.

Själva omgivningarna drar dock ner helhetsintrycket rejält. Ja, de regnskogsklädda branterna är det inget fel på. Men Champagne Beach är ett populärt stopp för kryssningsfartyg, och stranden kantas därför av tomma hyddor och marknadsbodar som fylls till bredden av souvenirer när kryssningsfartyget ankrar upp i viken utanför. Det hela ser lite malplacerat ut. Och längre bak, i buskarna, ligger mängder av gamla chipspåsar och läskburkar som besökarna lämnat efter sig.

Så trots uppenbara kvalitéer tar sig alltså Champagne Beach inte in på vår lista över världens bästa stränder, som än så länge toppas av Wharariki Beach på Nya Zeeland.  Tätt följd av en pytteliten strand som ligger gömd i djungel på en annan ö som också heter Espiritu Santo, i ögruppen Las Perlas utanför Panama. Och så har vi några favoriter i Tasmanien, för att inte tala om de fantastiska lågvattenstränderna på Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Ja, konkurrensen är stor.

Vilken är din favoritstrand? Tipsa gärna.

Fler och bättre skäl att besöka Vanuatu hittar du i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen. Läs gärna det.

I bungyjumpens hemland

S/Y Mary 4 kommentarer

Vanuatus framtidshopp

Unga män hoppar ut från 25 meter höga torn, med lianer knutna runt vristerna för att dämpa fallet precis innan de når marken. Medan resten av byn dansar och sjunger nedanför. En gång varje vecka, mellan april och juni. Varje år. För att fira skörden av rotfrukten jams, och bädda för en bra skörd även nästa år.

Vi befinner oss på ön Pentecost, bungyjumpens hemland. Det var här allt började, med den anmärkningsvärda landdykningsceremonin. Idag är Nagol, som ceremonin kallas här, främst ett populärt turistjippo som lockar stora kryssningsfartyg till ön. Vi missade veckans show med bara en dag, men lika bra var kanske det. Inträdet lär kosta närmare tusen kronor per person.

Vi klättrar upp för kullen där tornet är beläget, med vidunderlig utsikt över havet och den aktiva vulkanen på grannön Ambryn i söder. Själva tornet lär ta flera veckor att bygga. Jag kisar upp mot toppen, och känner lite på lianerna. De är förvånande elastiska. Jag försöker föreställa mig hur det måste kännas för de unga männen, när de står där uppe på toppen. Inför hundratals turister, tillresta från när och fjärran för att beskåda deras mod. Eller galenskap.

Det är tradition att de unga männen öppnar sina hjärtan precis innan de hoppar, säger sina sista ord. Utifall att. För helt ofarligt är det inte. Så sent som igår fick en ung man flygas till sjukhuset i Port Vila, med bruten rygg. ”Lianen gick av under hoppet”, berättar hans kompis som såg olyckan. Jag känner mig plötsligt ganska nöjd med att vi inte var där, hade inte känts bra att bidra till det.

En grupp barn gör oss sällskap vid tornet. Tre pojkar i Lovis ålder börjar genast klättra och svinga sig i lianerna. Flickorna däremot, de håller sig en bit därifrån, tar hand om småsyskonen och övar balansgång på några omkullfallna palmstammar. Medan pojkarna klättrar allt högre i tornet. Ända upp till toppen. För att öva inför framtiden, för att visa att de också är modiga minsann. Lite väl modiga om man frågar mig.

Det 25 meter höga tornet tar flera veckor att bygga.

Men Lovis är imponerad, hon sitter vid foten av tornet och skrattar så hon kiknar åt pojkarnas påhitt. Landdykning tillhör männens värld. Men pojkarna verkar komma fram till att man kanske kan göra ett undantag, och räcker över en lian. Lovis kan inte motstå frestelsen, och snart svingar sig vår tokiga unge lika högt som de andra.

Otto däremot, som är lite försiktigare av sig, håller sig till flickornas balansgång. Tur att våra barn inte är födda här. Det hade inte varit lätt att leva upp till könsrollerna.

Se videoklipp från ceremonin

Hajen!

S/Y Mary 3 kommentarer

Flera besökande yachties har blivit attackerade under åren, och en 9-årig nyzeeländsk flicka dödad. Byborna skämtar om att hajen bara gillar vita människor, att vårt kött skulle smaka sötare. Men ingen av dem badar själva.

Mary af Rövarhamn ligger ankrad i Port Sandwich – en hamn ökänd för sin aggressiva haj. Byborna menar att det är en arg gammal släkting som kommit tillbaka i ny skepnad. Kanske är det så, men i så fall lockades den nog hit på den tiden när den här delen av viken användes som dumpningsplats för kokadaver.

Att förhålla oss till hajar är en del av vår vardag. De flesta arter är helt ofarliga, och när det förekommer upprepade attacker brukar det handla om sjuka individer. Vi brukar därför fråga lokalbefolkningen om råd. Här är rådet entydigt. Bada inte! Ändå plaskar våra franska båtgrannar glatt en bit ut.

Vi motstår frestelsen. Ja, faktum är att inget skulle få Lovis och Otto att hoppa i. De vill knappt skölja av sanden från fötterna i strandkanten innan de hoppar i jollen. En historia om en liten flicka som blir uppäten av en haj gör stort intryck på två små barn …

Lappat och klart

S/Y Mary 5 kommentarer

Ludvig lappar och lagar.

Ludvig tog fram kikaren. Vad var det egentligen som hände där borta på revet? Jag såg en öppen liten aluminiumbåt utan motor, och någon som öste. Hink efter hink. Medan två andra paddlade, men i vilken riktning?  Det var något som inte stämde.

”Jag tror de backar, sa Ludvig efter en stund. ”Vadå backar, är de på väg ut till havs eller in mot land?” frågade jag och ryckte åt mig kikaren. I kikaren såg jag tydligt att tre figurer satt i båtens för, som var riktad ut mot havet. Medan de paddlade in mot land. Med aktern först. Ludvig hade rätt, de backade. Och det gick väldigt sakta.

Vi fortsatte att stirra ut mot revet, försökte förstå vad som försiggick. Om de behövde hjälp. Ludvig bestämde sig till sist för att hoppa i jollen för att åka ut till dem och fråga. Jag såg honom försvinna ut mot revet, och efter en stund knyta fast vår jolle vid sidan av deras och bogsera in båten till byn med fören först, medan en av männen fortsatte att ösa båten.

När Ludvig kom tillbaka berättade han att båten läckte som ett såll, i synnerhet i aktern där det fanns stora hål efter vad som en gång varit ett motorfäste. Och det var därför de satt i fören så att aktern kom över vattenytan. Och då blev det också mest naturligt att ha aktern framåt. Hur tokigt det än såg ut.  ”De hade försökt täta det största hålet med en planta” berättar Ludvig.

I båten satt en man som hette Eric, och två av hans sju söner. De bor i en vik en dryg sjömil söderut på ön, och var på väg till byn för att sälja några bananer och sända ett paket med färjan till Port Vila – Vanuatus huvudstad.  Familjen var inte på något sätt i skeppsnöd, utan det var så här de gjorde. Eftersom man saknade material för att reparera båten.

Ludvig bogserade senare Eric och hans två söner tillbaka till deras vik. Familjen består av femton personer, varav de flesta barn som fem dagar i veckan går den två timmar långa landvägen in till skolan i byn. Och tillbaka igen, genom eländig terräng. Till fots. Sjövägen hade varit betydligt närmare, om de bara hade haft en sjövärdig båt.

Men reparera båten då, tänker vi. Men folket här på Vanuatu lever nästan ofattbart enkelt. Av det naturen har att ge, och ingenting annat. Vi har fler grejer ombord på vår båt än vad som finns i en hel by, där det bor flera hundra människor. Och det var med det i åtanke som vi idag återvände till Eric och hans familj, men verktyg och material för att täta deras båt.

Arbetet följdes av ett helt gäng nyfikna barn i alla åldrar, och det hela gick ganska bra. Det blev inte vackert, men Eric fick en sjövärdig båt till sig och sin familj. Och vi fick vår jolle full med färsk frukt, och ännu ett intressant möte med det vänliga folket här på Vanuatu.

Feber i malarialand

S/Y Mary 7 kommentarer

”Jag tycker inte om att vara smittad” säger Otto matt och tittar på mig med trötta blanka ögon. Han har haft feber sedan i går eftermiddag, och kräkts från och till under kvällen och natten. Det är 30 grader i båten, och luften står stilla trots att alla luckor är öppna. Ingen rolig miljö att vara sjuk i. Stackars Otto.

Hemma i Sverige var Lovis och Otto sjuka flera gånger i månaden, och lite feber var inget att oroa sig för. Men i den här delen av världen tas det på största allvar. För det här är malarialand, och myggen ligger bakom fyra och en halv procent av landets dödsfall. Värst drabbas barnen.

Risken för att Otto skulle ha drabbats av just malaria känns dock liten. Vi äter malariaprofylax, använder myggnät på båten och är noggranna med myggmedel och heltäckande kläder iland. Men man kan aldrig vara helt säker. Och Otto fick faktiskt några myggbett på Anatom för knappt två veckor sedan. Symptomen, feber i kombination med huvudvärk eller illamående, kan tydligen uppstå redan en vecka efter själva smittotillfället.

Jag tar tempen på Otto. Den är nere på 38,1. Lovis hade också feber tidigare i veckan, fast utan kräkningar. Men det hela var över på två dygn och vi hoppas att det är samma sak Otto drabbats av. Och han verkar faktiskt piggare nu. Förhoppningsvis är det värsta över.

Skulle febern trots allt stiga under dagen är det akut transport till närmsta sjukhus som gäller, och sådana finns det bara två av i hela Vanuatu. Ett i Port Vila och ett i Luganville, båda 15-20 timmars segling bort. Men det finns en flygplats här på Epi Island, och vi har en bra reseförsäkring.

Mer om malaria, och hur vi skyddar oss finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.

Söderhavsfylla

S/Y Mary 17 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

PORT RESOLUTION, VANUATU. Vi träffar vår nyfunne vän Thom och hans bror Ken på stranden strax innan solnedgången, för att grilla fisk och dricka kava tillsammans. Kava har i alla tider används som berusningsmedel i den här delen av världen. Men det är första gången som Ludvig och jag får tillfälle att smaka. Vi får dessutom chansen att delta i själva framställningen.

Jag tuggar, och tuggar, och tuggar. Till dess att läppar och tunga domnar bort. Roten växer i munnen, och jag måste spotta för att inte kväljas. Så det gör jag. På ett bananblad, enligt instruktion. Och med lika delar skräck och äckel ser jag sedan hur Ken pressar ut en enorm munfull av samma grötliknande sörja. Lovis och Otto bestämmer sig snabbt för att de i alla fall inte vill smaka. All logik säger att jag borde fatta samma beslut.

Den vidriga blandningen av allas tuggade kava-rot och saliv blandas till en stor gröt, som läggs i ett fint nät av palmbark där den blandas med vatten och pressas ner i två skålar av kokosnötskal. Drycken är klar att dricka, resultatet ser ut som smutsigt flodvatten.

Jag är inte särskilt äckelmagad. Men detta är på gränsen för vad jag klarar av. Thom berättar att man i städerna, och vid turistevenemang, brukar mala roten istället för att tugga den. Men salivet påverkar kavans aktiva ingrediens, och ger en starkare dryck. Att tugga kava-roten är det traditionella sättet. Och utan tvekan det bästa, enligt proffsen.

För Thom och Ken är framställningsprocessen den mest naturliga sak i världen, det är tydligt. Och att berätta hur vidrigt jag egentligen tycker det är skulle sannolikt uppfattas som en kränkning. Att tacka nej till kava lär vara som att tacka nej till vänskap. Så jag tar ett djupt andetag, och dricker. Smaken påminner om en blandning av palsternacka och jord. Fast utspädd, med saliv .

Det är inte gott, men jag har smakat värre saker. Och själva ruset, som infinner sig efter några minuter, är faktiskt riktigt behagligt. Ögonlocken blir tunga, och ett skönt lugn sprider sig i kroppen. Berusningen är lätt, och försvinner redan efter en timme. Men vi nöjer oss där, för den här gången. Nästa gång hoppas vi nog ändå att det är stadsbornas recept som bjuds.

Välkommen till Mystery Island!

S/Y Mary 2 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Welcome to Mystery Island” står det på en vackert handmålad skylt när vi stiger iland på den lilla ön. Inte större än man kan gå runt den på en halvtimma. Omringad av en kristallklar lagun och kantad av vita palmbevuxna stränder. Så som de flesta kanske föreställer sig att söderhavsöar ser ut i största allmänhet, men som i själva verket är ganska ovanliga.

Bakom skylten skymtar ett litet område med enkla hyddor byggda av palmblad. På en av dem står det Mystery Island Tour Office. Enligt plakaten ovanför erbjuds här det mesta i turväg, från att snorkla med sköldpaddor och dyka på vrak till mer kulturella alternativ. Här kan man också få sitt pass stämplat för två dollar. Frestelsen är stor. Men hyddan är tom. Här finns ingenting.Inte en stämpel. Inte en människa. Inte här, och inte i hyddorna intill. Inte ens brevlådan är kvar. Bara skylten som antyder att den en gång fanns där.

”Market Place, 2 minutes” står det på en skylt en bit bort. Vi följer den. På vägen passerar vi en hel rad av bajamajor, också de byggda av palmblad. Och utanför själva marknadsområdet står en stor järngryta målad med eldflammor. Bakom den en liten trapp med räcke så man bekvämt kan stiga in i grytan och låta sig kokas och ätas av de lokala kannibalerna. Eller åtminstone fotograferas, mot en kostnad på fem dollar.

Själva marknadsområdet är stort, minst 40 bord. Men helt öde och tomt. En bortglömd prislista för färsk hummer står lutad mot en vägg. 60 dollar för en stor. 30 för en liten. I boden bredvid har man tydligen kunnat köpa klänningar tillverkade av kvinnor från Mystery Island för bara 25 dollar, eller 40 för två. Som hittat. Men vi vet att ön aldrig har varit bebodd, av annat än tillfälliga valjägare och andra lycksökare. Av folket här på Vanuatu däremot, har Mystery Island eller Inyeuc som ön egentligen heter alltid ansetts vara hemsökt, en viloplats för havsgudar och deras krigare. Men sådant skrämmer inte bort kryssningsturister.

Tre-fyra gånger i månaden ankrar ett enormt fartyg upp utanför den lilla ön. Hundratals fotograferande japaner och feta amerikaner (fördom) väller iland. För att sola, bada, dricka drinkar och uppleva lite äkta söderhavskultur. Som exotiskt bruna hula-huladansöser med blomsterkransar, bastkjol och brösthållare av kokosnötskal. Eller en vild dans utförd av krigsmålade kannibaler enbart iklädda penisfodral. Innan de nästa dag reser vidare, mot nya spännande äventyr.

Inyeuc ligger bara några minuters båttur från vår ankarvik på Anatom, en betydligt större ö med höga berg och tropisk regnskog. Med enkla små byar, riktiga människor och vackra tropiska trädgårdar. Men hit får inte kryssningsturisterna åka, de har bara tillstånd att landstiga på Inyeuc. Och är säkert utmärkt nöjda med det. Men nöjdast är nog ändå Anatoms invånare, i antalet inte fler än de som kommer med kryssningsfartygen. Men som under ett fåtal dagar varje månad får inkassera såväl landstigningsavgifter, som förtjänster från underhållning och souvenirförsäljning. Utan att behöva ha turisterna i sin egen bakgård.

Jag går omkring i den spöklika miljön, och försöker föreställa mig hur det ser ut när 500 turister invaderar. Nästa fartyg kommer inte på ännu en vecka, så vi missar spektaklet. Men en annan seglare beskriver upplevelsen så här: ”The entertainment was tacky in the extreme, but none of the passengers seemed to notice ”.

Vilken märklig värld vi lever i.

Söndag i Söderhavet

S/Y Mary 5 kommentarer

Kyrkan

Uppifrån kyrkan hörs barnsång. Höga klara stämmor. Som verkar på oss med en nästan magnetisk dragningskraft. Vi vandrar upp för den gröna kullen där kyrkan är belägen, med utsikt över ankarviken. Vi skulle egentligen bara köpa bröd, men en liten titt i kyrkan ska vi nog hinna med innan det eftertraktade brödet tar slut.

På en bänk utanför kyrkan sitter en man med skjorta och slips, och samtalar med några andra bybor. Han möter vänligt våra tveksamma blickar, och markerar med en enkel gest att vi är välkomna att stiga in. Inredningen är oerhört enkel. Tio träbänkar på vardera sidan om mittgången. Längst fram någon form av altare bakom en bänk dekorerad med blommor och koraller. Och på väggen sitter en blå bonad med ett gult kors på, som Lovis tycker ser ut som svenska flaggan.

Kyrkan är mer än halvfull. Här går alla i kyrkan. Halva byn här, och den andra halvan i en kyrka på andra sidan av byn. Men de firar helg på lördagar istället. Det är därför som affären kan vara öppen på söndagar. För att kvinnan som driver den tillhör den andra kyrkan.

Längst fram sitter barnen, säkert 60-70 stycken. Mer än halva församlingen verkar vara under tio år. Många av dem vänder sig om, tittar nyfiket på oss och fnittrar lite när vi kommer in. Vita barn är ovanliga här i byn. Jag ångrar att vi inte tog på oss något finare. Att vi inte hade ansträngt oss mer. Men besöket var ju inte planerat.

Alla i kyrkan är uppklädda efter bästa förmåga. Kvinnorna i stora färgglada tältliknande klänningar. Flickorna i allt från enklare klänningar med Disney-motiv till pråliga prinsessklänningar i glansiga tyger. Männen bär finaste skjortan. Medan märkeskläder verkar viktigt för pojkarna, det är små detaljer som ett par Nike-skor, ett Fila-bälte eller en T-shirt från Quicksilver.

Några bänkrader bak sitter en kvinna och ackompanjerar barnens sång med gitarr. Melodierna är glada och trallvänliga. De flesta texterna verkar vara på engelska, med religiös anknytning. Några känns bekanta.

Kyrkan spelar en stor roll i samhället på de flesta Söderhavsöar. Ända sedan missionärer kom till öarna på artonhundratalet, för att omvända de ”människoätande vildarna” till goda kristna. Tydligen gjorde de något rätt, för här syns inga spår av bitterhet. Bara glada vänliga ansikten. Folket på Vanuatu utsågs för några år sedan av någon tidning till världens lyckligaste folk. Jag är lite osäker på vilka kriterier, men människorna verkar utan tvekan lyckligare här än i västvärden.

Kyrkklockan

Det ringer in. Och vi ska just resa oss upp när mannen med slips, som vi sett utanför, kommer in i gången. Vi antar att det är han som är prästen. För alla reser sig upp och kvinnorna flyttar över på vänster sida, och männen till höger. Prästen börjar med att välkomna de långväga besökarna och ber oss presentera oss. Nu är det försent att gå.

Prästen berättar på engelska att gudstjänsten kommer att hållas på Vanuatus officiella språk bislama, som är en utveckling av pidginengelska. Vanuatus har bara en befolkning på 200 000, men det talas mer än hundra olika språk. Nästan ett för varje by. Men bibeln finns bara översatt till bislama.

Efter en kort bön är det dags för mera sång. Kvinnan bredvid mig håller naturligt fram sin psalmbok så att jag ska kunna sjunga med. Det är ett lustigt språk, med väldigt få ord som används om och om igen. Orden verkar uttalas som de stavas. Jesus blir Jisas, life blir laef. Inte särskilt svårt.

Snart lämnar prästen plats för några församlingsmedlemmar. De är lite fnittriga och nervösa, som om det vore första gången. Som därefter ersätts de av en grupp ännu nervösare unga män med en gitarr. Så fortsätter det. Någon läser en kort text, men de flesta sjunger. Och alla får rungande applåder.

Det hela påminner lite om roliga timmen, eller en skolavslutning. Och även om stämningen är avslappnad och uppsluppen, så förstår vi inte mycket. Barnen börja bli rastlösa. Och vi undrar hur länge de här tillställningarna egentligen brukar pågå. Så när Otto behöver gå på toaletten tar Ludvig chansen att smita iväg. Och snart följer Lovis och jag efter. Vi hoppas att ingen tar illa upp. Men utanför sitter redan en hel rad församlingsbor och samtalar i skuggan av ett träd. Vi är inte ensamma.

I affären får vi reda på att mannen som bakar brödet inte är klar än. Men att vi är välkomna tillbaka en timme senare. Vi går en promenad längs stranden så länge. Tre och en halv timme efter det att vi gått iland för att köpa bröd är vi redo att åka tillbaka till båten. Samtidigt som de sista församlingsborna kommer ut från kyrkan.

Mot värmen!

S/Y Mary 4 kommentarer

Tullgubben Bruce har just varit ombord, och gett oss grönt ljus att lämna Nya Zeeland. Bruce har en stressig dag.  Vädret ser ok ut för första gången på länge, och ett 20-tal båtar passar på att lämna Whangarei för att segla upp mot öarna. Och lika många från Opua några sjömil norröver.  Så det gäller att hålla god utkik där ute de kommande dygnen. Tur vi har vår AIS-sändare.

Nu ska vi bara byta batterier i SPOTen också. Sedan kastar vi loss. Skicka gärna ett meddelande till satellittelefonen (gratis) om vår position inte verkar uppdateras på kartan. Det händer ibland. Det brukar hjälpa att starta om sändaren. Men då måste vi få reda på det …

Planen är att sätta kurs mot Anatom, den sydligaste av alla öar i ögruppen Vanuatu. 980 sjömil bort. Vi borde vara där om en dryg vecka. Och oj vad skönt det ska bli med lite värme igen. Bara 5-10 grader på nätterna nu, och regn nästan varje dag. Hög tid att lämna.