Lappat och klart

Ludvig lappar och lagar.

Ludvig tog fram kikaren. Vad var det egentligen som hände där borta på revet? Jag såg en öppen liten aluminiumbåt utan motor, och någon som öste. Hink efter hink. Medan två andra paddlade, men i vilken riktning?  Det var något som inte stämde.

”Jag tror de backar, sa Ludvig efter en stund. ”Vadå backar, är de på väg ut till havs eller in mot land?” frågade jag och ryckte åt mig kikaren. I kikaren såg jag tydligt att tre figurer satt i båtens för, som var riktad ut mot havet. Medan de paddlade in mot land. Med aktern först. Ludvig hade rätt, de backade. Och det gick väldigt sakta.

Vi fortsatte att stirra ut mot revet, försökte förstå vad som försiggick. Om de behövde hjälp. Ludvig bestämde sig till sist för att hoppa i jollen för att åka ut till dem och fråga. Jag såg honom försvinna ut mot revet, och efter en stund knyta fast vår jolle vid sidan av deras och bogsera in båten till byn med fören först, medan en av männen fortsatte att ösa båten.

När Ludvig kom tillbaka berättade han att båten läckte som ett såll, i synnerhet i aktern där det fanns stora hål efter vad som en gång varit ett motorfäste. Och det var därför de satt i fören så att aktern kom över vattenytan. Och då blev det också mest naturligt att ha aktern framåt. Hur tokigt det än såg ut.  ”De hade försökt täta det största hålet med en planta” berättar Ludvig.

I båten satt en man som hette Eric, och två av hans sju söner. De bor i en vik en dryg sjömil söderut på ön, och var på väg till byn för att sälja några bananer och sända ett paket med färjan till Port Vila – Vanuatus huvudstad.  Familjen var inte på något sätt i skeppsnöd, utan det var så här de gjorde. Eftersom man saknade material för att reparera båten.

Ludvig bogserade senare Eric och hans två söner tillbaka till deras vik. Familjen består av femton personer, varav de flesta barn som fem dagar i veckan går den två timmar långa landvägen in till skolan i byn. Och tillbaka igen, genom eländig terräng. Till fots. Sjövägen hade varit betydligt närmare, om de bara hade haft en sjövärdig båt.

Men reparera båten då, tänker vi. Men folket här på Vanuatu lever nästan ofattbart enkelt. Av det naturen har att ge, och ingenting annat. Vi har fler grejer ombord på vår båt än vad som finns i en hel by, där det bor flera hundra människor. Och det var med det i åtanke som vi idag återvände till Eric och hans familj, men verktyg och material för att täta deras båt.

Arbetet följdes av ett helt gäng nyfikna barn i alla åldrar, och det hela gick ganska bra. Det blev inte vackert, men Eric fick en sjövärdig båt till sig och sin familj. Och vi fick vår jolle full med färsk frukt, och ännu ett intressant möte med det vänliga folket här på Vanuatu.

5 reaktioner på ”Lappat och klart

  1. Bra gjort och jag minns sjalv tacksamt Ludvigs hjalpsamma assistans med jolle och utombordare i Prt Jackson. Du fragade inte var baten kom ifran och hur den hamnat i Eriks hander? Men det spelar kanske mindre roll…
    Jag har varit i ett 100 ganger mera (gissningsvis…) utvecklat land – namligen landsbyggds Vietnam, dar jag jobbade med barntandvard. Inga turister syntes dar heller. Indokina har faktiskt det mesta i material, men det lar inte upphora att forvana en vasterlanning hur lite som gors for UNDERHALL pa manga stallen, kliniker etc. Baten i detta fallet har sakert aldrig underhallits pa nagot som helst satt. Visst saknas mycket, men det man har underhalls inte det minsta, tyvarr. T.ex. vissa tar inte av sig kladerna, utan dom bars till de faller av kroppen. Jag tror det har mycket att gora med tradition och med olika former av ”CARGO KULTEN”.

    Gilla

    • Hej Bosse,
      Känner inte igen oss alls i det du beskriver. Åtminstone inte här. Tvärtom faktiskt. Folket på Vanuatu tar fantastiskt väl hand om det lilla de har. Deras byar, enkla hyddor, kanoter och trädgårdar är nästan som tagna ur någon filmscen, nästan för perfekta. Ordning och reda, allt på rätt plats och alla stigar krattade (med palmblad) och kantade med plantor. Just nu är det skördetid, och alla hjälps åt med arbetet.
      Med andra ord, de saker som de själva tillverkar och rår över tas mycket väl hand om. Men det är så lagom lätt att underhålla något man inte har materialet eller verktygen för. Alternativet är naturligtvis att klara sig utan båtar, mobiltelefoner, utombordare och generatorer som de har gjort i alla tider, och det gör de också. Det är bara lite svårare. Så kan vi hjälpta till, och samtidigt kanske lära ut något. Ja då gör vi det gärna. Men frågan är om det inte är vi som har mest att lära av dem …
      /L&L

      Gilla

  2. Bra att hora att att min nedslaende erfarenhet fran flera utvecklings-lander inte ar helt universiellt. Kanske forklaringen (som jag har hort…) ar att U-hjalpen ”dummar-ner” och gor folk apatiska. Av din beskrivning att doma sa ar Vanuatus befolkning sedan lange vana att klara sig sjalva. Donerar man en utombordare eller generator som behover dom skaffa sig bransle, och ”zoom” kostar pengar. Om man istallet ger en gammaldags vedspis sa sparar kvinnorna massor av tid pa att samla kok-bransle. Asiens en gang fattiga tiger-economier blommar sannerligen inte tack vare SIDA eller annan ”U-hjalp”. Men ”Cargo-Culten” lar leva kvar i delar av Pacifica. Somliga bygger inte rickety-towers, men istallet ”flygplan” av pinnar och blad. Kanske ”Million-dollar point” var nodvandigt? Efter WW2 hade USA helt enkelt inte rad att frakta hem tung utrustning som ingen langre behovde. Det var viktiga for US var ”bring the boys home” sa fort som mojligt. (Ingen dum ide idag heller…)

    Gilla

    • Det är sant det du skriver, att de sannolikt skulle ha större glädje av en vedspis än en gasspris. Vi pratade med vår båtgranne om det här igår. Han vägrar principiellt att hjälpa befolkningen här med någon modern utrustning. Däremot har man med sig 150 kilo kläder ombord som han ger bort. Jag är kluven, vilka är vi att avgöra vad de ska ha och inte. Vill någon har hjälp att reparera något de redan har, hjälper vi hjärna till om vi kan. Däremot ger vi inte bort något, utan föredrar att byta mot frukt, grönsaker och fisk.

      Det här må vara ett u-land rent ekonomiskt, men folk har det bra. Och de har väl inte utsetts till världens lyckligaste folk för intet. De verkar inte alls särskilt avundsjuka på allt det vi har i den världen som vi kallar civilisationen. De flesta här har någon gång varit i Port Vila, som är huvudstad i Vanuatu, där allt finns. Men alla vi har träffat föredrar det enkla lugna livet ute i byarna.

      Men visst, ingenstans är väl Cargo-kulten så stark som här, på Tanna i synnerhet: http://en.wikipedia.org/wiki/John_Frum

      /Linda

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s