Vildhästarna vid Nordkap

Vildhästar i sikte.

Längst upp på Nya Zeelands nordligaste udde, där Tasman Sea möter Stilla havet, finns en vacker strandkantad bukt omgiven av gröna trädlösa sluttningar och klippor som stupar flera hundra meter ner i havet. En vild, exponerad bukt där den ohämmade havsdyningen dundrar in mot stranden med ett nästan öronbedövande dån.

Det är en mäktig plats, men inte på något sätt särskilt lämpad för ankring. Ändå var det just här vi lät vårt ankare gå så sent som igår kväll. Det kändes tråkigt att passera Nya Zeelands nordkap i mörker; uddar av det här slaget brukar vara en vacker syn. Och de ovanligt lugna väderförhållandena gjorder det möjligt att ankra på den annars så utsatta kusten, i väntan på dagsljus.

I guideboken kunde jag läsa att den som vandrar ut till den östra klippudden, Hooper Point, kan med lite tur få en glimt av de vildhästar som brukar hålla till här. Och det är därför med viss besvikelse jag så här i dagsljus kan konstatera att vi inte kommer att landa med jollen. Det är för farligt i den höga dyningen. Ja, till och med omöjligt.

Bukten heter Spirits Bay. Ett namn som för våra tankar till vildhästen Spirit, som är huvudkaraktären i en tecknad film med samma namn. En smörig Disneyproduktion av det sämre slaget. Men likväl en av Lovis favoritfilmer. Kanske är alltsammans bara en lyckosam slump. Men jag kan ändå inte låta bli att undra vem som döpts efter vem – sagans vildhäst efter bukten, eller tvärtom.

Över frukosten i sittbrunnen berättar jag för Lovis om vildhästarna. Och hon är i alla fall fullständigt övertygad om att det måste finnas ett samband, att det måste vara hennes Spirit som är ledare över vildhästarna här i Spirits Bay. Det hör man ju på namnet. Det faktum att filmen faktiskt utspelar sig i den amerikanska Gamla Västern verkar inte bekomma henne. Hästarna har väl flyttat, och så var det med det.

Lovis har svårt att dölja besvikelsen över att vi inte kan gå iland och leta reda på vildhästarna. Och jag ser hur hon spanar drömskt upp mot de gröna sluttningarna. Jag följer hennes sökande blick, upp mot toppen av klippan som vetter ut mot havet. Men vänta, vad är det där? Jag gnuggar mig i ögonen. Det måste vara en synvilla, men jag tycker mig faktiskt se siluetten av en grupp hästar längst upp på branten mot den ljusa himmeln.

Jag tar fram kikaren, och får bilden bekräftad. Där står självaste Spirit och tittar ut över havet, mot sitt forna land. Medan hans hjord betar vid hans sida. Och jag kan nästan slå vad om att han gnäggar ett välkomnande till de långväga seglarna. Men ljudet försvinner i dånet från den brytande dyningen.

Det blir huggsexa om kikaren, och först när alla har tagit sig en ordentlig titt säger Lovis helt coolt: ”Där ser ni. Det var ju det jag sa, att Spirit bor här.” Som det vore den mest självklara sak i världen.

Nästa gång jag tittar är hästarna borta.

Morgonvakt

Seglarkakor. Mums.

Jag kokar te i skenet från pannlampan, skramlar så lite jag kan för att inte väcka Lovis som sover i sjökojen i salongen – vägg i vägg med byssan. Hon brukar lägga sig där när motorn är på, som igår kväll. Eftersom hennes egen koj ligger granne med det bullriga motorrummet.

Vid midnatt övergick gårdagens stiltje till en lätt akterlig bris, och vi kunde stänga av den brummande motorn, hissa segel och tyst glida fram över ett stilla hav. Det är märkligt, hur snabbt havet kan byta skepnad. Så sent som igår morse blåste det kuling, som dog ut lika snabbt som vi lämnade Cook Strait bakom oss. Vi är på väg upp längs Nordöns västkust, för att runda Nordkap och fortsätta ner längs ostkusten. Kanske ända ner till Auckland.

I väntan på att vattnet kokar upp laddar jag ner en färsk väderkarta via satellittelefonen, skickar iväg ett par mejl och passar på att skriva några ord i loggboken. Väderprognosen ser bra ut. De sydliga vindarna det kommande dygnet ser något starkare ut än vi först räknat med. Nästan femton knop, tillräckligt för att vi ska slippa motorgång. Och det hotande lågtrycket i väster har försvagats.

Otto ropar från sin koj i förpiken. ”Lakritspojken är borta. Jag hittar inte Lakritspojken.” Jag går fram för att leta upp den svarta tygdockan, stoppar om honom och påpekar att det inte är morgon än. Klockan är sju, men det är fortfarande mörkt ute och jag hoppas han ska somna om. Ibland funkar det, ibland inte. De här första morgontimmarna innan resten av familjen vaknar är värdefulla för mig. Ensamtid är en bristvara i en liten båt på havet.

Jag tar med mig mitt te och min bok ut i sittbrunnen. Boken heter Den omöjliga isresan och är skriven av vännerna på Ariel IV, som förra året gick igenom Nordvästpassagen som första svenska segelbåt. En häftig resa, men jag avundas dem inte, utan känner mig nöjd med att vi seglar norröver igen. Vi har de senaste månaderna fått vår dos av låga temperaturer och tufft väder. Nu ser jag framemot värmen igen, och stabilare vindar.

Jag hinner knappt öppna boken innan Otto ropar igen. Han behöver kissa. Jag går in och hjälper honom på toaletten. Frågar sedan om han vill gå och lägga sig igen, eller stiga upp. ”Vad ska du göra, mamma? Jag vill vara med dig” lyder svaret, som så ofta förr.”Otto brukar vakna först av barnen. När vädret är ruskigt kryper jag ibland ner i kojen bredvid honom, för att mysa en stund. Men oftast går vi ut. Framförallt för min konstant babblande son inte ska väcka den övriga besättningen, men också för att få frisk luft. För att förhindra sjösjuka.

”Glöm inte seglarkakorna” ropar Otto halvväg upp för lejdaren. Vi brukar äta digestivekex med philadelphiaost medan vi väntar på att de andra ska vakna. I väntan på gemensam frukost. Men bara till sjöss. Därav Ottos benämning. Seglarkakor.

Det blåser lite mer nu. Jag justerar seglen, kopplar ifrån autopiloten och riggar vindrodret. Autopiloten styr bättre än vindrodret i svaga vindar, men vi försöker använda den så lite som möjligt eftersom den snabbt dränerar våra batterier på el.

När båten fått sin beskärda del av uppmärksamheten slår jag mig ner bredvid Otto, och brer mig en seglarkaka jag också. Det är en fin morgon. Mary gör god fart framåt, på ett ovanligt lugnt hav. Solen går upp bakom de låga moln som sligger som ett band över land i öster. Vi betraktar skådespelet tillsammans, och njuter av värmens dagens första solstrålar. Otto tar en klunk av mitt te, och tittar på mig med lyckliga ögon. ”Du och jag, mamma” säger han. ”Du och jag.”

I väntan på påskkrabban

Påskkärringarna på Mary af Rövarhamn önskar Glad Påsk!

Sådär ja. Nu är påsken här på allvar. Båten är pyntad med fjädrar, ägg och kycklingar av flörtkulor och piprensare i allehanda färger. Och äggkartongerna är fyllda till bristningsgränsen med ägg som ska målas och ätas upp. Ja, till och med påskkärringarna har landat – till några förbipasserande kajakares stora förvåning. De är tydligen en ovanlig syn så här långt söderut, påskkärringar alltså. Kajakare finns det desto fler av.

Nu väntar vi bara på att påskkrabban ska hitta hit. Nåja, det var åtminstone han som kom med påskäggen förra året. Påskharen gillar tydligen inte att simma; vi får väl se vem han skickar i år. Och när. För här på Nya Zeeland brukar han tydligen inte komma förrän på påskdagen …

Långseglarlivets baksida

Monterar nya däckslådor.

”Vajern håller på att gå av här bak” hör jag Ludvig säga med matt röst. Han är i akterhytten och byter ut våra slitna gamla trissor till styrningen mot nya som vi låtit tillverka här i Nelson. ”Inte det också” suckar jag tyst för mig själv. Hela båten faller i bitar, och budgeten med den. Ja, så känns det just nu.

Att saker slits och går sönder är egentligen inte särskilt konstigt. Vi seglar mer på några månader än den vanlige fritidsseglaren gör på en hel livstid. Och inte har de senaste månaderna på roaring forties gjort situationen bättre. Vi försöker ligga steget före. Att prioritera rätt. Men allt går inte att förutse, åtminstone inte på ett för oss ekonomiskt försvarbart sätt.

Majoriteten av tiden befinner vi oss på så svårtillgängliga platser att vi måste klara oss med de reservdelar och den utrustning vi har ombord när något går sönder. Vilket ofta resulterar i provisoriska lösningar som funkar ett tag, i väntan på något bättre. Men när vi väl återvänder till civilisationen igen, ja då är inköps- och åtgärdslistorna desto tyngre. Som här i Nelson.

Att köpa/göra i Nelson:

Sätta nya glas i däcksluckorna (pågående)
– Lämna in autopilotens skärm på reparation till Simrad (måste ersättas)
– Lämna in autopilotens drivenhet på reparation till Raymarine (reservdelar saknas)
– Låta tillverka och montera nya däckslådor i aluminium (montering pågår)
– Beställa nytt försegel eller reparera det gamla (reparerat och förstärkt)
– Låta tillverka och montera nya trissor för styrningen, samt byta (fixat)
– Installera nytt gaslarm (fixat)
– Undersöka varför vindkraftverket wobblar, och låter konstigt. (påbörjat)
– Beställa och dra ny antennkabel till satellittelefonen (kabeldragning återstår)
– Byta tamp till bombromsarna (återstår)
– Reparera automatisk länspump (fixat)
– Genomgång av motorn, och tillverkning av nya packningar (fixat)
– Köpa nya livbojsljus (återstår)
– Köpa färg för att behandla rostfläckar och måla däck (fixat)
– Köpa nya skärm- och nätverkskablar till datorn (fixat)

Ja, det är lätt att romantisera kring långseglarlivet, men det finns alltså en baksida. Båtmeck tar upp en stor del av vår tid, även om det kanske inte speglas här på bloggen. Det finns så mycket roligare att skriva om. Men förra året blev det faktiskt en hel artikel i Praktiskt Båtägande om vår utrustning och de påfrestningarna den utsätts för, om någon skulle vilja läsa mer på temat.

Den vackraste stranden av dem alla

Detta bildspel kräver JavaScript.


GÄSTINLÄGG PÅ ERV-BLOGGEN 17 MARS 2012

Ingen har sett alla stränder i världen. Men familjen Hammarberg, som har besökt hundratals tropiska paradis på sin seglats runt jorden, har sett fler än de flesta. Här tipsar de om den vackraste stranden av dem alla. Wharariki Beach längst norrut på nyzeeländska Sydön.

Vi följde stigen ut mot havet. Kulle upp, och kulle ner. Genom små skogsdungar och vidsträckta fårhagar.  Solen stod högt på den molnfria himmeln och fåren trängdes i den lilla skugga som de ensamma vindpinade träden gav. Här blåser det kuling eller storm större delen av året, men den här dagen var det alldeles stilla.

Mäktiga grottor och klippformationer
Väl ute ur den sista skogsdungen blev jag stående. Vi befann oss längst norrut på nyazeeländska Sydön, och framför mig låg Wharariki Beach. Jag såg ut över havet, stranden, sanddynorna och de enorma klippblock som i tusentals år bearbetats av vågor och vind så att naturliga tunnlar och mäktiga grottor bildats. Vissa så stora att de kunnat rymma hela vår båt, med mast och allt.

Turridning över sanddynorna
Våra barn kastade sig ut för de höga sanddynorna och rusade ut över stranden med sikte på en spännande grotta.  Vi hittade spår efter hästhovar i sanden, och jag drog mig till minnes att vi åkt förbi en skylt om turridning på vägen. Jag såg mig omkring, vilken sagolik plats att rida på.

Tidvattenpooler och sälkutar
En bit upp på stranden hade det bildats små tidvattenpooler där solen värmt upp vattnet under dagen. Det var lågvatten. Barnen drog av sig kläderna och hoppade i, men fick snart lämna plats för nyfikna sälkutar som också vill svalka sig. En kom fram och nosade på barnens tår där de satt i strandbrynet och beundrade de nya badkompisarnas smidighet i vattnet.

Populär bland vandrare
Med oss den här dagen hade vi barnens farmor och farfar, som var på besök från Sverige. Det kändes fint att få uppleva denna speciella plats tillsammans. Men vi var inte ensamma. Ett tjugotal andra personer rörde sig på stranden. Området är förhållandevis lättillgängligt och populärt bland vandrare. Jag tittade drömskt på stigen som slingrade sig upp över de gräsbevuxna klippbranterna.

Lättillgänglig med bil
Vi har sett hundratals vackra stränder under vår resa runt jorden, och det här är i våra ögon den mest storslagna av dem alla. Men också en av de mer lättillgängliga för vanliga resenärer. Stranden ligger granne med Cape Farewell som är Sydöns nordligaste spets och ett populärt turistmål mindre än tre timmars bilfärd norr om Nelson. Den vackra promenaden från bilparkeringen till stranden tar max en halvtimme, och det finns gott om mysiga boenden att välja på i området. Ett besök kan med fördel kombineras med några dagars vandring i området.

Nya badkompisar

Lovis och Otto sitter på stenarna och plaskar med fötterna i en av de naturliga små pooler som finns på stranden och längs klipporna. Poolen mynnar i en grotta, och därinne leker en liten sälkubb. Då och då kommer den ut, visar sina bästa tricks och nafsar lite på barnens fötter.

”Det killas” säger Lovis och ler lyckligt. Vi stannar länge länge, ända tills sälkubben klättrar upp precis bredvid Lovis, där den sätter sig en stund och tittar på henne. Innan den klumpigt hoppar därifrån, över stenarna ner mot stranden och ut mot havet där mamma väntar. En betydligt större, och mer respektingivande pälssäl.

Lovis och Otto går till en lite större och djupare tidvattenpool längre upp på stranden. För att visa farmor och farfar hur duktiga de blivit på att simma, Lovis i synnerhet. Havsdyningen dundrar in längre ner på stranden, men här uppe är vattnet stilla, och varmt efter en lång solig dag. Vattnet i poolerna byts ut två gånger om dygnet, vid högvatten. Men vi har turen att vara här i lågvatten.

Vi befinner oss på Wharariki Beach, längst ut på Sydöns nordvästligaste udde. Vi passerade här utanför med båten för en vecka sedan. När vi kom upp från Fiordland och rundande Cape Farewell för att segla ner mot Nelson. Vi såg de gröna kullarna, de böljande sanddynorna och de fantastiska stenformationerna från flera sjömils håll. ”Dit vill jag, sa jag då. ”Dit måste vi åka.” Och så fick det bli. Fast med bil, för här finns varken hamn eller ankarvik.

Ännu en sälkubb kommer fram och tittar intresserat när Lovis och Otto leker i den naturliga poolen. Den tittar på dem länge, som om den förstod att det de där bleka gängliga varelserna också är barn, i sinnet inte helt olika den själv. Men människobarnens simteknik verkar den inte särskilt imponerat av. För så snart Lovis och Otto lämnat plats glider den smidigt i vattnet och visar hur det ska gå till. Och jo, den är duktig. Det är den. ”Till och med bättre än mig” konstaterar Otto.

Snart kommer fler sälkutar för att leka. Lovis och Otto sitter stilla vid vattenbrynet och tittar på sina nya kompisar. En av kutarna hasar sig upp och lägger sig bredvid Lovis för att sola. Ibland öppnar den ett öga för att kika på oss, men den verkar inte störas av vår närvaro. Eftermiddagen försvinner, men ingen av oss vill gå därifrån.

”Bara om du lovar att vi ska gå direkt till ett annat ställe med sälar” kräver Otto demonstrativt när jag förklarar att det är dags att gå. Först när jag mutar med glass går han slutligen med på att inleda den långa vandringen. Över sanddynorna och de gröna kullarna. Tillbaka till bilen.

________________________

Mer om vårt besök på Wharariki Beach, som vi korat till resans hitills vackraste strand, finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen. Och bilderna hittar du i vårt bildgalleri på flickr.com/symary.

Vildmarksliv i Fiordland

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi gjorde tio knop i surfarna när vi svängde in mot Dusky Sound, en av Fiordlands djupaste fjordar. Trots att vi bara hade en liten bit av genuan utrullad, och liten näsduk längst akterut på lilla masten. Solen tittade fram bakom mörka regnmoln, och en dubbel regnbåge bredde ut sig i väster. Det blåste kuling, och fem meter hög dyning dundrade in från havet. Vågorna bildade skumkaskader som var lika höga som vår mast när de träffade de höga klipporna.

Den grymma dyningen, som byggs upp långt nere på femtionde breddgraden, är en av anledningarna till att så få seglar på dessa vatten. Och att titta på prognostiserad våghöjd är lika självklart som att titta på vindstyrka när man ger sig ut på öppet hav. Enligt Billy, som driver vandrarhemmet i Doubtful Sound – en av de två fjordar man kan ta sig till landvägen – var vi den sjätte fritidsbåten i fjorden den här sommaren. Ovanligt många, tydligen.

Lika skoningslöst som havet är utanför, lika skyddat är vattnet inne i fjordarna. Det är som att segla in i en annan värld. Man kan se det på håll, hur vattnet blir alldeles platt i skydd av de höga bergen. Vinden dör ut och båten glider in på spegelblankt vatten. Vattenfall forsar från flera hundra meters höjd, längs vertikala klippor. Och på några bergstoppar ligger fortfarande snö, trots att sommaren snart går mot sitt slut här nere.

Delfiner leker i vårt bogsvall. Små delfiner tittar upp över vattenytan. Och pälssälar vilar på klipporna, ja i vissa fall långt upp i skogen. Det är just det rika djurlivet som skiljer de nyazeeländska fjordarna från de norska. I Norge finns en skyddande skärgård utmed kusten som gör det möjligt för människor att bo och leva där. Här finns inte en by, inte en affär. Ingenting. Och absolut inte täckning på mobilen. Bara vildmark.

Fler bilder från Fiordland finns på flickr.com/symary

Tre timmar av solsken …

Waterlilly Bay

Mary af Rövarhamn för ankar Waterlilly Cove, Stewart Island.

STEWART ISLAND, NYA ZEELAND. Jag lägger mig på rygg, på en av lådorna på däck. Jag sluter ögonen, det är helt stilla och solens varma strålar tinar värmer min nedkylda kropp. Jag hör ljudet av forsande vatten, från det lilla vattenfallet som mynnar i ena armen av viken. Och fågelkvitter, minst fyra olika melodier. Barnens röster hörs längre bort. De är ute med jollen för att dra upp middagen, och av tonläget att döma gissar jag att de fått en fisk på kroken. Lovis verkar redan glömt bort den tand hon slog ut tidigare under dagen. Nu plaskar det bredvid båten. Kanske en fågel som landat. Jag motstår frestelsen att se efter. Men så hör jag ett blås. Ett blås, var kommer det ifrån?

Jag reser mig upp och tittar i den riktning jag hört blåset. Söker med blicken längs vattenbrynet. Där, en säl sticker upp huvudet i buskaget bara femton meter bort. Eller är det ett sjölejon? Jag har inte riktigt lärt mig skillnaden. Men stor är den, säkert två meter lång. Den dyker, och kommer upp igen. Nu med en fisk, som den skakar så det stänker nästan hela vägen till Mary. Viken vi ligger i är så liten, att vi har knutit en lång lina i land så vi inte ska svänga in i klipporna som omger viken i väster och i öster. Längst in delar viken upp sig i två armar, som i lågvattnen mynnar i varsin liten strand, den ena vit. Den andra röd.

Sälen dyker smidigt under Mary’s köl på väg in mot den vita stranden. Jag ser den tydligt; vattnet är kristallklart. Framme vid stranden lyfter den hotfullt på överkroppen och morrar åt en till synes oskyldig tärna som vandrar längs strandkanten. Men tärnan bryr sig inte, det är som om fåglarna är mindre rädda här än annanstans. Albatrosserna landar ofta i vattnet precis intill båten. Och tidigare idag tog vi jollen till ett större vattenfall, på stenen där vi la till stod en stor skarvliknande fågel. Den bara tittade på oss. Men flyttade sig inte ur fläcken. Inte ens när vi steg ur jollen.

Vi befinner oss i Port Pegasus, ett skyddat litet innanvatten längst söderut på Stewart Island vid Nya Zeelands sydspets. Så långt söderut på vårt jordklot att bara Patagonien och några utspridda småöar ligger närmare Antarktis. Och så vitt vi vet, är vi den enda båten här. Kanske har det sin förklaring. Alla dagar är inte lika vackra som den här. Men just idag, är det alldeles, alldeles underbart.

Pay-back time!

berg_nz

Land i sikte!

PORT CRAIG, NYA ZEELAND. Tre dagar kuling, tre dagar motorgång och en dag med lagom starka vindar. I en genomsnittlig temperatur av tio grader i sittbrunnen, och tolv grader i båten. Så kan man sammanfatta vår översegling från Tasmanien till södra Nya Zeeland. Ingen höjdare med andra ord, men typiska förhållanden för dessa breddgrader.

Ja, det är knappast för seglingen eller värmen vi har tagit oss hela vägen ner hit. Vi är här för att uppleva vild, vacker och oförstörd natur. Och i takt med att de flera tusen meter höga bergstopparna träder fram allt tydligare ur mörkret denna morgon lägger vi de svåra dagarna på havet bakom oss. Allt har ett pris. Betalningen är avklarad. Nu ska vi njuta!

(Väl i hamn välkomnades vi av Hector’s Dolphins, världens ovanligaste delfiner som bara bor här på Nya Zeeland. Och jag (Linda) fick simma med dem. Läs mer om det på ERV-bloggen.)

I valet och kvalet

Genomsnittligt antal cykloner varje år mellan 1970-2007

Mellan december och april är det cyklonsäsong i sydvästra Stilla havet, och då rullar det ena tropiska ovädret efter det andra in över Söderhavsöarna. En cyklon är egentligen samma sak som en orkan eller tyfon, vindarna har bara olika namn i olika delar av världen. Men oavsett namn avses vindar över 33 m/s.

Riskområdet i västra Stilla Havet sägs sträcka sig ända från Franska Polynesien i öster till nordöstra Australien i väster. I norr går gränsen strax söder om ekvatorn och i söder vid Nya Zeelands nordligaste udde. Och vi, ja vi befinner oss någonstans mitt i just nu.

Alla seglare med någon form av självbevarelsedrift ser till att ta sig att hålla sig utanför riskområdet under cyklonsäsongen. Och vi har inga planer på att skilja oss från mängden i den här frågan. Däremot har vi inte riktigt bestämt oss för var vi ska tillbringa cyklonsäsongen. Men det är hög tid att göra ett vägval, och under den gångna överseglingen från Suvorov till Samoa har vi ägnat frågan en hel del uppmärksamhet.  Så här ser våra alternativ ut:

Alternativ 1: Nya Zeeland

Det här alternativet skulle innebära att vi seglar söderut från Samoa, genom Tonga-öarna och vidare ner till Nya Zeeland i början av november för att stanna där resten av cyklonsäsongen. Det här är den klassiska rutten, som majoriteten väljer. Härifrån kan man sedan segla vidare mot Australien i maj, vilket de flesta gör som ska korsa Indiska Oceanen samma år. De som har lite mer tid kan istället välja att segla norrut för att tillbringa ännu en säsong i Söderhavet, vilket skulle vara aktuellt i vårt fall. 

Fördelar: Socialt, de flesta vännerna väljer det här alternativet. Dessutom gott om tid för besök och arbeten på båten.
Nackdelar: Dåligt utnyttjande av tiden; fem månader på samma plats. Missar Australien.

Alternativ 2: Australien & Nya Zeeland

Väljer vi det här alternativet kommer vi att fortsätta västerut från Samoa mot Australien, för att sedan segla söderut längs kusten och fira jul och nyår i Sydney. Lite beroende på vindar och väder skulle vi kunna fortsätta ända ner till Tasmanien och på så sätt få vår längtan till svalare platser tillfredsställd. För att sedan segla över till Nya Zeeland i februari och spendera resten av cyklonsäsongen där. I slutet av april skulle vi sedan segla vidare norröver för att tillbringa några månader i Söderhavet innan färden går vidare västerut mot Sydostasien.

Fördelar: Vi får se mycket av både Australien och Nya Zeeland
Nackdelar: Många sjömil extra, och risk för tufft väder från Australien till Nya Zeeland.

Alternativ 3: Mikronesien

De flesta går som sagt söderut under orkansäsongen. Men det finns också en möjlighet att gå norröver mot öarna vid ekvatorn eller strax norr därom. Området kallas Mikronesien och ligger utanför cyklonbältet. Här finns gott om öar att utforska i väntan på att cyklonsäsongen ska passera och vi kan gå söderut igen för att fortsätta färden västerut i lugn och ro. 

Fördelar: Gott om tid i Söderhavet, särskilt på en del öar som ligger lite utanför den vanliga rutten.
Nackdelar: Missar både Australien och Nya Zeeland. Svårtillgängligt för besökare.

Alternativ 4: Indonesien

Det finns också en möjlighet att gå västerut mot Papua Nya Guinea och Indonesien, som ligger strax nordväst om cyklonbältet. Detta område hade vi egentligen tänkt spara till nästa säsong, men tar vi det redan den här säsongen skulle vi få mer tid senare under resan. Tid som istället skulle kunna tillbringas i Sydostasien, alternativ tillåta en längre vistelse någon annanstans senare under resan.  

Fördelar: Gott om tid senare under resan
Nackdelar: Begränsad tid i Melanesien. Missar Australien och Nya Zeeland  helt. 

Ja, så ser läget ut. Situationen är ju egentligen ganska gynnsam, men beslutet är inte enklare för det. Just nu lutar det mest åt alternativ 1 eller 2, men ännu är inte sista ordet sagt …