Det bästa från sommaren på båten

31 augusti, 201731 augusti, 2017S/Y Mary 8 kommentarer

Wow, vilken sommar vi haft. Ja, varmt var det ju knappast. Jag minns fortfarande de tre tillfällen vi bar kortärmat. Den ena gången på grund av ansträngning, de andra två för att solen faktiskt sken och temperaturen översteg 15 grader. Men ack så fint ändå, och vi har fått se och uppleva långt mer än vi vågat hoppas på. Efter ett sista stopp i Skagen satte vi alltså kurs hemåt. Hem till Marstrand. Vi gjorde 7-8 knop nästan hela vägen, så det gick ganska fort. Men en sak hann vi med – en tillbakablick.

Vi gjorde en lista på sånt som vi tyckt varit lite extra roligt, mysigt eller häftigt under sommarens segling. Alla fick säga vad de ville, vi behövde inte vara överens och listan blev ganska bred – allt från grottsafari och enorma vattenfall till mer vardagliga ting som att fiska, gå på danskt konditori och bygga båtar av strandfynd. 34 punkter allt som allt.

När alla var nöjda med listan var det dags att rangordna. Var och en fick 20 poäng att fördela fritt, sedan räknade vi ihop. Som vanligt gillar vuxna och barn lite olika saker, så vi presenterar resultatet i två olika topplistor.

Föräldrarnas topplista:

Bröllopsjubileum på Kinn, Norge – 6 p
Världens högsta havsklippor, Färöarna – 6 p
Storbritaniens mest isolerade ö, Shetland – 6 p
Den norske hesten, Norge – 4 p
Grottsafari på Papa Stour, Shetland – 3 p

Barnens topplista:

Bröllopsjubileum på Kinn, Norge – 5 p
Äventyrsbadet The Reef , Danmark 5 p
Att se späckhuggare, Norge – 4 p
Kurragömma på Jarlshof, Shetland – 4 p
Mötet med fåret Ove, Färöarna – 3 p

Alla punkter på topplistorna är bloggade om, utom två. Äventyrsbadet The Reef i Fredrikshavn där vi avslutade resan för att tina upp. Och så har vi mötet med fåret Ove, en nyfunnen kompis på Färöarna. Honom berättar jag gärna mer om en annan gång. Men det roligaste av allt är ändå att den upplevelse som fick flest poäng sammanlagt var resans mål. Att återvända till Kinn, för att visa barnen var vi gifte oss för 10 år sedan. Det känns fint.

Nu ser vi framemot Italien-resan och en fin höst i Bohuslän. Klipporna är redan täckta av blommande ljung, och rönnens bär lyser röda i skrevorna. Det här är verkligen en fin plats att bo på, om man nu tvunget måste bo på ett och samma ställe.

Härligt konstigt på Utsira

17 juli, 201731 januari, 2018S/Y Mary 11 kommentarer

Barnen studsar fram på stigar och vägar, tävlar om vem som ska bli den förste att upptäcka nästa verk. Här, på denna gatulösa ö längst ut i norska havsbandet har kända streetart-artister från hela välden lämnat sina spår de senaste åren. Gatukonsten finns överallt. Jag uppskattar det till närmare 100 verk. På klippväggar, ladugårdsdörrar, kajer och husgrunder. På elskåp, vindkraftverk och gamla ruiner. Vissa uppenbara, andra lite svårare att hitta. Och fler lär det bli, det börjar bli något av en trend bland artister att få sätta sitt avtryck på Utsira. Denna Norges minsta kommun, med bara 200 invånare. Men det är inte vem som helst som får klottra på öns väggar. En konstnär om året, noga utvald. ”Det får inte bli för mycket. Inte ta över”, förklarar killen som driver den lokala puben Dalanaustet som också fungerar som galleri.. Det är nog rätt. Det är något med det oväntade som gör konsten lite extra fin. Ön är egentligen alldeles tillräckligt vacker som den är.

Den sista bilden har jag lånat från en artikel jag hittade på nätet. Den är tagen i hamnen Nordrevågen där vi ligger med båten, från ovan. Lite synd att måla på taket kan man tycka, eftersom ingen kan se den fina jätten som ligger där och sover. Men kul ändå, bara vetskapen om att den finns där. Utsira har hittat sin nisch och vi gillar den. Mycket.

Guldpeng till Otto

16 juli, 201731 januari, 2018S/Y Mary 5 kommentarer

”Mamma, jag såg något. En fena. En hög fena. Jag tror det kan ha varit en späckhuggare,” säger Otto upphetsat och pekar åt styrbord.

Jag låter blicken svepa över Skudnesfjorden. Förväntningarna är låga. Jag vet inte hur många gånger Otto påstått sig se späckhuggare, för han vill så gärna se dem. Men det har nästan alltid visat sig vara delfiner eller grindvalar.

Vi har alltså seglat runt hela jorden utan att se en endaste späckhuggare. Då har vi ändå utfäst en belöning, en riktigt stor chokladpeng, till den som ser den första. Vi har alltid ett rejält lager ombord, för exceptionella upptäckter och anmärkningsvärda bedrifter.

Fenan dyker upp igen, den här gången lite länge fram. Otto pekar ivrigt. Nu ser jag den också. Den är hög och smal, och sticker upp ur havet likt ett svärd. Det råder inget tvivel. Det ÄR en späckhuggare! Ja, inte bara en. Det är flera.

Att hämta kameran är inte lönt. De är uppe för kort tid, för svåra att upptäcka genom linsen. Jag sitter kvar och njuter istället. Ludvig och Lovis ser dem också. Tydligt. Våra livs första späckhuggare. Vilket jubel, vilken glädje.

Otto blir så stolt över sin upptäckt att han inte kan sluta prata. Han fullkomligt sprutar ur sig fakta om späckhuggare. Allt han läst om dem genom åren. Pojken strålar. Med rätta.

Och sån tur att jag kommit ihåg att fylla på lagret med guldpengar.

Järens stränder

13 juli, 201731 januari, 2018S/Y Mary 6 kommentarer

Vi hamnade i Sirevåg på Norges sydvästkust. Inte för att det var hit vi ville, utanför för att vinden skulle vända och detta var den sista skyddade hamnen på över 30 sjömil. Första intrycket var inge vidare. Hamnen är omgiven av fiskeindustribyggnader och själva byn domineras av fula enplanshus. Hur skulle vi fördriva tiden här? Hade det inte varit för att det började regna i samma stund som vi angjorde hamnen hade vi nog vänt på en gång och seglat tillbaka till en trevligare ställe längre österut. Men vi blev kvar. Och tur var det. Annars hade vi missat gårdagens vandring längs Järens fantastiska stränder som börjar precis norr om samhället.

Ikväll vänder vinden och vi fortsätter vår resa. Vart vi hamnar näst får framtiden utvisa.

En sommar på båten

9 juli, 20179 juli, 2017S/Y Mary 17 kommentarer

Alltså. Känslan av att styra ut från hemmahamnen och veta att man inte behöver komma tillbaka på sex veckor. Den är bra go vill jag lova. När lägenheten är städad, utrymd och uthyrd, frånvaromeddelandet på jobbmejlen är aktiverat och båten är förberedd och bunkrad. När hela sommaren ligger framför en. Bara vi fyra. Tillsammans. På båten.

Vi lämnade Marstrand igår kväll, och ligger nu i Skagen i väntan på rätt vindar för att fortsätta västerut. Mot Norge, eller kanske ännu längre om vädergudarna är med oss. Det enda som är bestämt är att vi gärna vill besöka Kinn igen, en liten ö mellan Bergen och Ålesund där vi gifte oss för 10 år sedan. Resten av resan är ett oskrivet kort.

Ni som vill och har lust kan följa oss live på kartan genom att surfa in på MarinTraffic.com, och söka på Mary (Swe). Men jag hoppas också skaka lite liv i bloggen igen. Detta blir mitt första inlägg som är skrivet på båtdatorn och publicerat via satellittelefonen sedan vi kom hem från världsomseglingen. Så nu håller vi tummarna för att tekniken fortfarande fungerar som den ska.

Semesterplaner i kärlekens tecken

29 juni, 201729 juni, 2017S/Y Mary 7 kommentarer

Det trillade in en bröllopsinbjudan i brevinkastet för några dagar sedan. Några vänner ska gifta sig i Italien i mitten av September, och vi är inbjudna. Så himla roligt, och vi som inte varit i Italien på tolv år. Då också på bröllop faktiskt, i Toscana. Och i september är det alltså dags igen. Den här gången bär det av till regionen Marche på ostkusten. Ja, vi har redan tackat ja och bokat resan. Inget att tveka på där inte.

Ludvig och jag övervägde först om vi skulle åka ensamma, en romantisk weekend på tu man hand ni vet. Men barnen började genast prata om Colosseum och all glass de skulle äta, så det röstades ner. Kanske lika bra det. Skulle nog bli tråkigt utan dem. Istället blir det en för oss ovanligt lyxig familjehelg med sol, bad och bröllop på Hotel Monteconero vid Adriatiska havet. Följt av några extra dagar på mysiga glassbarer och uteserveringar i Roms charmigaste gränder. Ja, så snart vi har betat av barnens besök på den berömda amfiteatern vill säga.

I Rom ville vi hyra en lägenhet istället för att bo på hotell, och det visade sig finnas hur mycket som helst att välja på. Efter en del velande bestämde vi oss för en trevlig liten loftlägenhet i centrala stadsdelen Trastevere. Det var de dubbla takterrasserna vi föll för. Tänk, en terrass för frukost med utsikt över takåsarna och en där Ludvig och jag kan sitta med varsitt vinglas och lyssna på sorlet från gatan när barnen lagt sig om kvällarna. Det kan ju bara inte bli fel.

Vårt boende i Rom sponsas av Airbnb, som är en supersmidig sajt där privatpersoner över hela världen kan hyra ut hela eller delar av sitt hem för att tjäna en extra slant. Vi har bokat via dem flera gånger tidigare, och nu i sommar är det faktiskt vår tur att stå som värdar. Vi ska segla till Norge för att fira tioårsjubileum av vårt eget giftermål, och hyr ut lägenheten i Marstrand under tiden. Men det berättar jag mer om en annan gång.

Hur ser dina semesterplaner ut?

En dag att minnas

14 augusti, 201328 april, 2015S/Y Mary 23 kommentarer

Sex år sedan, idag.

KINN, NORGE. Det blåste liten kuling och regnade på tvären när vi styrde in mot den lilla kajen på ön Kinn längst västerut i den norska ytterskärgården. Det var den 14 augusti 2007, och vi hade kommit för att gifta oss. Jag hade fortfarande fullt sjöställ på, vattnet droppades från näsan och håret hängde i stripor. Om en timme skulle jag stå inför prästen.

Efter en halvtimme skingrades molnen, och solen fick regndropparna att glittra i gräset. Vi följde stigen längs kusten, västerut. Mot en ensam kyrka i sten. Norges äldsta, vackert placerad vid foten av en mäktig klippa. Molnen rusade fram på himlen, träden bugade sig för vinden och fåren bräkte på den vindpinade slätten. Det här måste vara en av världens vackraste platser.

I vagnen satt lilla Lovis, bara ett år gammal. Hon tittade från den ena till den andra, såg så stolt ut. Över sin bukett med blåklockor som hon plockat samma morgon. Över sin stiliga pappa, uppklädd i svart kostym, vit skjorta och blåklockor i kavajfickan. Och hennes mamma, som bar blomsterkrans i håret och såg så fin ut som det bara går med en sjumånaders bebis i magen.

Prästen kom med färjan från Florö. Men kyrkvaktmästaren var bofast, en av de få som fortfarande bodde kvar på ön. Hon hade dekorerat kyrkan med blommor och tända ljus, ringde i klockspelet, spelade tvärflöjt, fotograferade och serverade kyrkkaffe med hembakad kaka. Jag berörs av hennes omtanke. Denna främmande människa som utöver Lovis blev vårt enda vittne till vigseln.

Efter ceremonin valde vi att återvända till den mer skyddade hamnen på grannön Reksta. I samma ögonblick som vi kastade loss öppnade sig himlen och regnet stod åter som spön i backen. Tog vid där det slutade två timmar tidigare, som om inget hade hänt. Vi drog på sjöställen igen, ovanpå bröllopskläderna. Och skrattade av tacksamhet över det väder som varit.

När vi närmade oss grannön kom byborna springandes. Någon hade träffat prästen på färjan. Lagt ihop ett och ett, samlat byalaget och satt ut en spanare i hamnen. I hopp om att den svenska segelbåten skulle återvända till kvällen. Och nu stod de här på bryggan. Med tårta, blommor och presenter. Och bjöds till bröllopsfest ombord på Mary af Rövarhamn.

Tårarna rullar ner för mina kinder när jag skriver detta. Jag rörs vid minnet av platsen och den vackra ceremonin. Över Lovis lyckliga ansikte och öbornas omtanke. Allt som gjorde just den där dagen värd att firas varje år, under resten av mitt liv.

Vildmarksliv i Fiordland

5 mars, 201229 september, 2014S/Y Mary 8 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi gjorde tio knop i surfarna när vi svängde in mot Dusky Sound, en av Fiordlands djupaste fjordar. Trots att vi bara hade en liten bit av genuan utrullad, och liten näsduk längst akterut på lilla masten. Solen tittade fram bakom mörka regnmoln, och en dubbel regnbåge bredde ut sig i väster. Det blåste kuling, och fem meter hög dyning dundrade in från havet. Vågorna bildade skumkaskader som var lika höga som vår mast när de träffade de höga klipporna.

Den grymma dyningen, som byggs upp långt nere på femtionde breddgraden, är en av anledningarna till att så få seglar på dessa vatten. Och att titta på prognostiserad våghöjd är lika självklart som att titta på vindstyrka när man ger sig ut på öppet hav. Enligt Billy, som driver vandrarhemmet i Doubtful Sound – en av de två fjordar man kan ta sig till landvägen – var vi den sjätte fritidsbåten i fjorden den här sommaren. Ovanligt många, tydligen.

Lika skoningslöst som havet är utanför, lika skyddat är vattnet inne i fjordarna. Det är som att segla in i en annan värld. Man kan se det på håll, hur vattnet blir alldeles platt i skydd av de höga bergen. Vinden dör ut och båten glider in på spegelblankt vatten. Vattenfall forsar från flera hundra meters höjd, längs vertikala klippor. Och på några bergstoppar ligger fortfarande snö, trots att sommaren snart går mot sitt slut här nere.

Delfiner leker i vårt bogsvall. Små delfiner tittar upp över vattenytan. Och pälssälar vilar på klipporna, ja i vissa fall långt upp i skogen. Det är just det rika djurlivet som skiljer de nyazeeländska fjordarna från de norska. I Norge finns en skyddande skärgård utmed kusten som gör det möjligt för människor att bo och leva där. Här finns inte en by, inte en affär. Ingenting. Och absolut inte täckning på mobilen. Bara vildmark.

Fler bilder från Fiordland finns på flickr.com/symary