Den stora dagen är kommen. Dagen då vi återvänder till platsen där Ludvig och jag gifte oss för 10 år sedan. Ön Kinn, längst ut i det västnorska kustbandet. Vi är framme vid resans mål.

Andaktsfullt stiger vi iland och följer stigen norrut längs kusten. Minnena kommer tillbaka. Ett efter ett, steg för steg. Och vi berättar för barnen medan vi går. Om hur det var den där dagen för länge sedan. När Lovis bara var dryga året gammal, och Otto fortfarande låg i magen. Dagen då vi gifte oss på Kinn.

Vid det första lilla huset står en tant och ler vänligt mot oss. När vi berättar om vårt ärende till ön skiner hon upp som en sol. Jodå, oss har hon hört talas om. De svenska seglarna som kom för att gifta sig i deras kyrka. ”Välkomna tillbaka till Kinn!”, säger hon och strålar.

Vi frågar om kyrkvaktmästaren bor kvar på ön. Vårt enda vittne till vigseln. Kvinnan som pyntade med blommor och tända ljus. Hon som spelade orgel och tvärflöjt, ringde i klockan, bakade tårtan och agerade bröllopsfotograf. Allt på eget initiativ, för att vår dag skulle bli så fin och minnesvärd som möjligt.  ”Ni måste mena Gry, hon har flyttat.” Jag känner besvikelsen komma.

Men hon är här idag”, skyndar sig tanten att lägga till. Underbart, Gry är här. Vi hittar henne i trädgården utanför hennes hus. Jo, nog minns hon oss. Vi kramar om varandra, vi presenterar barnen och pratar en stund. Hon berättar att hon nu bor i stan, av praktiska skäl. Men bara tillfälligt, tills 17-åringen flyttat hemifrån. Sedan vill hon tillbaka till ön.

”Hälsa prästen när du träffar honom” säger jag när vi skiljs åt. Det är då hon förstår. Att vi inget vet. Så klart inte, hur ska vi kunna veta. Att prästen som gick i pension året efter vi gifte oss gick bort förra våren. ”Men hans fru kommer fortfarande hit för att städa kyrkan en gång i veckan. Hon är här idag, har ni tur så är hon kvar så ni kan gå in och titta i kyrkan.”

Kinn kyrka ligger på norra sidan av ön. När vi passerat den lilla skogsdungen där fåren söker skydd mot sol, regn och vind får vi syn på den stora klyftan, snart också klocktornet. Och slutligen, den nästan tusen år gamla stenkyrkan vid foten av berget. Jag blir stående en stund, tagen av platsens skönhet.

Vi har tur. Dörren till kyrkan står på glänt, och vi stiger försiktigt in. Wow, jag hade nästan glömt hur fin den är. Så enkel och hård på ytan, så vacker och ombonad inuti. Vi möts av prästens fru, beklagar makens bortgång och berättar vad som fört oss dit.

”Åh, jag minns när han kom hem och berättade om svenskarna som seglat längs kusten i jakt på en vacker plats att gifta sig på. Och valt ut just hans kyrka. Han var så glad och stolt. Den här kyrkan betydde så mycket för honom. Den var hans livsverk, hans stora passion. Det är därför jag fortfarande åker hit varje vecka. För Odds skull.”

Änkan berättar om dagen hon och hennes man kommit dit första gången, hur de förälskat sig i platsen på samma sätt som vi. Hur maken dragit igång det stora Kinnaspelet, som varje sommar lockar tusentals besökare till ön. ”Han ville att så många som möjligt skulle få komma hit och uppleva allt detta”, säger hon med en svepande rörelse.

Efter besöket i kyrkan dukar vi upp vår medhavda picknick i hagen utanför – bland fårlort och myror. Och pratar om allt som hänt och allt vi upplevt tillsammans sedan vi gifte oss. 10 år, det är lång tid. Vi försöker minnas alla 10 bröllopsdagar, var vi firat de senaste tio åren. Några har vi glömt bort, men vi kommer i alla fall fram till att vi aldrig varit på samma plats två gånger.

Väl tillbaka på båten grillar vi en fisk vi dragit upp samma morgon. Vi får sällskap en stund av prästens fru som och den söta lilla damen som bjuder på de ljuvligaste nykokta havskräftor vi någonsin smakat. Fiskrenset lägger vi i krabbtinan över natten, och hoppas på samma fina fångst som sist.

Sedan skålar vi för de 10 år som gått, för återkomsten och framtiden. Och framförallt, oss själva och kärleken! Så otroligt nöjda med dagen, sommaren och varandra. Resans stora mål är uppnått, att återvända till Kinn för att visa barnen var vi gifte oss. Nu seglar vi hem!

Läs om dagen då vi gifte oss på Kinn