Lovis och Otto har den senaste månaden lyssnat igenom nästan hela serien om vikingapojken Hicke Hiskelig Halvulk III, så vi tänkte att vi kanske borde passa på att besöka ruinerna från vikingabyn Jarlshof på Shetlandsöarna när vi ändå väntar på bättre vindar. Vi lämnar båten i Scalloway och hoppar på en buss. En och en halv timme senare är vi framme, för att få beskedet om att stället är stängt. Av okända skäl. Enligt hemsidan ska det vara öppet. Gissa om vi blir besvikna. Vad sjutton ska vi göra nu? Det är över två timmar till bussen går tillbaka.

Förslaget om att istället gå en promenad ut till fyren på öns sydspets röstas snabbt ner. Det blåser kallt och regnet hänger i luften, så strandhäng går också bort. Barnen klagar redan över att de fryser. Så otroligt misslyckat. Till sist bestämmer vi oss för att gå ner till utgrävningsområdet för att se om vi inte kan få oss en liten glimt i alla fall. Det kan vi. Ja, det visar sig faktiskt vara nästan löjligt enkelt att klättra över grinden och gå in på själva området. Så det gör vi, med hyfsat gott samvete.

Någon guidad tur går förstås inte att få denna dag, men så behöver vi ju inte heller betala något inträde. Utmärkta informationsskyltar berättar dock att området blottades i en svår storm i slutet på 1800-talet. Man har inte bara hittat rester av vikingarnas långhus som vi först trodde. Här finns också ruiner från både sten, brons- och järnåldern. Toppat med en slottsruin från Medeltiden. Allt på ett och samma ställe. Folk har bott här i 4000 år.

På en av skyltarna läser Otto att skålsnäckor var en vanlig del av kosten under järnåldern, och vi kan se att just sådana snäckskal ligger utspridda runt eldplatserna på Jarlshof. Otto berättar en historia om hur vikingabarnen i sagan om Hicke fick äta skålsnäckor i en hel vecka som straff när de väckt en sovande drake. Det var det äckligaste de visste. Författaren har tydligen gjort sin läxa. Jag som inte ens visste att de gick att äta. Ingen dag utan nya kunskaper.

Barnen gillar hjulhusen från järnåldern bäst. Runda underjordiska hus med långa gångar, och massor av trånga gluggar och krypin. En perfekt miljö att leka kurragömma i. Undrar om den tidens ungar också lekte gömme här. För 2000 år sedan. Antagligen. Men det allra roligaste är nog ändå att försöka locka in mamma i de trängsta öppningarna med förhoppning om att hon ska fastna med bröst eller rumpa. Lovis och Otto skrattar så att de kiknar. Allt gnäll om att det skulle vara kallt är som bortblåst. De tjocka murarna gör sitt till, sätter stopp för den kalla vinden.

Det blir inga som helst problem att få tiden att gå, trots att besökscentrumet och det lilla museet är stängt. Eller just därför. Det är nämligen först på vägen därifrån som vi ser skylten om att barn måste hållas under noggrann uppsikt inom området. Sån tur att vi missade den på vägen in, och så lyckat att det var stängt. Det hade inte alls varit lika roligt om vi behövt hålla barnen i handen hela tiden.