Guldpeng till Otto

”Mamma, jag såg något. En fena. En hög fena. Jag tror det kan ha varit en späckhuggare,” säger Otto upphetsat och pekar åt styrbord.

Jag låter blicken svepa över Skudnesfjorden. Förväntningarna är låga. Jag vet inte hur många gånger Otto påstått sig se späckhuggare, för han vill så gärna se dem. Men det har nästan alltid visat sig vara delfiner eller grindvalar.

Vi har alltså seglat runt hela jorden utan att se en endaste späckhuggare. Då har vi ändå utfäst en belöning, en riktigt stor chokladpeng, till den som ser den första. Vi har alltid ett rejält lager ombord, för exceptionella upptäckter och anmärkningsvärda bedrifter.

Fenan dyker upp igen, den här gången lite länge fram. Otto pekar ivrigt. Nu ser jag den också. Den är hög och smal, och sticker upp ur havet likt ett svärd. Det råder inget tvivel. Det ÄR en späckhuggare! Ja, inte bara en. Det är flera.

Att hämta kameran är inte lönt. De är uppe för kort tid, för svåra att upptäcka genom linsen. Jag sitter kvar och njuter istället. Ludvig och Lovis ser dem också. Tydligt. Våra livs första späckhuggare. Vilket jubel, vilken glädje.

Otto blir så stolt över sin upptäckt att han inte kan sluta prata. Han fullkomligt sprutar ur sig fakta om späckhuggare. Allt han läst om dem genom åren. Pojken strålar. Med rätta.

Och sån tur att jag kommit ihåg att fylla på lagret med guldpengar.

5 reaktioner på ”Guldpeng till Otto

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s