Frihet till varje pris

Le Morne seglade in på UNESCOs världsarvslista 2008. Som en viktig symbol för slavarnas frihetskamp.

Le Morne är Indiska Oceanens viktigaste symbol för slavarnas frihetskamp.

Premila sträcker ut handen och pekar på ett stort bränt berg rakt framför oss. ”Le Morne” säger hon med allvar i rösten. Men jag tycker mig också ana en viss stolthet. Le Morne är en symbol för slavarnas frihetskamp, och precis som de många andra mauritier kom Premilas förfäder hit som slavar för att arbeta på sockerfälten.

Den nästan 600 meter höga klippan reser sig över havet likt en lavasten. Svart och kal. Utan en enda växt på dess vertikala väggar. Längst där uppe, där bodde de förrymda. De desperata, de som inte skydde några som helst medel för att döda. De uttryckslösa, en korsning mellan människa och djur. De överlevande, de slavar som flytt helvetet på jorden. De som flytt livet under den vite mannens piska.

Ingen slavjägare tog sig uppför Le Morne. Terrängen var oframkomlig. Klippväggarna alltför branta, dess invånare alltför farliga. Ingen vågade sig upp, ingen vågade sig ner. Förrän den dagen, den 1 februari 1835, då en grupp poliser tog sig an den farliga expeditionen uppför berget. För att meddela att slaveriet hade upphört, att de nu var fria män. Men de förrymda slavarna missförstod intentionen, och hoppade. Mot en säker död.

Premila frågar om vi vill stanna, gå ur bilen. Det vill vi gärna. Vi står där och tittar upp mot berget en stund, berättar dess historia för barnen. Sedan återvänder vi till bilen och åker därifrån – under tystnad.

Början på en fin vänskap

Lunch i Mary's kajuta

Lunch i Mary’s kajuta

Premila och Vijesh sitter på kajen och betraktar den ljushyade lilla familjen när de äter sin lunch på däcket av en av de segelbåtar som ligger i hamnen. I aktern svajar en blå och gul flagga, som de inte känner igen. Båten har nog färdats långt, men ser liten ut jämfört med de flesta andra båtar i hamnen. ”Tror du verkligen att de bor på båten?” frågar han. ”Nej, nej, det kan de väl aldrig göra”, svarar hon och skrattar åt sin man. En sån otänkbar tanke.

Vi ser dem inte, för tusentals flanerare passerar båten varje dag. Många sätter sig ner och tittar ut över hamnen en stund, andra nickar vänligt eller utbyter en artighetsfras eller två. Några ställer sig bara och glor en stund, innan de fortsätter kajen fram. Vi är som apor på zoo, vana vid att sticka ut men lever våra liv helt oberoende av vår betraktare.

Premila och Vijesh har länge pratat om att det vore roligt att ta kontakt med några av de utlänningar som besöker deras ö. Att lära känna någon från en annan kultur, en annan värld. Men de har aldrig riktigt fått till det. Kanske är det här tillfället de väntat på. Ja, det är värt ett försök.  När vi avslutat vår lunch, och barnen och jag försvunnit iväg på ett ärende ser de sin chans. De påkallar Ludvigs uppmärksamhet, ställer alla sina frågor och berättar om sig själva.

Han är militär, hon är sjuksköterska. De är hinduer precis som majoriteten av Mauritius befolkning, är födda och uppvuxna på ön och har tre barn som är fyra, sex och tio år gamla. Barnen går i skolan på vardagarna, men Premila och Vijesh har semester och skulle gärna vilja använda sin lediga tid till att visa runt de långväga främlingarna på ön. Telefonnummer utbyts och Ludvig lovar att ringa när han har pratat med mig.

”Det skulle kännas konstigt”, säger Ludvig när jag kommer hem. ”Varför skulle de köra runt med oss?” Jag håller med. Det är klart att vi vill se oss om på ön. Men det är bättre att vi hyr en bil och kör runt på ön på egen hand. Rår oss själva. Svenskar som vi är, vill inte gärna tränga oss på. Vi är överens, om att inte ringa. Men det behövs inte heller, för snart plingar det till i mobilen. Vi har fått ett meddelande, det är från Vijesh.

“We pick you up at 9.30 for a tour in the northern part of the island. Be ready!” Och så fick det bli. Sedan dess har vi träffats många gånger. Vi har bestigit ett av Mauritius högsta berg tillsammans, de har visat oss öns bästa stränder och bjudit på mängder av god mat. Idag var det vår tur att bjuda tillbaka, och den blöta jolleturen ut till båten gjorde nog lika mycket intryck som smörgåstårtan. Något så märkligt som lax och kaviar hade då de då aldrig smakat förut, och sexåringen hade svårt att dölja sina grimaser. Men det var inte värre än att barnen gärna ville komma tillbaka igen.

Vi trivs tillsammans med Premila och Vijesh. Vi har mycket att prata om, så mycket vi vill göra tillsammans. En utflykt till den södra halvan på ön, kanske en sväng med båten. Och så hoppas jag att Premila ska lära oss att göra roti. Men våra dagar är räknade. För som vanligt måste vi snart bryta upp. Segla vidare. Just som en ny vänskap håller på att ta form.

Så firar vi årets kortaste dag

Glad Midvinter allesammans!

Glad midvinter allesammans!

”I Sverige kan alla prata svenska och det finns fler lakritspipor än man kan äta. Men inga kokospalmer och bara en sorts bananer. På vintern är det mörkt nästan hela dagen, sjöarna fryser till is som är så stark att man kan köra bil på den och ibland är det så kallt att det ryker ur munnen”. Barnens ögon blir allt större. ”Berätta mera, berätta mera”, ropar båda i kör. Lovis och Otto vill veta allt om det konstiga landet i norr. Det som de kallar sitt hemland, men har så svårt att minnas.

Vi brukar visa bilder på platser och människor som står oss nära, för att hjälpa minnet på traven. Och så försöker vi hålla de svenska traditionerna vid liv, för att barnen uppskattar varje anledning till fest. Att få tag på den rätta maten är inte alltid det lättaste, och den rätta stämningen har ibland svårt att infinna sig. Julen gör sig helt enkelt inte lika bra i 35-gradig värme. Inte heller midsommarfirandet kommer riktigt till sin rätt på årets kortaste dag. Men vi gör vårt bästa.

Imorgon bitti tar vi jollen in till land, för att plocka blommar till barnens kransar. Här finns gott om hotell med fina trädgårdar, så det blir inga problem. Små grodorna tar vi runt stormasten. Och till lunch blir det sill som sig bör – bäst före-datumet har passerat sedan länge, men vi hoppas på tur. Annars finns det gravad svärdfisk i reserv. Nypotatisarna kunde varit färskare, men storleken är rätt. Snittlök duger som gräslök, och crème fraiche får agera gräddfil. Och till sist, det viktigaste av allt. Riktiga jordgubbar med mjölk och socker.

Det kommer att bli hur bra som helst, för barnen vet inte hur det egentligen ska vara. Så det kan aldrig bli fel. Men för våra utländska läsare som undrar hur den svenska midsommaren egentligen ska firas, rekommenderar vi en titt på videon nedan.

Glad midvinter allesammans!

Blåst på utsikten

Le Pouce, utan moln.

Le Pouce, utan moln.

”Ingenting i hela världen kan stoppa mig från att klättra upp för det här berget”, säger Lovis målmedvetet medan hon långsamt tuggar sig uppför. Drar sig upp i buskar och rötter. Ömsom kravlande, ömsom klättrande. Det är stenigt, lerigt och brant. Och så regnar det – bara lite lätt till en början, men allt mer desto längre upp vi kommer. Fotografen inom mig svär högt. Utsikten måste vara fantastisk här uppe, på över 800 meters höjd. Men idag vandrar vi i dimma. Molnen omsluter oss, och vi ser bara några meter framför oss.

Vi befinner oss på Le Pouce, bergstoppen som majestätiskt tronar sig upp bakom huvudstaden Port Louis. Trots det dåliga vädret är det härligt att få lite välbehövlig motion, och under normala omständigheter tror jag inte att vandringen hade varit särskilt svår. Men regnet förvandlar den vältrampade stigen till en slirig rutschkana, och för första gången någonsin erkänner vi att våra högt hyllade foppatofflor faktiskt har sina begränsningar.

Den sista halvtimman finns det inte längre något skydd att få för vinden. Det blåser så kraftigt att vi knappt kan stå upp, och regnet piskar oss i ansiktet. Våra leriga kläder hänger som trasor, och vi skakar av kyla. Våra lokala vänner som visar vägen undrar om vi inte vill vända. Men vi behöver ingen tid för att rådgöra. Det är klart vi ska fortsätta, nu när vi är så nära. För det är sådana vi är.

Vi når toppen till sist, ser som väntat inte ett jota men kryper ihop bakom en sten och belönar oss själva med några kakor och lite choklad. Innan vi vänder nedåt igen. Vi är så blöta och kalla allihop, att vi måste hålla kroppen igång. På väg ner möter vi ett gäng ungdomar, som just vänt. Och Lovis får ny energi. Stolt över att hon faktiskt klarat bravaden, att hon uthärdat och tagit sig upp, precis som hon tagit sig för. ”Men nästa gång jag går upp för ett berg ska jag ta med mig fleece och regnjacka” muttrar hon med blåfrusna läppar.

Väl nere skiner solen igen, och vi ser hur molntäcket börjar lätta på berget. Och av den starka vinden återstår bara en lätt fläkt som får det att rassla trivsamt från sockerrörsfälten. Dålig tajming kan man tycka, men så är det på höga höjder. Vädret kan förändras snabbt, och det borde vi vetat. Kanske var detta den påminnelse vi behövde. Inför vår planerade vandring på Reunion, där bergen är över 3000 meter höga. Men där och då har vi bara ett i åtanke. Den varma duschen som väntar när vi kommer tillbaka till hamnen.

En helt annan resa

Detta bildspel kräver JavaScript.

Trots att Ludvig och jag aldrig ångrat att vi vigt mer än ett decennium av våra liv åt den resa vi nu genomför händer det att vi drömmer om helt andra saker. Sånt som andra gör, de som inte har en båt. Backpacka i Asien, åka transiberiska järnvägen, bestiga Kebnekaise eller bila genom Afrika.

Det senaste tillskottet på listan över saker vi skulle vilja prova på är skutsegling. Och då menar jag inte en dagstur hemma i skärgården, utan en riktigt lång resa. Men det är inte seglingen vi är ute efter. Det är gemenskapen, känslan av ett kollektiv. En tillvaro det blir trevligt att knacka rost, laga mat och reparera segel – för att man gör det tillsammans. En resa där gruppens samarbete är en förutsättning, men också den stora utmaningen.

Kanske har de nya grillerna något att göra med att det är holländsk vecka här på Mauritius och tre stora holländska segelfartyg ligger i hamnen. Ja, så kan det nog vara. Idag var det öppet skepp och vi allehanda nyfikna fick gå ombord för en närmare titt. Det tog inte lång tid att få Lovis och Otto med på banan. Snacka om häftig klätterställning, så många roliga gömställen och så mycket plats.

Men vi får hålla oss ett tag till, har ju en bit kvar på vår egen världsomsegling. En som däremot inte behöver vänta länge till är Viktoria, en svensk tjej som vi har träffat här i Port Louis. På onsdag mönstrar hon på som betalande besättning på ett av de holländska fartygen, för att segla med på den 40 dagar långa resan till Fremantle på Australiens västkust. Vi önskar henne varmt lycka till!

Blir du också sugen, kolla in www.dutchtallships.com.

Hajmat

Mauritius lokale segelmakare är ombord för att hämta upp två av våra segel som behöver lite omvårdnad. Han tittar på surfingbrädan som är surrad längs relingen, sedan tittar han på mig. Ska ni till Réunion? frågar han sedan allvarligt. Och så berättar han. Om hajattackerna på grannön. Elva på två år, fyra med dödlig utgång. Samtliga surfare. Den senaste för en dryg månad sedan. En ung fransman, vars nyblivna fru låg på stranden och solade. Det var deras smekmånad.

Tydligen är det en grupp tjurhajar som etablerat sig på Réunion på senare år. De håller gärna till på grunda vatten, och är en av de hajarter som tillsammans med tigerhajen och vithajen utgör störst fara för människor. Tjurhajen äter främst stora djur som sköldpaddor, saltvattenskrokodiler, flodhästar och andra hajar. Men då och då stryker en och en annan människa med. Nästan uteslutande surfare, som lätt kan förväxlas med en sköldpadda eller säl.

Svaret blir ja, vi hade nog tänk segla vidare till Reunion om en vecka eller två. Men det låter onekligen som brädorna får stanna ombord.  För även om jag i regel inte har något emot hajar, så finns det undantag. Tjurhajen är ett sådant. Då föredrar jag revhajarna på Chagos. Men som ni kan se i videoklippet ovan kan även de bli lite ivriga när det bjuds på något gott.

 

Redo för nästa fas

sköldpaddor

På Rodrigues tar alla det lugnt.

Rodrigues har erbjudit precis den mjukstart i civilisationen som vi behövde efter Chagos. Hela ön har bara 40 000 invånare. Alla är avslappnade och trevliga, och ingen har bråttom. Ibland är tempot så lågt att jag undrar om folket här inte inspirerats av öns urinvånare, jättesköldpaddorna. Kanske är det något i luften, eller landskapet, som får både människor och djur att må bra. Efter snart tio sköna dygn här känner vi oss nu så pass återanpassade att vi är redo för nästa fas. Ikväll sätter vi kurs på miljonstaden Port Louis på Mauritius, tre dygn västerut.

Mer om vårt möte med Rodrigues jättesköldpaddor finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen. Läs gärna det. 

Mot Sydafrika!

Norr eller söder om Madagaskar, det är frågan ...

Norr eller söder om Madagaskar, det är frågan …

5500 sjömil. Så långt är det härifrån till Kapstaden. Tvärs över Indiska oceanen, som lär vara det mest ogästvänliga havet av är de tre stora. Här finns inga säkra passadvindar att förlita sig på, och snabba väderskiften med mycket åska och regn hör tydligen till. Samtidigt som rastplatserna är få. Hela nordvästra delen har de somaliska piraterna lagt beslag på, från Maldiverna i öst till Madagaskar i söder. Medan man längre söderut riskerar att drabbas av både stormar och monstervågor.

Ja, ärligt talat. Det här havet hade jag gärna hoppat över. Och det är det många som gör. Allt fler köper sig en plats på ett fartyg och skeppar båten direkt till Medelhavet. Men seglar man jorden runt så gör man. Så den stora frågan är vilken väg vi ska ta, för att färden ska bli så angenäm som möjligt. Och det finns det väl egentligen inga säkra svar på. Vi har länge velat fram och tillbaka.

Men nu har vi fått tillstånd från de brittiska myndigheterna att besöka väldens största marinreservat, Chagosöarna mitt i Indiska Oceanen. Och det fattade beslutet åt oss, åtminstone delvis. På vägen tänkte vi göra ett stopp på Sri Lanka, 1200 sjömil västerut. Men om vi efter Chagos vågar oss ner i sundet mellan Mozambique och Madagaskar, eller väljer den sydliga mer oväders-drabbade vägen via Mauritius – det obehagliga beslutet skjuter vi på ett tag till.

Nu gäller det att komma iväg innan monsunen vänder för i år. Och att hinna fram till Sri Lanka före Lovis sjuårsdag den 23 mars. Hon skulle så gärna vilja rida på en elefant på födelsedagen, och det blir nog svårt att ordna till havs. Så imorgon fyller vi båten med mat, diesel och vatten. Sedan bär det av. Följ oss live på SPOTen. Och skicka en hälsning till vår satellittelefon då och då (tel 881631677399). Det kostar ingenting, och vi blir lika glada varje gång.